Reflektioner från ett knappt år av bloggande

Det har snart gått ett år sedan den här bloggen startades upp. Ett fyrtiotal inlägg har publicerats och några till ligger i pipelinen. Men om en dryg månad, den första februari 2020, så är det slut. Då är det här bloggprojektet i mål. Tyvärr kan jag inte säga riktigt detsamma om manuset till min andrabok. Där kommer det behövas ytterligare lite skrivarbete.

Anledningarna till att bokmanuset inte kommer vara klart är flera. För det första visste jag redan på förhand att ett års skrivtid för en bok var ett ganska ambitiöst satt mål. Jag är ingen långsam skribent. Men jag är ingen vessla heller. Det som gör att jag får ur mig text är att jag har bra rutiner, bra självdisciplin och en bra lägstanivå. Det innebär att jag konsekvent kan få ur mig en sida om dagen. Ibland två. Ytterst sällan mer än så.

För det andra har jag haft många andra bollar i luften. Under 2019 har det skrivits ansökningar, redigerats antologier, åkts på konferenser och arrangerats seminarier. Jag har också fått förfrågningar om ett par mindre skrivprojekt som jag inte velat tacka nej till. Boken har varit prioriterad under 2019. Men i perioder har projektet ändå stått på paus. Det är val jag har gjort och de kan jag stå för.

Ett projekt som dock inte har sinkat boken är den här bloggen. På förhand hade jag en farhåga om att den skulle sluka mycket tid. I någon mån är det förstås också så. Blogginlägg skrivs inte av sig själva. Men samtidigt har det, åtminstone för mig, varit så att skrivande fött skrivande. Genom att ständigt skriva för publicering har jag fått upp farten. Dessutom har jag blivit mer orädd för att uttrycka mig i skrift. Bloggandet ger också, till skillnad från nästan allt annat akademiskt skrivande, omedelbar feedback. Det har varit värdefullt.

En ytterligare fördel med att blogga om sin skriv- och arbetsprocess är att det skapar en form av ”accountability”. Mitt bokskrivande är offentligt och därigenom upprättas en form av socialt kontrakt. Visst, ingen av er bloggläsare kommer att hänga mig om det inte blir någon bok. Men för egen del så blir löftet till mig själv starkare genom att det har gjorts offentligt. Då och då måste jag rapportera hur det går med bokskrivandet. Därigenom sätter bloggandet en extra press på mig att faktiskt föra bokprojektet framåt. Denna press har också varit värdefull.

Men viktigare än allt detta är det faktum att bloggen under vägs har fått ett större syfte. När den nu går in på sluttampen så inser jag att den inte längre primärt handlar om akademiskt skrivande och författandet av en andrabok. Den handlar om hur det är att vara forskare i början av karriären med allt vad det innebär. Osäkra anställningsförhållanden. Projektjonglering. Höga, men inte alltid så tydliga krav. Frihet och ansvar. Motgångar och framgångar. Hopp och självtvivel.

Vi är många som lever i denna tillvaro. Men vi hörs sällan. Vi har inga självklara forum, inga självklara representanter, och inga självklara företrädare som förstår vår situation. Ändå är vi en viktig del av akademin. Utan oss hade institutioner stannat och forskningsinriktningar stelnat. Men för att vi ska ha det bra så behöver vi varandra. Vi behöver dela erfarenheter och hjälpas åt. Min förhoppning är att den här bloggen har fyllt en sådan funktion och att den ska fortsätta att göra det ett litet tag till.

Med detta tackar jag för mig för i år. God jul och gott nytt år! Bloggen drar igång igen den 14 januari.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Glastaket

Ju högre upp man kommer i den akademiska pyramiden desto färre blir kvinnorna. Mönstret är generellt. Det kan vara jämt på student- och doktorandnivån i olika ämnen. Kanske rentav en kvinnlig övervikt. Men bland docenter och professorer skiftar balansen. Kvinnorna faller ifrån och männen blir kvar. Temat för den här bloggen, författandet av en andrabok, är en klassisk vattendelare. Fler män än kvinnor får ur sig en sådan. Lägger vi till barnaspekten blir skillnaderna ännu större. Det är ytterst få kvinnliga historiker med barn under 10 som ger ut andraböcker. Men en och annan man.

Det generella mönstret är inte exklusivt för akademin. Det går igen i alla hierarkiska organisationer, som domstolsväsendet och näringslivet. Tittar jag på min egen kohort av historiedoktorander i Lund är utfallet det väntade. Så här sex–sju år efter disputation har några av männen skrivit andraböcker, blivit docenter och lektorer. Ingen av kvinnorna. Detta trots att kvinnorna varit minst lika framgångsrika hos de stora forskningsfinansiärerna. Till saken hör också att flera av kvinnorna fått fasta administrativa deltidsanställningar. Det har inte männen.

Vad beror detta på? Och vad kan göras åt det? Blickar vi mot den akademiska karriärrådgivningslitteraturen finns Rena Seltzer’s utmärkta The Coach’s Guide for Women Professors (2015). Det är en praktisk guide skriven av en person med decenniers erfarenhet av att coacha kvinnliga akademiker och ledare. Bland annat innehåller den ett fantastiskt kapitel om att lära sig att säga nej. Detta är förstås något som alla ambitiösa akademiker måste lära sig. Men det är extra viktigt för kvinnor. De kommer nämligen – på grund av rådande könsobalanser och jämställdhetskrav – få betydligt fler förfrågningar än män. Det gäller recensioner, betygsnämnder, handledningsuppdrag, kommittéarbeten etc. Män kan segla under radarn och meritera sig ostört. Kvinnor måste värna sin tid eller drunkna i sidouppdrag.

För den som kan tänka sig att läsa ännu lite bredare, och med ett öppet sinne, finns Sally Helgesens och Marshall Goldsmiths How Women Rise (2018). Det är en uppföljare till Goldsmiths moderna klassiker What Got You Here Won´t Get You There (2013) som handlar om de beteenden som hindrar framgångsrika människor från att nå nästa nivå. Böckerna är i första hand skrivna för företagsledare och bygger på de båda författarnas mångåriga erfarenheter av att coacha sådana. Men principerna har giltighet i många sammanhang. Däribland akademin.

De båda böckerna är skrivna utifrån insikten om att det på höga nivåer sällan är skicklighet, intelligens, talang eller driv som avgör vem som når längst. Alla som står på startlinjen har en hel del av detta. Därför är det andra saker som fäller avgörandet. Helgesen och Goldsmith är inte blinda för strukturella orsaker, men det de fokuserar på är sådant som individen själv kan göra någonting åt. Särskilt riktar de fokus på beteenden. Och till de farligaste av dessa hör de som gjort att vi tagit oss dit vi är idag. För det som var en dygd på en nivå – säg att alltid leverera till 100 % – kan vara direkt skadligt på en annan. En postdoc eller universitetslektor måste kunna släppa ifrån sig texter och hålla föreläsningar som är ”good enough”. Det finns inte tid att fundera över varje fotnot och kommatecken. Allt du gör kan inte vara ett mästerverk. Då blir arbetet dig övermäktigt. Dygnets timmar kommer inte räcka till.

Men vilka vanor är det då som tenderar att sätta käppar i hjulet för just kvinnor? Helgesen och Goldsmith listar tolv. Däribland ”reluctance to claim your achievements”, “expecting others to spontaneously notice and reward your contributions”, “the perfection trap”, “the disease to please” och “putting your job before your career”. Åtminstone min fru, som befinner sig på domarbanan, nickade igenkännande. Kanske några av bloggens kvinnliga läsare gör detsamma?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Femårsplanen från 2014 revisited

Sensommaren 2014 gjorde jag mitt livs första femårsplan. Det var inte min idé utan en uppgift i onlinekursen PostdocTraining. Arbetsinsatsen var stor. Innan jag grep mig an den gjorde jag ett antal övningar. De syftade till att klargöra vem jag var, vart jag ville och vad jag behövde göra för att ta mig dit. En av dem handlade om att skatta ett fyrtiotal akademiska arbetsuppgifter utifrån hur bra jag var på dem och hur gärna jag utförde dem. En annan gick ut på att i detalj visualisera min drömarbetsdag om tjugo år. Från det att jag vaknade till det att jag gick och la mig.

Det låter kanske inte som speciellt krävande övningar. Men jag blev mentalt utmattad. Jag var inte van vid att tänka mitt liv i dessa tidsskalor. Under doktorandtiden undvek jag så gott det gick att tänka på tiden efter disputation. Fyra år kändes som oceaner av tid. Och om jag bara gjorde mitt bästa så skulle nog saker och ting lösa sig...

Resultatet blev som bekant att jag hamnade i källaren på LUX. En humbling experience. Därför bestämde jag mig för att göra övningarna ordentligt och utan förutfattade meningar. Min devis var testa först, döm sen. Efter ett par veckor hade jag fått ihop en femårsplan. Självklart var den full av osäkra variabler. Men jag blev faktiskt ganska klar över vilken situation jag ville vara i 2019. Jag ville vara internationaliserad, ha säkrat finansiering för ett forskningsprojekt inom ett nytt ämnesområde och vara anställningsbar.

Internationalisering uppfattade jag som något helt nödvändigt om jag ville arbeta som historiker. Runt omkring mig märkte jag att de som skrev på engelska, åkte på konferenser och gjorde gästforskarvistelser belönades med anslag och tjänster. Jag hade ännu inte gjort något av detta. Det behövde jag ändra på och så har också skett. Idag har jag många engelskspråkiga publikationer, är van vid internationella konferenser och har ett inte obetydligt internationellt nätverk. Någon längre gästforskarvistelse har det inte varit läge för under småbarnsåren. Empiriskt har jag också i allt väsentligt fortsatt att ha ett svenskt fokus. Men på det stora hela är jag rätt så nöjd med hur jag arbetat med detta. Det har hänt mycket på fem år.

Den andra punkten har också den gått enligt plan. Ett par år in i postdoctiden upptäckte jag aktiebloggosfären. Till en början rörde det sig om planlös nyfikenhet och fascination för ett främmande kulturellt fenomen. Med tiden insåg jag att det här nog skulle gå att forska om historiskt. Nyckeln var när jag började läsa Orsi Husz artiklar om vardagslivets finansialisering. De var otroligt inspirerande och fungerade som portaltexter in i nya fält. På historikermötet i Sundsvall tog jag kontakt med Orsi. Året därpå bjöd vi ner henne till det kunskapshistoriska seminariet i Lund. Därefter involverades hon i ett antologiprojekt och nu nästa år ska vi börja jobba tillsammans inom en modul av det stora RJ-program som leds av Jenny Andersson. Den här punkten kunde verkligen inte ha gått bättre!

Det tredje målet var att bli anställningsbar. Där har jag inte riktigt nått fram. Någon tätgrupp för ett lektorat eller motsvarande har jag inte placerats i. Min förhoppning är att andraboken, när den väl blir klar, ska göra att jag kan hamna in contention. Men det beror förstås på vilka jag ställs emot och vad de sakkunniga värderar. Historia är en bedömningssport. Det är mycket som inte går att påverka.

Så vad hade då mitt 2014-åriga jag tyckt om åren som gått? Hade det varit tillfreds med utfallet? Ja det är jag helt övertygad om. Mina postdocår har varit min bästa tid på universitetet. För varje år som gått har arbetet blivit roligare och scenen större. Jag tror att den där femårsplanen som jag snickrade ihop sensommaren 2014 har en del med det att göra. Långsiktig planering gör drömmar och ambitioner konkreta. Det ger verktyg för att göra prioriteringar och att våga det som känns läskigt. Om ett par veckor ska jag därför göra mitt livs andra femårsplan. Wish me luck!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Kapitel 6 och 7

De senaste veckorna har jag så smått kommit igång med att skriva på det sjätte kapitlet i min andrabok. Det handlar om hur en organiserad svensk miljörörelse började växa fram åren kring 1970. Min ingång till tematiken är ungdomsorganisationen Fältbiologerna som jag tidigare skrivit om tillsammans med Anna Kaijser. Vår artikel tjänar som utgångspunkt för kapitlet, men kompletteras med pressmaterial och utblickar mot annan forskning.

Strukturen för kapitlet är tämligen klar. Jag inleder med att lyfta fram hur ett par hundra fältbiologer samlades på Sergels Torg i mars 1969 för att protestera mot vattenkraftutbyggnaden i Norrland. Demonstrationen väckte medialt uppseende i samtiden. Fältbiologerna var ”inga vanliga demonstranter”. Föreningen förknippades med fågelskådning och friluftsliv – inte politiska manifestationer. Men åren kring 1970 kom detta att förändras. Fältbiologerna blev en aktiv och mycket synlig del av den nya miljörörelsen.

För att visa vad omvandlingen innebar gör jag i kapitlet en kronologisk genomgång av Fältbiologernas historia, från sent 1950-tal till tidigt 1970-tal. Vid periodens början är föreningen fast förankrad i en äldre naturskyddstradition. Det som står i centrum för dem är att uppleva, studera och bevara vild natur. När en fältbiolog talar om ”naturförstörelse” år 1961 så betyder det att estetiska värden är hotade. Man oroar sig för att ett högproduktivt kulturlandskap med barrträd och åkrar ska breda ut sig på de orörda viddernas bekostnad.

Ett par år senare, i kölvattnet av Rachel Carsons Silent Spring (1962), börjar miljögifter och fågeldöd diskuteras. Men det är knappast tal om att en global miljökris hotar mänsklighetens överlevnad. Denna tematik blir dock viktig under sent 1960-tal. Det vill säga efter det att miljöfrågorna fått sitt stora genombrott i Sverige hösten 1967. Till en början rör det sig om en begynnande miljörörelse som söker sina former. I början på 1970-talet har en radikalisering skett. Fältbiologerna gör sig kända för demonstrationer och direktaktioner. Särskilt riktar man sig mot det miljöpolitiska etablissemanget i form av Naturvårdsverket.

Det ovan nämnda beräknar jag bli ungefär 15 sidors text. Det räcker inte riktigt för ett kapitel. Därför planerar jag att ägna ytterligare 5–7 sidor åt att, utifrån annan forskning, ta ett bredare grepp på den framväxande miljörörelsen. Här finns bland annat Carl Holmbergs studie av Centerns Ungdomsförbund, Jonas Anshelms analyser av Svenska Naturskyddsföreningen och Per Lundins opublicerade studie kring Björn Gillberg och etablerandet av Miljöcentrum. Jag har också en del insamlat pressmaterial som kan komplettera framställningen.

Avslutningen på kapitlet ska kretsa kring de mediala kontroverserna kring Björn Gillberg. Här finns nämligen en brygga över till det sjunde och sista empiriska kapitlet i min bok. Detta kommer handla om öppna konflikter och motstridiga kunskapsanspråk. Något som är kännetecknande för hur miljö- och framtidskunskap cirkulerar under tidigt 1970-tal. Under genombrottsfasen 1967–1968 fanns en stark konsensus kring miljöfrågornas allvar och Hans Palmstierna fungerade som en samlande gestalt. År 1971, när kunskapen hade börjat omsättas i politik och juridik, så var det inte alls lika självklart att alla höll med varandra. Hans Palmstierna kom exempelvis 1971 i öppen konflikt med industriföreträdare. Våren 1972 rasade en polariserad framtidsdebatt mellan två professorer, ”domedagsprofeten” Gösta Ehrensvärd och ”framtidsoptimisten” Tor Ragnar Gerholm.

Men det faktiska skrivandet av kapitel 7 blir en uppgift för 2020. Innan jag kan ta itu med det är det mycket annat som ska bli klart. Till en början kapitel 6 som visat sig vara mer trögskrivet än jag hade räknat med. Vad detta beror på vet jag inte riktigt. Det är inte så att det står helt stilla, men några två sidor om dagen kommer jag verkligen inte upp i. Kanske beror det på novembermörkret? Kanske är det för många andra bollar i luften? Eller kanske är det helt enkelt så att ett långt bokprojekt och en lång termin börjar ta ut sin rätt...

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi

En av de böcker som gjort starkast intryck på mig i år är Andre Agassis självbiografi ”Open” (2010). Boken handlar, bland mycket annat, om att Agassi hatar – och i princip alltid har hatat – att spela tennis. Valet att sikta mot världseliten var aldrig hans eget. Det var hans pappas. Från det att han kunde hålla i ett racket drillades han. Tennis var aldrig roligt. Det var aldrig ett intresse. Det var något som Agassi var bra på och därför blev det hans jobb.

I detta liknar Agassis liv många andras. Det finns massor av människor som jobbar med något för att de, av en eller annan anledning, måste göra det. Många ägnar sina dagar åt sådant som de är duktiga på för att någon annan betalar dem mycket pengar för att göra det. Det är knappast en mänsklig rättighet att kunna göra sitt intresse till sitt levebröd.

Likväl är ett av de vanligaste karriär- och livsråden: Gör det du älskar! Följ din passion! Det är bara om du tycker någonting är riktigt roligt som du kan bli riktigt bra på det. Det är bara den som älskar att spela tennis som kan bli bäst i världen. Men är det verkligen så? Måste man vara passionerat intresserad av något för att bli riktigt duktig? Hur går det egentligen till när människor hittar ett jobb de älskar?

Den sistnämnda frågan står i centrum för Cal Newports ”So Good They Can't Ignore You” (2016), en annan av 2019 års läshöjdpunkter. Boken är en uppgörelse med slentrianrådet ovan. Newport argumenterar för att människor sällan blir lyckliga av att bara följa sina drömmar. Många kraschar hårt på vägen. Vilja räcker inte speciellt långt när du står inför idoljuryn eller söker ett lektorat.

Newport råder därför sina läsare att hoppa över ”vad vill jag egentligen göra med mitt liv”-fasen. Han tycker det är bättre att sträva efter att bli riktigt bra på något som andra värdesätter. Blir man det får man goda förutsättningar att skapa den karriär och det liv man vill ha. Dessutom lär sig många som blir riktigt duktiga på något att uppskatta det. Hatet sitter sällan så djupt som hos Agassi.

Allt detta kan kännas främmande för människor verksamma inom forskarvärlden. Särskilt inom humaniora finns det rikligt med grundmurad idealism. Många av oss som hamnar här har, mot bättre vetande, följt sina intressen och tagit det därifrån. De som i 20-årsåldern tänkte på karriär, huslån och framtida Thailandssemestrar med familjen läste förstås helt andra saker.

Samtidigt tror jag det finns många studenter inom humaniora som fortsatte betydligt längre än de tänkte just för att de visade sig vara duktiga på det. De var bra på att läsa till tentor, analysera texter och skriva uppsatser. Några uppmuntrade ord från en lärare på en temakurs eller ett kandidatseminarium fick sen stora konsekvenser. Kanske var det rentav så att man visade fallenhet för ett forskningsämne som man inte alls var intresserad av? Följer vi Newport skulle detta inte vara speciellt förvånande – tvärtom. Det är, menar han, ofta så att skicklighet kommer först och att djupa intressen utvecklas senare.

Men vad kan vi då lära oss av Agassis historia? Ja, bland annat att det bevisligen går att bli väldigt bra på något som man tycker genuint illa om. Det kan vara nyttigt att ha med sig för den som känner motstånd mot att skriva ansökningar, tala inför en stor publik eller nätverka på en konferens. Tuff skit. Allt är inte roligt. Ibland gäller det bara att göra sitt jobb och se till att bli duktig på det. Kanske rentav så bra att de inte kan ignorera dig.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Skriva om undervisning och lärande

Hösten 2016 fick jag en förfrågan från Klas-Göran Karlsson om att vara med i ett antologiprojekt om historieundervisning på universitetsnivå. Han hade en idé om att jag kunde skriva något kring tematisk och kronologisk historieundervisning. Frågor som jag i någon mån hade brottats med under mitt avhandlingsskrivande. Det lät som en spännande och svår utmaning. Jag var inte sen att tacka ja.

Totalt var vi ett dussintal personer vid min institution som under ett drygt år träffades för att diskutera idéer, erfarenheter och kapitelutkast. Inom gruppen fanns en stor spännvidd. Där fanns nydisputerade med begränsade undervisningserfarenheter och professorer med decennier under bältet. Vissa grep sig an den pedagogiska tematiken från teoretiska och historiefilosofiska perspektiv. Andra tog sin utgångspunkt i konkreta undervisningssituationer och praktiska vägval.

Själv hade jag svårt att börja skriva. Det kändes inte som att mina egna erfarenheter och funderingar var nog. Därför avsatte jag tid för att läsa och följa trådar. På något sätt behövde jag hitta något som jag själv bottnade i. Så här några år senare kan jag inte längre rekonstruera exakt hur läsprocessen såg ut. Men jag minns mycket väl när jag hittade fram. Nyckeltexten var Lendol Calders “Uncoverage: Toward a New Signature Pedagogy for the History Survey” (2006). Jag fann den djupt inspirerande. Den var konkret utan att vara tråkig. Teoretiskt genomtänkt utan att vara abstrakt och tillkrånglad. Dessutom var den rappt och smart skriven.

För mig blev detta en portaltext. Jag läste allt jag kom över av Calder. Via fotnoterna följde jag trådarna bakåt. Via Google Scholar kollade jag upp de som citerat honom. Under några veckors tid följde de intellektuella upptäckterna slag i slag. Detta är, om jag måste välja en enda sak i mitt yrke, det jag tycker allra bäst om. När nya världar öppnas upp och läsningen så att säga kaskadar.

I samband med detta fick jag en förfrågan från Henrik Rosengren, Scandias dåvarande redaktör, om jag ville skriva en "Scandia introducerar". Jag hade något halvår tidigare föreslagit ett annat ämne, men nu kändes det historiepedagogiska spåret mer lockande. Därför pitchade jag idén om att skriva om Lendol Calders pedagogiska idéer. Resultatet blev texten ”Avtäckningsmodellen: En undervisningsform med framtiden för sig?” (2017). Den byggdes senare ut till det längre antologikapitlet "Kan vi göra på något annat sätt? Utblickar och tankar kring färdighetsorienterad historieundervisning" som finns i boken Att undervisa i historia på universitetet (2018).

En viktig konsekvens av arbetet var att Andrés Brink Pinto blev inspirerad av mina litteraturfynd. Vi började på var sitt håll att prova några nya grepp i vår egen undervisning. Dessa föll, tyckte vi, väl ut. Därigenom växte på ett lågintensivt och organiskt sätt ett fördjupat samarbete fram. De senaste åren har det blivit konferenspresentationer, ett par gemensamma texter och rentav ett litet forskningsprojekt om studenters lärande tillsammans med Emma Severinsson.

För ett par veckor sedan hade vi förmånen att få besöka Örebro där Henric Bagerius och de andra historikerna gjort om grundutbildningen med utgångspunkt i samma pedagogiska idéer som vi fastnat för. Det var oerhört fascinerande att få ta del av detta arbete och diskutera undervisningsfrågor med ett sammansvetsat lärarlag med reell makt över undervisningens utformning. Det ska bli mycket spännande att följa hur deras initiativ utvecklas!

Att allt detta skulle följa på Klas-Görans inbjudan hösten 2016 kunde jag knappast ha föreställt mig. Men så fungerar inte sällan antologiprojekt. De får sidoeffekter. Inte minst genom att nya samarbetsytor upprättas. Exakt vad som ska ske är dock svårt att kontrollera. Klas-Göran fick exempelvis själv gripa sig an frågorna om tematisk och kronologisk historieundervisning. Så är det ofta för forskningsledare. Rollen består i mångt och mycket att ge andra förutsättningar och utmaningar. Vad som sedan sker är upp till andra. Detta att styra forskare är, som ekonomhistorikern Kerstin Enflo uttryckte det på ett seminarium i våras, ”like herding cats”. Själv har jag en del kunskapshistoriska erfarenheter av att försöka "herda". Men just i detta sammanhang var jag en av katterna...

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Provföreläsning i Lund

Idag är det provföreläsning för ett biträdande lektorat i historia i Lund. Jag var en av dem som sökte, men inte en av dem som kallades. Istället befinner jag mig på Häckeberga slott där jag, Johan Östling och Anna Nilsson Hammar anordnar en tvådagarsworkshop om framtidens kunskapshistoria. Runt omkring oss har vi goda vänner, nära kollegor och nya bekantskaper. Det är utan tvekan en av terminens höjdpunkter. Gårdagens gåsamiddag var top-notch.

Men hade jag fått välja hade jag idag varit i Lund och föreläst på temat ”Varför är kunskap om historia viktig?” Fasta tjänster i historia öppnas inte upp ofta. Biträdande lektorat är särskilt eftertraktade och notoriskt svåra att få. För den som inte är flyttbar, eller ser långdistanspendling som ett alternativ, är chanserna få. Det kan ta många år innan de dyker upp. För mig var detta första gången sedan jag disputerade 2013 som jag hade en sportslig chans i Lund. Det fönstret är stängt nu. Självklart finns det en sorg i detta. Både i att ha missat tjänsten och i att inte ha bedömts vara en seriös contender. När beskedet kom gjorde det ont. Det kändes som att bli avvisad och få sitt värde ifrågasatt.

Varken min situation eller mina känslor är unika. I akademin händer sånt här hela tiden. Det är ”all in the game” och existerar på alla nivåer. Visst finns det de som kommer in första gången de söker doktorandtjänst, får postdoctjänst eller forskningsmedel direkt efter disputation och därefter landar ett biträdande lektorat eller motsvarande. Men de personerna är få. Mycket få. Och tjugo år senare är det inte alltid de som är mest tongivande och satt störst avtryck. Det finns många krokiga vägar till akademisk framgång. Det finns också många vägar, såväl raka som krokiga, till professionell bitterhet. Men de vägarna är inte för mig. Det är inte så jag tänker rulla. Det har jag sedan länge lovat mig själv. Come what may så har det varit en grym resa. Jag är tacksam för det jag fått uppleva och stolt över det jag åstadkommit.

De motgångar jag haft hittills har inte hindrat mig från att göra det jag vill. Det ska inte den här heller göra. Jag har varken läst historia, doktorerat eller blivit docent för att få ett fast jobb. Självklart vill jag kunna försörja min familj. Men mina drivkrafter är inte – och har aldrig varit – ekonomisk trygghet. Jag vill utvecklas, lära mig saker, skriva, träffa spännande människor, läsa böcker och upptäcka världar. De senaste åren har jag också alltmer intresserat mig för att skapa något som är större än mig själv. Detta att vara med och bygga upp en forskarmiljö med begynnande internationell lyskraft är oerhört häftigt. Och det har faktiskt inte speciellt mycket att göra med mina anställningsförhållanden. Kanske är det rentav en fördel att jag för överskådlig framtid kommer vara projektforskare. Det är många möten jag inte behöver sitta på. Det är många bränder jag inte behöver släcka.

Dessutom är de fem som provföreläser idag alla skickliga historiker och trevliga människor. Fyra av dem har jag varit bekant med i omkring ett decennium. Jag är övertygad om att vem som än får tjänsten så kommer Lunds universitet ha gjort en bra rekrytering. Men den jag håller tummarna för är min vän Martin Ericsson. Jag har den djupaste respekt för honom som forskare och som människa. Han är en viktig del av den svenska historievetenskapens framtid och förtjänar en plattform att verka från. Lycka till Martin! Din provföreläsning kommer vara awesome!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Digital minimalism

Akademiskt arbete, i synnerhet skrivande, kräver fokus och uthållighet. Det är två förmågor som, enligt Cal Newport – författare till Deep Work (2017) och Digital Minimalism (2019) – blivit allt mer sällsynta under 2010-talet. Smartphones och sociala medier har på ett decennium i grunden förändrat människors beteenden. De allra flesta spenderar många timmar varje dag med sina telefoner. Därför är det, menar Newport, en stor konkurrensfördel att vara en av dem som inte gör det. Värdet av fokus och uthållighet har aldrig varit större.

De beteenden som han vänder sig emot är inte speciellt svåra att förklara. Flera av världens högst värderade företag verkar i dag inom ”uppmärksamhetsekonomin”. Deras affärsmodell är att så många som möjligt ska spendera så mycket tid som möjligt på just deras plattform. Ju mer skärmtid, ju mer intäkter. Därför är produkterna designade för att uppmuntra och vidmakthålla specifika beteenden. Det är ingen slump att flöden följer samma princip som en enarmad bandit. Gör en spin, kanske har det kommit en uppdatering? Eller en like som visar att någon ser dig.

Själv har jag under året upplevt detta varje tisdag när jag puffat för veckans blogginlägg. Det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att inte kolla till hur det går för veckans inlägg. Blir det några likes? Kommer det några kommentarer? Hur många läsare har jag den här veckan jämfört med förra? Det är inget bra recept för att behålla fokus och vara uthållig. Godiset finns alltid ett klick bort. Oförutsägbarheten gör det bara mer lockande. E-post kan fylla precis samma funktion. För vem vet vad som döljer sig där?

Newports två böcker ger praktiska strategier för att hantera det distraktionsfyllda tillstånd som vi befinner oss i. Kärnan i böckerna är ”intentionalism”. Det vill säga att vi själva måste komma fram till hur vi vill använda oss av olika digitala tekniker och utveckla en ”digital filosofi” som vi bottnar i. Utifrån denna kan vi sedan upprätta personliga regler för vad, när, hur mycket och på vilka sätt som vi vill använda olika plattformar. Gör vi inte detta så kommer vi, med allra största sannolikhet, att spendera mer tid än vi egentligen vill på dem. En snabb titt blir lätt en kvarts slösurfande. Några chips blir lätt en hel påse.

Men hur gör man då för att komma fram till hur man egentligen vill ha det? Newport förordar som ett första steg avinstallation och 30 dagar offline. Därefter kan man göra väl avvägda beslut om vad, när, hur mycket och på vilket sätt. Vilka plattformar och funktioner ger värde och livskvalitet? Vilka gör det inte? Går det att få ut allt jag vill av Facebook genom att använda det trettio minuter varje onsdagkväll? Behöver jag Instagram? Räcker det om jag kollar min inbox först efter lunch?

Svaren på de här frågorna är inte givna. De skiljer sig åt från person till person. Själv upplever jag dock inte svårigheterna som störst på jobbet. Där är jag ganska bra på att ställa mobilen på 40 minuter och göra min unit för att sen ta en paus. I lunchrummet känner jag sällan ett starkt behov av att kolla mobilen eller skicka ett sms. Hemma tycker jag dock det kan vara svårare. Där är det betydligt vanligare att jag gör det som jag inte vill (epost efter arbetstid, scrolla Facebook och Twitter). Kanske börjar det bli dags att gömma undan mobilen och ta några dagar offline?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Samskrivande. Del 3

Den tredje person som jag samskrev med våren 2016 var Johan Östling. Vi kände varandra väl, om än inte i närheten av så väl som vi gör i dag. Vid den här tidpunkten hade vi arbetat ihop ett par år för att introducera och utveckla kunskapshistoria i Norden. Johan var forskningsledare. Jag var postdoc och finansierad genom hans projekt. Därmed skiljde sig detta skrivprojekt från de jag hade med Isak Hammar (del 1) och Anna Kaijser (del 2). Insatsen var högre. Jag ville verkligen inte göra bort mig. Samtidigt kände jag en stor trygghet. Om det var någon artikel som jag var säker på skulle hålla en hög vetenskaplig kvalitet och smidigt ta sig igenom peer-reviewprocessen så var det den här.

Den artikel vi skrev handlade om ”cirkulation”. Det var en teoretisk, historiografisk och begreppsutvecklande text. Därmed skiljde den sig från allt det som jag dittills hade skrivit. Det fanns ingen hård empirisk kärna. Vårt skrivarbete började därför med en bred inläsning av sekundärlitteratur, framförallt vetenskapshistorisk sådan. Portaltexten var James Secords ”Knowledge in Transit” (2004), men vi rörde oss över vida fält: tidigmodern global vetenskapshistoria, populärvetenskapshistoria och schweizisk kunskapshistoria. Mycket av detta var nytt för mig och jag kände att det skulle ta lång tid för mig att bli redo att skriva.

Johan tyckte dock ganska snart att det var hög tid att sätta igång. Jag litade på hans omdöme, så vi satte oss ner, pratade igenom våra idéer och utarbetade ett synopsis. Därefter delade vi upp delarna och satte igång att skriva. Det gick förvånansvärt smidigt. En sammanhängande text tog form och jag upplevde det som jag att lärde mig massor under skrivandets gång. Så var jag inte van vid att arbeta. Mina startsträckor brukade vara betydligt längre.

Hur som blev vårt manus klart. Vi lät ett par kollegor läsa, gjorde vissa omarbetningar och sen skickade vi in det till Historisk tidskrift. Mot slutet av terminen föreslog Johan att vi skulle översätta den till engelska och skicka in till Journal of Modern History. Sagt och gjort. Jag kände att min forskartillvaro hade växlat upp i en ny hastighet. Kunde man arbeta så här fort?

Månaderna gick och en dag kom utlåtandena från HT. Det var ett positivt och ett mycket negativt. Jag minns inte de exakta orden, men på ett ungefär inleddes det så här. ”Detta är en ambitiös artikel som siktar högt. Sådana kan vara väldigt bra eller väldigt dåliga. Denna är det sistnämnda”. Redaktören beklagade utlåtandet och sade att artikeln inte kunde antas, men erbjöd oss att korta ned den med hälften och publicera den som essä. Spontant kändes det helt uteslutet. Vi hade ju skrivit en riktigt bra och välskriven artikel med betydande allmänhistoriskt intresse! (tyckte vi!) Inte kunde vi kapa hälften och göra om den till en lättviktig essä…

Men efter att ha sovit på saken och läst igenom vårt manus igen var det just vad vi gjorde. Stolthet är till för att sväljas och den hårda reviewern hade onekligen vissa poänger. Dessutom var vi angelägna om att få ut våra idéer snabbt och inte vänta ytterligare ett halvår på att – kanske – få publicera texten i en annan tidskrift. Våren 2017 utkom därför essän ”Cirkulation – ett kunskapshistoriskt nyckelbegrepp”.

Även i Journal of Modern History stötte vi på patrull. Men inte alls av samma anledningar. Vi fick ”revise and resubmit”, men omarbetningen sågades (särskilt de delar jag varit ansvarig för). Detta var dock inte slutet. För parallellt med allt detta hade vi dragit igång ett nordiskt antologiprojekt: Circulation of Knowledge. Detta behövde en inledning och där fanns det både ett och annat att ta från vårt havererade artikelprojekt. Detta hade vi inte kunnat göra om vår text var ”under publication” i Journal of Modern History. Sågningen där visade sig alltså bli ett lyckokast. Det viktigaste i texten fick vi ut i en bok som var Open Access och som – skulle det visa sig – kom att få mängder av läsare över hela världen. Vår text kom att sätta den kunskapshistoriska miljön i Lund på kartan och Johan blev inbjuden till Washington, Cambridge, Sydney, Paris…

Parallellt med detta var vi, återigen, i full färd med att skriva ansökningar. Här kom också texten vi skrivit till användning. Hos många finansiärer blev det blankt nej, men hos Ridderstads stiftelse fick vi träff. Dessutom gick Johan vidare med en ERC-ansökan som, i stor utsträckning, byggde på vår engelska cirkulationstext. Till slut föll han på målsnöret, men samma text kom till användning när han lite senare fick möjlighet att ansöka om att bli Wallenberg Academy Fellow. Och där blev det fullträff.

Vad jag vill illustrera med allt detta är att vissa texter som vi skriver cirkulerar på många olika sätt. De blir publikationer, ansökningar, framgångar och misslyckanden. I backspegeln kan saker te sig självklara, men mitt i processen är det omöjligt att veta vad som är vad. Därför är det viktigt att hålla sig i rörelse, försöka se möjligheter och inte bli alltför nedslagen när det går emot. För det kommer det att göra. Även när man samarbetar med Johan Östling. Dock är det, som jag varit inne på i tidigare inlägg i denna serie, betydligt enklare att hantera allt detta när man är två som skriver. Motgångarna blir inte lika personliga. Och framgångarna blir bättre när de delas.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Win some, lose some

Vid tretiden igår publicerade Riksbankens Jubileumsfond årets beslut om vilka projekt och program som beviljats. De flesta ansökningarna gallrades bort redan i våras. Av de som var kvar skulle omkring hälften ges stöd. Själv hade jag två chanser på samma forskningsidé. Dels i form av ett individuellt projekt och dels inom ramarna för ett stort program. På pappret var chanserna goda. Men sannolikheter och utfall är som bekant två olika saker.

Någon timme efter lunch kom det första beskedet. Mitt individuella projekt fick avslag. De sakkunniga framförde liknande kritik i sina omdömen, men lutade åt olika håll. Den ena rekommenderade projektet, den andra hade ”mixed feelings” men argumenterade för avslag . Under läsningen av utlåtandena sköljde känslor av tomhet över mig. Följt av ett gnagande tvivel. På mig själv och på projektet.

Parallellt med ett frekvent uppdaterande av RJ:s hemsida försökte jag få lite jobb gjort. Det gick sådär. Och för varje uppdatering kändes det som att chanserna minskade. Av morgonens tillförsikt fanns inte mycket kvar. Framför mig såg jag en lång rad framtida avslag. Efter ett tag mailade jag över utlåtandena till min fru och började processa dem över telefon. Mitt i en diskussion av hur jag kunde förbättra ansökan till våren kom Johan Östling ned och gratulerade mig. Jenny Anderssons program Nyliberalism i Norden. Ett nytt historiskt fält hade beviljats! 33,1 miljoner! Sex år!

Innebörden av detta har ännu inte sjunkit in. Det kommer förmodligen ta ett tag. På ett personligt plan är det förstås helt fantastiskt att flera års forskningstid har säkrats. Men ett forskningsprogram av denna storlek innebär så mycket mer. Det ger en närmast unik möjlighet för forskare att arbeta tillsammans med stora och svåra frågor. Sådana som man i avgränsade individuella projekt ofta får nöja sig med att ”belysa” eller ”ge perspektiv på”. Dessutom är forskargruppen som Jenny samlat ihop imponerande stark. Det känns oerhört inspirerande att få chansen att ingå i detta sammanhang. Jag kommer lära mig massor.

Så vad ska det då forskas om? Jo om något helt annat än det jag nu skriver bok om. Det nya projektet handlar om den genomgripande förändring som den svenska spar- och investeringskulturen genomgått under de senaste fyra decennierna. Vad jag framförallt kommer undersöka är populariserandet av aktiesparande och cirkulation av finansiell kunskap. Min primära empiriska ingång är Aktiespararnas riksförbund vars arkiv nyligen deponerats vid Centrum för Näringslivshistoria i Stockholm. I projektet kommer jag också analysera framväxten av fenomenet FIRE (Financial Independence Retire Early). Dvs att leva extremt sparsamt och investera i aktier för att i 30-40-årsåldern kunna säga upp sig från jobbet och leva resten av livet på kapitalinkomster.

Detta att ta sikte på ett nytt forskningsområde är alltid speciellt och inte så litet skrämmande. I det sena 1960-talets miljödebatt är jag trygg. I 1980-talets finansiella kultur är jag nybörjare. Men däri ligger förstås en lockelse. Som forskare är det nämligen – tycker jag – roligast att inte veta. För då kommer ju upptäckterna och insikterna oftare!

Fast det är förstås inte så dumt att känna sig hemmastadd heller. Och Hans Palmstiernas korrespondens är ju ruskigt intressant. Tur att det är lite tid kvar på bokskrivandet ändå...

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad kan man göra när det kör ihop sig?

Hur väl man än planerar kommer det perioder när det kör ihop sig. Mitten av oktober är en typisk sådan tid. Jag vet förstås inte hur era kalendrar ser ut, men min är tjock. Det är konferenser, workshops, diverse deadlines och åtaganden. Dessutom är det några stora och viktiga besked på ingång. Dessa går det förstås inte att göra någonting åt. Men likväl. Det är svårt att inte tänka på dem.

När kalendern tjocknar finns det två saker som brukar ligga illa till: planeringstid och träning. Genom att hoppa över dem frigörs snabbt några extra timmar. Tid som kan användas för att storma framåt. Min erfarenhet är att detta beteende är kontraproduktivt. Om det är någon gång jag behöver rensa huvudet med en löprunda så är det när jag är stressad. Om det är någon gång jag behöver avsätta en eftermiddag för planering så är det när jag känner att min arbetstid inte räcker till.

Den teknik jag brukar falla tillbaka på i sådana här situationer är hämtad ur David Allens moderna klassiker Getting Things Done (2001). Den går ut på att sätta sig med ett tomt papper och skriva ned allt man har i huvudet. Jobbsaker, privata saker, oro – allt som kommer upp. En braindump helt enkelt. Syftet är att få en total överblick över alla ”projekt” som är igång. Projekt i detta sammanhang är allt som kräver en eller flera handlingar av dig. Allen benämner dem ”open loops”.

Steg två är att fundera på vad som behöver göras för att ta varje enskilt projekt framåt och – i bästa fall – stänga ned. Nyckelfrågan är: vilken är nästa handling jag behöver göra? Det kan här röra sig om mycket små saker: skriva ut en artikel, skicka ett påminnelsemail eller boka en tågbiljett. Poängen är att även om man inte kan göra allting på en gång så är det bra att veta exakt vad man behöver göra härnäst (på alla pågående projekt!). Det gör situationen konkret. Det gör att man kan göra någonting åt den.

Det tredje steget är att fundera på när de olika handlingarna ska göras. En grundregel, som Allen är känd för, är tvåminutersregeln. Det vill säga tar det mindre än två minuter – do it! Tar det längre tid än så – bestäm när det ska göras. Detta är extra viktigt när kalendern är tjock. Vad kan skjutas upp? Vad måste göras inom den närmaste veckan? Vad kan avslutas om man råkar få en kvart över innan ett lunchmöte?

En central princip är att man ska sträva efter att ha så få ”open loops” som möjligt. Dessa drar nämligen energi och pockar på uppmärksamhet. Man blir som en seg gammal dator där massa program är öppna. För att datorn ska kunna fungera krävs det att några program stängs ner. Så är det, enligt Allen, också med människor. Genom att göra klart saker: skicka in korrekturet på ett bokkapitel, göra en powerpoint, boka ett hotellrum eller rätta tentor och föra in betyg – så stängs en loop. Projektet är borta. Out of sight out of mind. Detta frigör, för att fortsätta analogin ovan, ramminne på den gamla datorn. Plötsligt funkar Word igen!

För riktiga GTD-fans är detta tanke- och arbetssätt närmast att betrakta som en livsstil. Själv är jag inte fullt så hardcore. Men i mitten på oktober, när kalendern tjocknar och känslan av kontroll minskar. Då är det den här tekniken jag tar till. Det skedde så sent som förra onsdagen. Egentligen hade jag avsatt tid för att skriva, men huvudet var inte med. Allt möjligt snurrade runt. Då fick det bli ett tomt papper, en braindump och en ventileringslunch. Sen hackade datorskrället igång igen…

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Forska från scratch

Den bok som jag skriver på har vuxit fram under fem års tid. Utöver inlednings- och avslutningskapitlet kommer den att bestå av sex empiriska kapitel. Merparten av dessa bygger på undersökningar som är genomförda och publicerade. Vad boken framförallt ska göra är att samla de olika studierna och ge mig utrymme att göra 4–5 större poänger. Dessutom vill jag genom bokformatet göra min forskning tillgänglig för fler.

Detta arbetssätt, från artiklar till bok, har vissa fördelar. Inte minst gör det att jag kan skriva själva boken förhållandevis fort. Vissa kapitel kräver endast en lätt omarbetning av tidigare alster. Det fjärde kapitlet, som jag skrev innan sommarsemestern, var ett sådant. Kapitlet heter ”Två kvinnliga pionjärer” och handlar om hur journalisten Barbro Soller och historikern Birgitta Odén vid samma tid – men på olika sätt – utvecklade ett starkt miljöengagemang. Det gjorde att deras liv och karriärer tog nya vägar. Mitt skrivarbete handlade här främst om att översätta mig själv från engelska (Soller) samt korta ned en artikel (Odén).

Det kapitel som jag arbetar med nu, det femte, har dock en helt annan karaktär. Det är, för att tala med Martin Ericsson, ”forskning från scratch”. Kapitlet utgår från Hans Palmstiernas personarkiv och bygger i huvudsak på brev. Palmstierna blev senhösten 1967 Sveriges förste riktigt store och inflytelserike miljödebattör – något som verkligen märks i det bevarade brevmaterialet. Från denna tidpunkt och fram till hans död 1975 skrev mängder av människor till honom. Därmed kan jag använda mig av breven för att ge inblickar i den kedjereaktion av aktivitet som miljöfrågornas genombrott satte igång i det svenska samhället. Det är oerhört fascinerande att arbeta med.

I brevmaterialet återfinns studenter, bankdirektörer, gymnasielärare och präster. Där finns kommunister och högermän, center- och folkpartister. Men politiskt domineras det förstås av socialdemokrater. Palmstierna var aktiv partimedlem och fick under 1967–1968 allt fler och större uppdrag. Bland annat satt han med i gruppen som skrev socialdemokraternas första miljöpolitiska program. I mars 1968 bytte han från Karolinska institutet till Naturvårdsverket och ett halvår senare hamnade han i miljövårdsberedningen.

Men än intressantare är att se hur dörrarna öppnades till tv-huset och till arbetarrörelsens olika grenar. Viktigast i sammanhanget var det kooperativa försäkringsbolaget Folksam (Sveriges då största försäkringsbolag) som i december 1967 beslöt sig att starta den första riksomfattande miljökampanjen: Front mot miljöförstöringen. Hans Palmstierna utarbetade studiematerialet, spelade in filmer och planerade kampanjens upplägg. Grundidén var att få ungdomar att engagera sig i miljön och att de sedan skulle utöva påtryckningar på makthavare. Kulmen på kampanjen nåddes våren 1969 då skolungdomar anordnade offentliga hearings med kommunalpolitiker och företagsledare.

Vid denna tidpunkt fanns det ingen ”miljörörelse” i modern mening. Det fanns inget Greenpeace, inget Jordens vänner och ingen hade myntat begreppet ”Gröna vågen”. Men miljöengagemanget var i rörelse och det kanaliserades – som Folksamkampanjen visar – genom etablerade samhällsorganisationer. Av brevmaterialet framkommer också att studentföreningar intog en framträdande roll. På Chalmers gjorde en grupp arkitektstudenter utställningen ”Än sen då”. Den invigdes våren 1968 och kom därefter att turnera genom landet. Andra studenter anmälde sig som frivilliga i den nya folkrörelse som de tyckte sig se konturerna av. Våren 1967 fanns inget av detta.

Exakt hur jag ska få till det här kapitlet återstår att se. Jag har gett mig själv cirka 25 sidor och utarbetat en grov struktur som i allt väsentligt är kronologisk. Det sistnämnda är viktigt för mig eftersom en av mina poänger med kapitlet är att synliggöra kedjereaktioner. Det vill säga att visa hur någons agerande fick andra att göra något som sedan fick ytterligare konsekvenser etc. Dessutom vill jag i någon mån visa hur ”reaktionstiden” skiljde sig åt för olika organisationer och grupper.

Hur som råder det ingen tvekan om att det här är en rolig och kreativ del i forsknings- och skrivprocessen. Det finns en produktiv osäkerhet som inte finns i kapitel där jag långt tidigare gjort grovarbetet. Dessutom hittar jag förstås massor av nya trådar som jag blir nyfiken på att följa upp. Vad döljer sig t.ex. i Folksams arkiv? Hur svårt skulle det vara att få tag på människor som var involverade i hearings våren 1969? Vad finns bevarat i skolkällare? T.ex. Porthälla i Partille som i april 1968 anordnade en miljövecka som avslutades med att Hans Palmstierna kom och talade. Och vad kan vi få reda på om de hundratals studiecirklar som ABF, Vuxenskolan m. fl. anordnade?

Ja, det saknas inte uppslag. Men ska det bli en bok får ytterligare efterforskningar vänta. ”Get a plan and stick to it”, som det heter. Men nog lockar det att vända på en sten till…

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Mobilitet

Tidigare i år skrev Universitetsläraren om svenska akademikers relativa orörlighet. En siffra som nämndes i sammanhanget var att omkring 65 % av Sveriges historiker var anställda vid samma lärosäte som de disputerade vid. En anonym forskare intervjuades och berättade om svårigheterna att, efter en utlandskarriär, komma in i det svenska systemet. Heiko Droste, professor i historia vid Stockholms universitet, berättade att han cyniskt brukade säga till sina doktorander: ”Om du vill ha en tjänst, rör aldrig någonsin på dig”. Ändå uppmuntrade han dem att flytta på sig. ”Det är bra för dig som forskare”.

Artiklarna delades snabbt på sociala medier. Men i mitt flöde uppstod ingen direkt debatt. Det beror självklart inte på att folk inte har några åsikter i frågorna om mobilitet. Det beror på att ämnet är extremt känsligt. Det handlar om livsval. Det handlar om vem som får vara med och vem som inte får det. Det handlar om vad som värderas högt och vad som inte gör det.

Dessutom handlar det om att olika system överlappar och krockar med varandra. Inom exempelvis det amerikanska systemet är mobilitet en institutionaliserad praktik. Alternativet stanna kvar finns inte. Så ser det även ut i Sverige inom naturvetenskap, medicin etc. Ger man sig in i forskarleken där så vet man – redan som doktorand – att det snart är dags att packa väskorna och ge sig av. Utan en internationell postdoc är man inte anställningsbar. Orörlighet stigmatiserar.

Borde det vara likadant inom svensk humaniora? Skapas starkare forskningsmiljöer av att fler forskare flyttar runt? Vilka är det då som ska röra på sig? När i livet ska det ske? Hur länge ska man vara borta? Vad får det för konsekvenser för vilka som får chansen att göra en forskarkarriär? Gynnas kvinnor eller män? Finns det klassaspekter på fenomenet? Går mobilitetsidealen att kombinera med familjebildning och en partner som gör karriär?

Frågorna har inga enkla eller givna svar. Varken på system- eller på individnivå. Framförallt inte eftersom de som framförallt berörs – unga forskare utan fast anställning – av förklarliga skäl sällan yttrar sig i debatten. Det här är ingen fråga som folk vill göra sig ett namn inom. Vilken åsikt man än intar så kommer man att trampa på ömma tår. Det säkra alternativet är tystnad.

Men undantag finns. Förra året bloggade Karolina Enquist Källgren om sitt ensamma internationella år i Barcelona. För ett par veckor sedan inledde My Hellsing en serie blogginlägg om sin tid som internationell postdoc. Båda tar ett brett grepp på tiden utomlands. Deras erfarenheter rör inte bara forskning och arbete. Inläggen handlar om livet, om välbefinnandet och om samvaron med andra. Aspekter som ibland glöms bort när seniora akademiker diskuterar yngre kollegors karriärer och livsval.

Själv har jag begränsade erfarenheter av att leva och forska utomlands. Med undantag för en kortare gästforskarvistelse i Oslo våren 2017 (som var mycket lyckad och givande) har jag varit verksam vid Historiska institutionen i Lund. Jag har i tur och ordning varit student, doktorand, vikarierande lektor och forskare på externa medel på samma plats. Har detta hämmat mig som forskare? Har det varit karriärstrategiskt smart? Jag vet inte. Det är knappast upp till mig att bedöma.

Kanske kan inte heller karriäreffekterna av att göra – eller inte göra – en internationell postdoc utvärderas så tidigt som fem–sex år efter disputation. Fasta tjänster får historiker i regel inte så fort. Därför är det svårt att veta vad som kommer värderas och vad som inte kommer göra det. Vad gäller min generation så vet vi ännu inte vem som får vara med och vem som inte får det (eller på vilka villkor). Inte heller vet vi vilka konsekvenser olika nätverk och kontakter kommer att få. Det gäller såväl lokala som nationella och internationella. Men vad som står klart är att livseffekterna av olika karriärval är omedelbara. Därför är jag glad att de med praktiska erfarenheter väljer att skriva om dem.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Varför antologier?

Alla publikationsformer är inte lika mycket värda. Vissa ger hög status, väger tungt vid tjänstetillsättningar och gör det enklare att få forskningsanslag. Andra spelar mindre roll. Följer vi Karen Kelsky, författare till The Professor Is In, är kunskap om publikationshierarkier en av de avgörande skillnaderna på etablerade forskare och forskarstuderande. De förstnämnda vet vad som räknas och agerar därefter. De sistnämna famlar i blindo.

Kelsky varnar särskilt för att publicera sig genom bokkapitel i antologier. För den som vill ha ett jobb är detta, liksom recensioner, slöseri med tid och energi. Fokus bör ligga på peer-reviewade tidskriftsartiklar (”the gold standard”) och i bokämnen, som historia, på att ge ut en monografi på ett välrenommerat förlag. Artiklarna gör dig konkurrenskraftig för en tenure-track anställning, boken ger dig tenure. Bokkapitel är att begrava sin forskning och obstruera sin karriär.

Om Kelsky har rätt så gör de flesta svenska historiker fel. Här publiceras mycket forskning i antologiform. Vissa fält och forskningsmiljöer är rentav uppbyggda kring dem. Vad hade mediehistoria varit utan antologier? Hur hade det historiekulturella forskningsfältet sett ut? Självklart har de enskilda forskarna på dessa fält också publicerat tidskriftsartiklar och böcker. Men antologierna har varit avgörande för att bygga upp större samtal och nätverk. Kollektiva bokprojekt svetsar samman och skapar gemensamma referenspunkter. Värdet av detta är, särskilt på lite längre sikt, svårt att överskatta.

Själv har jag de senaste åren fått många goda erfarenheter av att arbeta med, och i, olika antologiprojekt. Ett särskilt lyckat exempel är den nyutkomna Efterkrigstidens samhällskontakter redigerad av Fredrik Norén och Emil Stjernholm. För redaktörerna var detta ett sidoprojekt som de drev parallellt med att de skrev klart sina respektive avhandlingar. Många handledare skulle avråda från detta, men jag skulle säga att det är ett utmärkt sätt att förbereda sig för postdoctillvaron. Redaktörsarbete ger erfarenheter, kontakter och synlighet – tre saker som är viktiga för att övergången från doktorand till postdoc ska bli någorlunda smidig. Dessutom ger det projektjongleringsfärdigheter. Och de är helt nödvändiga efter disputation.

Efterkrigstidens samhällskontakter är, i mina ögon, en utmärkt bok. Jag hoppas den får många engagerade läsare. Men även om den inte skulle bli speciellt läst, omdiskuterad och använd så kommer den ha spelat en viktig roll enbart genom sin tillkomst. Vägen till antologin har nämligen varit exemplariskt upplagd. Det började med ett symposium hösten 2017, fortsatte med två workshops 2018 och parallellt med slutarbetet 2019 har boken presenterats på ett antal konferenser. Vissa personer har varit med på alla dessa steg. Andra bara på vissa. Men utan tvekan har alla dessa seminarier, luncher, fikor och middagar gjort att en grupp människor lärt känna varandra ganska väl. Denna sociala funktion är, vill jag mena, antologigenrens viktigaste. Här gör antologin nämligen något som varken tidskriftsartiklar eller monografier gör. Den hjälper till att bygga de sociala nätverk som vetenskapliga samtal är uppbyggda av.

Visst går det att anordna workshops, symposier och seminarieserier även utan att de ska resultera i antologier. Men min erfarenhet är att samarbeten stärks av att man arbetar mot någon form av gemensam produkt. Det är mycket arbete – särskilt för redaktörerna – men för forskarsamhället som helhet är det en djupt meningsfull sysselsättning.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Färdighetsmål

Merparten av min planering handlar om att prioritera vad som ska göras och när det ska ske. Men inför varje läsår brukar jag också sätta upp ett mer långsiktigt färdighetsmål. Det vill säga något som jag inte kan, eller inte är bekväm med att göra, men som jag på sikt vill – eller behöver – kunna göra. Tidigare år har jag bl.a. haft som mål att bli trygg i att skriva på engelska och att använda PowerPoint. Förra läsåret var mitt mål att lära mig skriva en bok som inte var en avhandling.

Min erfarenhet är att ett läsår utgör en ganska lagom period för att lära sig något nytt. Det är en tillräckligt lång tid för att avdramatisera vad det nu än är man vill lära sig. Det innebär gott om tid att försöka, misslyckas och prova igen. Samtidigt är det inte en oändligt lång tid. Ska man få något gjort kan man inte vänta alltför länge.

Bakgrunden till denna rutin är mina erfarenheter från källaren på LUX. Den vill säga min postdoktorala nollpunkt då jag verkligen insåg att jag – om jag nu ville arbeta som historiker – hade mycket kvar att lära mig. Vad jag var och vad jag kunde var inte tillräckligt för att få chansen att göra det som jag ville. Därför identifierade jag ett antal färdigheter som jag behövde lära mig: skriva vetenskapliga artiklar, utforma ansökningar, bli en trygg föreläsare etc. Allt detta kunde jag inte lära mig på en gång. Allt var heller inte lika viktigt i situationen som jag just då befann mig i. Därför gav jag mig själv tillåtelse att inte oroa mig för allt på en gång utan fokusera på att lära mig en sak i taget och lita på processen.

Det år av färdigetsträning som jag har starkast minnen från var när jag skulle lära mig att skriva på engelska. Det var läsåret 2015–2016 och jag hade precis fått en tvåårig postdocanställning via Crafoordska stiftelsen. Det var den längsta anställning som jag hade haft efter disputation och jag ville verkligen förvalta chansen. Minnet av att vara på väg ut ur systemet var färskt. Insikten om att artiklar i internationella tidskrifter vägde tungt stod klart för mig. Därför bestämde jag mig för att under ett års tid huvudsakligen skriva på engelska – trots att det tog emot och gick långsamt. Jag såg till att få ihop hela textmanus och lät kollegor med vana att skriva på engelska läsa igenom dem. Det var också under detta år som jag skrev artiklar tillsammans med Isak Hammar och Anna Kaijser. Självklart blev jag inte fullärd eller flytande under det här läsåret – men jag blev någorlunda bekväm. Det värsta motståndet, och rädslan för att göra bort mig, försvann.

Målet för läsåret 2019–2020 skiljer sig en del från de som jag haft tidigare. Det beror på att jag, från och med i höst, är medarbetare i Finish on Time. Jag är väldigt glad och tacksam för den möjligheten. Det känns spännande, roligt och stimulerande – men självklart också lite läskigt. Mitt mål är därför att bli trygg i den här nya rollen och att jag, med tiden, ska kunna göra detta några gånger per termin utan att det ska innebära ett alltför stort stresspåslag. Det vill säga ungefär så som jag lärt mig att hantera seminarier, konferenspresentationer, undervisning och offentliga föreläsningar. För ett par år sedan kunde jag mala och förbereda sådant i veckor. Nu är det mer något jag bara gör. Just därför känns det också som rätt tid att prova något nytt. Det är dags att vidga bekvämlighetszonen.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Spelar läsning någon roll?

Det här är en blogg om akademiskt skrivande, men kanske borde det vara en blogg om akademiskt läsande? För det saknas ju knappast incitament för forskare att skriva. Den som vill få tjänster, forskningsanslag och anseende måste skriva. Det finns ingen annan väg. Men måste forskare läsa? Eller räcker det i praktiken med att googla, skumma och nota generöst? Finns det någonsin tid att gå utanför det egna specialområdet? Vad hjälper det egentligen att vara beläst?

Den här typen av frågor har jag brottats med länge. Läsning är nämligen något av det jag värdesätter högst i mitt arbete. Skrivande är ytterst sällan lika lustfyllt som att uppslukas av en välskriven och ögonöppnande text. Ändå upplever jag, likt många andra forskare, att tiden för läsning krympt över tid. När jag var doktorand kunde jag lägga månader på att läsa in mig på nya forskningsfält. Jag kommer ihåg när jag läste Paul Boyer’s By the Bomb’s Early Light: American Thought and Culture at the Dawn of the Atomic Age (1985/1994). Jag strök under på nästan varje sida. Läsningen måste ha tagit mig en vecka eller två. Men vilken läsupplevelse! Vad mycket jag lärde mig! Vad inspirerad jag blev!

Fortfarande läser jag helst böcker och artiklar i sin helhet. När jag läser på riktigt använder jag bläckpenna. Jag stryker under och markerar för att kunna återvända till texten. Men jag lustläser ganska sällan akademiska texter om det jag själv forskar om. Kanske beror det på att jag hållit på med mitt nuvarande projekt i drygt fem år. Det ska mycket till för att jag ska bli omskakad av att läsa om miljöfrågornas genombrott. Därför läser jag hellre en bit bort. Min läsning är också snarare person- än ämnesbunden. Jag läser hellre det forskare x och y skriver, oavsett vad det handlar om, än forskning på område q och z, oavsett vem som skriver.

Min erfarenhet är nämligen att forskare som gjort intryck på mig brukar vara intressanta att läsa oavsett ämne. De förmår problematisera fenomen och skaka om min förståelse. De får mig att upptäcka något jag inte visste att jag ville veta. Dessutom kan hantverksskicklighet, det vill säga hur en skicklig forskare bygger upp en text, driver en argumentationslinje, eller använder språket, vara precis lika intressant att följa som att ta del av sakinnehållet. Riktigt bra akademiska texter ingår också alltid i större intellektuella sammanhang. De höjs av att de förhåller sig till, bygger vidare på och utmanar andra texter och tankar. Därmed blir texterna också portaler till mängder av annan givande läsning.

Men hur får man då tid till läsning? Går icke-instrumentellt läsande verkligen att kombinera med skrivande, undervisning, administration och barn som ska hämtas och lämnas? Ja jag tror det. Jag tror rentav det är nödvändigt att göra plats för ”läsning på bredden”, för att tala med Ylva Hasselberg (vars nya essäsamling Inte utan visst motstånd: Essäer om akademisk kapitalism och akademisk nyliberalism rekommenderas varmt). På kort karriärmässig sikt spelar denna läsning kanske ingen roll. En publicerad artikel väger onekligen tyngre än några lästa böcker. Men läsningens långsiktiga effekter för intellektuell utveckling ska inte underskattas. Inte heller dess sociala. Det finns få saker som är så givande som att samtala med goda läsare.

Men när ska man då läsa på bredden? Och var? Själv gör jag det framförallt när jag reser i jobbet. Det händer också att jag gör det på kvällstid efter att barnen somnat. Under det senaste halvåret har jag också provat att byta ut morgonens slösurfande mot lite bokläsning. För något år sedan, när barnen krävde konstant tillsyn och vaknade väldigt tidigt, gick detta inte. Men just nu funkar det ganska bra. På kontoret läser jag dock sällan längre texter. Där prioriterar jag möjligheten till ostörd skrivtid, interaktion med andra och allt det där andra som måste göras. Hur gör ni?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Skrivplan och tajming

Forskare jonglerar ständigt olika skrivprojekt. Några befinner sig på idé- och utkaststadiet. Andra kommer tillbaka i korrektur. För att hantera den konstanta strömmen av projekt, manus och deadlines hjälper det att ha en långsiktig skrivplan. En sådan gör det möjligt att prioritera mellan olika projekt och avsätta ordentligt med tid till de viktigaste. Den gör det också möjligt att fatta genomtänkta beslut kring när någonting ska skrivas.

Själv strukturerar jag i huvudsak mitt skrivande på terminsbasis. Det brukar röra sig om 6–7 olika skrivprojekt av varierande omfång. Från recensioner på ett par sidor till artiklar på omkring 25. När jag håller på med större projekt, som en andrabok, så bryter jag ned arbetet i kapitel. Det gör projektet mer hanter- och planeringsbart. Jag vet inte hur lång tid det tar att skriva en bok. Men jag har rätt bra koll på hur lång tid det tar för mig att skriva ett bokkapitel på 20–25 sidor.

Min grundprincip för när olika projekt ska skrivas är viktigast först. För att urskilja detta har jag två kriterier. 1) Hur viktigt är skrivprojektet för mina långsiktiga mål och ambitioner? 2) När är deadline? Utmaningen för de flesta av oss forskare är att inte glömma bort 1. Många av våra viktigaste projekt, t.ex. våra böcker och ansökningar, har ingen hård yttre deadline. De omgärdas inte heller av något socialt tryck. En oskriven bok eller ansökan drabbar ingen annan än oss själva. Därför är det lätt att skjuta dem på framtiden och ägna oss åt sådant som är mer brådskande men mindre viktigt (som att svara på mail). Detta trots att vi alla vet att beteendet är självdestruktivt. Eller åtminstone karriärdestruktivt.

När jag inför semestern gjorde upp höstens skrivplan började jag alltså med att placera kapitel 5 och kapitel 6 överst på min skrivplan. Därefter noterade jag att den 15 november så var det deadline för en omarbetning av min artikel ”Miljöhumaniora på 1960-talet? Birgitta Odéns miljöhistoriska initiativ och skissernas historiografi” (Scandia 85:1, 2019). Texten ska vara med i en forumsektion i History of Humanities och ska då vara på 4000 ord (dvs ca 10 sidor, i original är texten ca 25). Här aktualiserades ett dilemma. Odénartikeln är mindre viktig än mina bokkapitel, men har en hård yttre deadline. Eftersom jag tycker om att ha marginaler vill jag senast skicka in den i slutet på oktober. Texten behöver alltså skrivas någon gång under första halvan av hösten. Men när är bästa tiden?


För att bestämma mig använde jag en annan planeringsteknik som – mig veterligen – inte har något namn. Den går ut på att, i möjligaste mån, sammanföra skrivuppgifter med andra arbetsuppgifter som är direkt relaterade till dem. Syftet är att göra skrivandet så enkelt och motståndslöst som möjligt. Enligt denna princip bör t.ex. en avhandlingsrecension skrivas i direkt anslutning till en opposition. Inte ett halvår senare. Vad gäller Birgitta Odén-texten så hade jag sedan länge vetat att jag skulle presentera min forskning om henne på den stora miljöhistoriska konferensen ESEH i Tallinn 21–25 augusti. Det var enda gången på hela höstterminen som jag med säkerhet skulle ägna mig åt Odén. När jag väl insåg det var svaret på frågan när plötsligt enkelt. Odénartikeln skulle skrivas först – trots att den inte var viktigast.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!