De senaste åren har jag blivit bekväm med att använda engelska som arbetsspråk. Jag läser snabbt och obehindrat. Skriver kortare texter utan att det tar emot. Känner ingen stress inför att hålla föredrag, leda workshops eller yttra mig på seminarier. Av detta ska ni inte förledas till att tro att min engelska är top-notch. Det är den verkligen inte. Men den är fullt duglig och jag är inte rädd för att använda den.
Vad gäller skrivandet kan min bristande språkförmåga ibland rentav vara en fördel. För mig avdramatiserar nämligen engelskan uppgiften. Jag vet att jag inte kan nå min intellektuella eller stilistiska högstanivå. Därför nöjer jag mig med att försöka kommunicera så att jag blir förstådd. Jag slår inte knut på mig själv. Leker inte med ord och rytm. Håller det så enkelt som möjligt och skeppar iväg.
Med mina svenska texter är det annorlunda. Där har jag högre stilideal och betydligt mer prestige. Jag vet att jag skriver rätt bra. Ibland får jag till det precis så där snärtigt och tight som jag vill. Men just eftersom jag vet detta så kan jag också bli mer besviken på mina svenska texter. Är de livlösa och knackiga så finns det inga ursäkter. Då är de bara misslyckade.
Skillnaden på vad jag förmår skriva på svenska och engelska har inskärpts för mig de senaste månaderna. Parallellt med att mitt svenska bokmanus om miljöfrågornas genombrott slutbearbetats och gått i tryck har samma manus – i lätt redigerad form – översatts för att ges ut på internationellt förlag. Detta möjliggörs genom ett unikt samarbete mellan Lund University Press och Manchester University Press. Ett fantastiskt initiativ som om jag hade fått bestämma skulle stå modell för hela landet.
För det är faktiskt först när jag läser mig själv i professionell översättning som jag inser hur fattig min egen akademiska engelska är. Texterna jag får skickade till mig, ett kapitel i taget, har flyt, driv och elegans. Språket är varierat och precist. Meningsbyggnaden oklanderlig. På egen hand hade jag aldrig – hur länge jag än hade försökt och hur bra språkgranskare jag än hade haft – kommit upp i samma nivå. Inte en chans.
Så en stilla önskan så här i juletid är att fler svenska humanister och samhällsvetare ska få uppleva det som jag nu upplever. Hur ens bästa genom andras försorg blir tillgängligt för fler. Det finns oerhört mycket högkvalitativ forskning på svenska som förtjänar att få en internationell publik. Delvis måste detta förstås ske genom att vi alla lär oss att hjälpligt skriva kortare texter på engelska. Men för stora och komplicerade bokprojekt tycker jag det är väl mycket begärt av oss att vi ska skriva dem på ett annat språk än vårt modersmål. Kungsvägen till excellens kan inte vara halvbra engelska.
Dessutom riskerar våra internationaliseringssträvanden att döda den svenskspråkiga monografin. En genre som under lång tid varit viktig både för forskarsamhället och för en bredare offentlighet. Säga vad man vill om vetenskapliga monografier på internationellt förlag. De är förstås blytunga i karriär- och meriteringssynpunkt. Men de är också ett effektivt sätt att avskärma sin forskning från det svenska samhälle vi lever och verkar i. Jag tror det kan få många skadliga effekter på sikt. Både för forskningen och för samhället.
Så hum-sam-tomten vad säger du? Finns det några översättningspotter under granen? Kunde inte det vara värt en stor strategisk satsning de närmaste åren? Och varför inte kombinera detta med en ny giv för de vetenskapliga tidskrifterna? Kanske kunde man kalla satsningen för "av forskarsamhället efterfrågad infrastruktur"? Det hade varit nåt det!
Med detta inlägg går bloggen på julledighet. Tack alla läsare för att ni hängt med även denna höst! Själv har jag haft lika roligt som vanligt så den 12 januari drar bloggandet igång igen. Stay safe så syns vi då!
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar