För ett par veckor sedan fick jag – och fyra andra personer – ett glädjande besked. Vi hade placerats i tätgruppen för det lektorat i historia som är under tillsättning här i Lund. Den 16 november är det därför dags att ge sig ut på Zoom för att provföreläsa och intervjuas. Därefter görs det en rangordning. Och någon av oss kommer att erbjudas en fast tjänst.
För mig är detta första gången som jag går så här långt i ett tillsättningsärende. Senast det begav sig, hösten 2019, sorterades jag bort på ett tidigare stadium. Det kändes inget vidare då, men resulterade i ett blogginlägg som resonerade hos er läsare. Händelsen gav också en särskild dramaturgi till ”Ett år av akademiskt skrivande” som gör det till en bättre bok än om allt bara hade gått min väg.
Dessutom lärde jag mig en hel del av processen. Den ansökan som jag skickade in nu i våras var betydligt mer genomtänkt och genomarbetad än den jag skyfflade in senhösten 2018. Framför allt var jag den här gången noga med att låta flera av varandra oberoende personer verksamma vid olika lärosäten läsa och kommentera mina redogörelser för vetenskaplig, pedagogisk, administrativ och kommunikativ verksamhet (totalt ca 11–12 sidors text). Dessa läsningar hjälpte mig att se texterna – och mig själv – utifrån samt skriva fram det värde som jag skulle kunna tillföra om jag fick tjänsten.
Det hela låter kanske enkelt, men det var det inte. Det var ett betydande inre motstånd som behövde övervinnas. Som projektforskare är jag förvisso van vid att argumentera för mina forskningsidéers förträfflighet. Men det är något annat att argumentera för sin egen. Samtidigt är det nödvändigt. För om inte du själv tar chansen och gör det – vem ska då göra det? ”Sooner or later everyone ends up in sales” som det heter.
Så hur ser då förberedelsearbetet ut inför provföreläsningen och intervjun i november? Ptja, i mitt fall så finns det på grund av pågående föräldraledighet inte direkt några oceaner av tid att tillgå. Jag har i bästa fall ett par timmar mitt på dagen när vår lilltjej sover och någon timme på kvällen efter det att alla barnen somnat. Däremellan sker förstås visst tankearbete i Lunds lekparker, men jag försöker efter bästa förmåga att hålla detta i schack. Än så länge har det gått okej. Gissningsvis blir det svårare ju närmre den 16 november vi kommer.
För tillfället befinner jag mig i en sorts ”insamlingsfas”. I denna rådfrågar jag mer erfarna kollegor om hur de själva har tänkt när de varit i min situation eller när de varit bedömare. Jag har också bollat lite idéer kring provföreläsning och intervju med olika personer, men allt är ännu tentativt och skissartat. Därutöver har jag återvänt till den akademiska karriärrådgivningslitteraturen jag har i hyllan för att höra vad den har att säga om att bli shortlisted. Dessa kapitel har jag tidigare läst ganska snabbt och översiktligt eftersom de inte direkt berört mig. Men nu läser jag hungrigt vad Karen Kelsky, Loleen Berdahl och Jessica Calarco har att säga.
Samtidigt har det under läsningens gång blivit uppenbart för mig hur annorlunda det amerikanska systemet är från det svenska. Där hålls karriärens viktigaste intervjuer kort efter disputation. Här behöver man vara ganska senior för att komma på fråga. Mot bakgrund av detta har mina samtal och mejlkonversationer med nordiska forskare varit mer givande än litteraturstudierna. Tänk vad mycket kunskap folk sitter på!
Avslutningen på det här inlägget är alltså given. Vad har ni bloggläsare för goda råd och tips inför provföreläsningen och intervjun? Hur har ni som varit i samma situation tänkt och agerat? Finns det några speciella minor och fallgropar man ska akta sig för? Ja, har ni några insikter att dela med er av – tveka inte att skriva en kommentar eller höra av er!
Nästa del i serien: "For all the marbles"
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
