Du slösar bort år om du inte kan slösa bort dagar

I år är det tjugo år sedan Daniel Kahneman tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Under denna tid har det fält som han varit med om att forma – beteendeekonomi – fått ett brett och djupt genomslag världen över. Ja, i dag talar långt fler än forskare om "förlustaversion" och "nudging". Och Kahnemans bok Thinking Fast and Slow från 2011 har lästs av miljoner. Kanske är det rentav 2010-talets mest inflytelserika bok?

En sak som gör att boken stannat kvar hos mig är att den handlar lika mycket om vänskap som om vetenskap. Relationen mellan Daniel Kahneman och parhästen Amos Tversky (1937–1996) strålar genom sidorna. Tillsammans designar de experiment och publicerar studier. Bygger relationer och fostrar nya forskargenerationer. Går från den akademiska världens marginaler till dess finrum.

I de flöden jag följer finns det ett citat av Tversky som då och då återkommer. Det handlar om vad som krävs för att göra riktigt bra forskning. Tversky menar att hemligheten är att alltid vara lite underemployed. Det behöver finnas tid för att tänka, testa, läsa och prata – även om sånt som inte alls är viktigt här och nu. ”Du slösar bort år”, menar Tversky ”om du inte kan slösa bort dagar”.

Själv försöker jag den här terminen leva efter denna devis. För är det något jag lärt mig de senaste åren så är det att forskarlivet inte är som bäst när kalendern är fulltecknad och upphackad. Ja, även om varje enskild sak är kul och givande så blir avsaknaden av luft – i alla fall för mig – snabbt kännbar. Det är som att jag fastnar i ett utförarläge som inte har plats för nya lärprocesser. Då blir det glest mellan nya idéer, uppslag och infall.

Den här hösten har jag därför som uttalat mål att värna de blanka dagarna och prioritera det som ger mig långsiktig näring. Beställa fram material på UB, läsa böcker på djupet, låta ett lunchsamtal fortgå eller ta en långpromenad och tänka. Rent konkret har höstens arbetssätt resulterat i att jag redan nu läst fler vetenskapliga böcker än jag gjorde under hela vårterminen. Och i läsningens kölvatten har idéer fötts och tankar vidareutvecklats. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, men jag börjar få vittring på saker. Det känns lite som 2018–2019 igen, alltså den tid då jag började utforma mitt aktiesparprojekt.

Insikten om hur högt jag faktiskt värderar blanka dagar har också fått konsekvenser för hur jag hanterat förfrågningar som kommit min väg. När någon undrat om jag kan eller vill göra x har jag flera gånger varit nära att snabbt tacka ja, men medvetet tagit ett steg tillbaka och frågat mig själv: Vill jag göra detta hellre än att ha en blank dag? Måste jag tacka ja? Varför då? Efter moget övervägande har svaren jag gett frågeställarna skiftat. Men alternativkostnaden har varit en del av mitt beslutsunderlag. Att tacka ja är att tacka nej till blanka dagar.

Det kan förstås finnas många goda skäl att tacka ja ändå (och jag gör det regelbundet!). Men om målet är att göra riktigt bra forskning och leva ett gott liv under tiden – ja då gäller det att kunna slösa bort dagar. Och för att nå dit gör forskare klokt i att följa Tverskys råd och alltid vara lite underemployed.


Vidare läsning: Morgan Housel "The Advantage Of Being a Little Underemployed" eller varför inte min Britt-Mariestreckare "Rast och vila bästa vägen till ett väl utfört arbete" (SvD 2021-06-12). 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!