Om att låta skrivande ta tid

Skrivande är en konditionssport, särskilt inom akademin. Det finns så gott som inga texter i vår värld - förutom blogginlägg! – som bara skrivs och publiceras. Allt annat tröskas genom seminarier, handledare, reviewers och redaktörer. Många texter lever man med i många år.

Om detta sakernas tillstånd kan man tycka och känna olika saker. Själv har jag flera gånger sagt till mig själv – ”aldrig mer”. En hel del projekt har jag bara velat ge upp. Ibland redan på ett tidigt stadium.

Men att agera snabbt på sina skrivkänslor är inte att rekommendera. För i sådana fall hade inga projekt gått i mål. Jag kan i alla fall inte dra mig till minnes något skrivprojekt som enbart varit kul och lustfyllt. Motståndet är alltid där. Det måste övervinnas. Gång på gång.

Nyckeln för mig är att förmå mig själv att lita på processen och att skjuta upp alla tänkbara krav på perfektion till en senare punkt. Jag vet att mitt första utkast inte kommer stå sig. Och det är fine. För det innebär att jag kan börja skriva med lägre anspänning. Tids nog blir det dags att ta fram sandpappret. Men först gäller det att komma i gång. Få ihop en textklump. Börja sortera tankarna. Låta processen ha sin gång.

Med åren har jag också insett att jag känslomässigt nästan alltid vill vara i en annan fas än den jag är i just nu. Jag längtar mig hela tiden lite längre fram. Tänk om jag fick börja skriva. Tänk om jag bara hade fem sidor. Tänk om jag kunde börja med empirin. Tänk om jag hade ett utkast som andra kunde läsa. Tänk om jag var helt klar. Tänk om jag kunde börja med något nytt.

Ja, ni känner säkert igen det. Och anledningen är – gissar jag – att nuets problem alltid är mer konkreta än framtidens och gårdagens. Man glömmer bort hur det är i andra faser och slukas upp av den man befinner sig mitt i. Kanske måste det vara så? Kanske kräver knixiga skrivproblem att man låter dem ta över tillvaron, om så bara för en dag eller två?

Tidigare i år läste jag Louise DeSalvos bok ”The Art of Slow Writing: Reflections on Time, Craft, and Creativity” (2014). Där delar hon med sig av sina egna erfarenheter från ett långt skrivande liv, men lyfter också fram resonemang från olika skönlitterära författare hon studerat. Särskilt intressant är när hon läser författardagböcker som Virginia Woolfs och John Steinbecks och på nära håll följer några av de skrivvåndor som vi i efterhand vet har resulterat i stor litteratur. Vägen dit gick genom långsamt, hantverksmässigt arbete. Mening för mening. Stycke för stycke. Omskrivning för omskrivning.

En tanke från DeSalvos bok som stannade kvar hos mig rörde hur viktigt det är att låta skrivande ta sin tid. För att skynda genom skrivande är detsamma som att skynda genom livet. Och varför skulle vi vilja göra det? Vad är poängen?

Bättre då att snöra på sig ett par bra skor. Förbereda sig på att det kommer ta tid. Inse att det är fullt naturligt att känna tvivel och att vilja ge upp på vägen. Men man behöver inte agera på känslorna. Man kan underordna sig processen. Fortsätta framåt. Eller för att tala med E.L Doctorow:

”Writing a book is like driving a car at night. You only see as far as your headlights go, but you can make the whole trip that way.”

Keep going!

*

Vidare bloggläsning: "Om värdet av att skriva om" & "Att lämna ifrån sig text"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Hur hjälper man bäst unga forskare?

 

De allra flesta forskare är generösa med sin tid och kunskap. Kan de hjälpa en student, doktorand eller postdoc med något så gör de i regel det. Ja, många har så stor lojalitet mot andra att de försummar sitt eget välbefinnande och sin egen karriär. Det som skuffas undan kan vara den egna forskningen eller återhämtningen, familjen eller fritiden. 

På sikt är detta förstås ingen vidare strategi. Den som själv drunknar kan inte rädda någon annan. För att i det långa loppet kunna se och lyfta andra måste man känna och respektera sina egna gränser.

Detta är förstås lättare sagt än gjort. Idealister kan pressa sig långt och i akademin finns det gott om sådana. Vilka skyddsmekanismer vi forskare har tillgång till skiljer sig också mycket åt. Vissa av oss har familj, vänner, chefer och kollegor som hjälper till att sätta gränser åt oss. Andra har det inte. Därtill ser skyddet mycket olika ut beroende på var vi befinner oss i karriären.

Men om man då är en av de seniora som inte håller på att drunkna. Vad kan man göra för att bäst hjälpa en ung forskare som vill fortsätta verka i akademin? Vad ska man fokusera på? Ska man söka pengar åt dem? Ge tips och råd? Läsa och kommentera på deras texter? Bjuda med dem på konferenser och workshops? Samskriva? Knuffa ut dem i världen? Avråda dem från att ge sig in på en så här osäker bana?

På dessa frågor finns det inga enkla svar. För det beror så otroligt mycket på vem den unga forskaren är och vad denna vill och kan tänka sig att göra. Därför är det viktigt – för den som verkligen vill hjälpa någon annan – att börja med att lyssna. Människor har två öron och en mun. Vi bör i alla sammanhang lyssna minst dubbelt så mycket som vi pratar.

Men detta är svårt. För som senior forskare vet man väldigt mycket. Man har genom åren gjort egna misstag och fått många goda – och dåliga – råd. När en yngre kollega vänder sig till dig är det lätt att kranar av personliga erfarenheter öppnas. Det är lätt att glömma att lyssna, känna av och ställa frågor. Trots att detta är något som de allra flesta av oss verkligen uppskattar hos andra. Människor som ger oss sin fulla uppmärksamhet, som lyssnar och känner in, som får oss att inse att vi själva ibland redan bär på svaret vi söker. Personer som låter oss upptäcka något själva, snarare än att tala om det för oss.

När jag för några år sedan gick en doktorandhandledningskurs intervjuade jag några av mina egna förebilder. En av dem berättade då om hur hen såg det som sin viktigaste uppgift att hjälpa doktoranden att bygga sina egna professionella relationer och nätverk. Målet var att doktoranden, när denne väl gått i mål, inte skulle behöva sina handledare. Doktoranden skulle vara del av ett stort och varierat akademiskt ekosystem. Vara en deltagare och medskapare.

Läsa och kommentera på texter? Ja, nog gjorde en handledare det. Men det var inte det viktigaste. Och att knyta doktoranden hårt till sig själv. Det var verkligen inte målet. Tvärtom. Idealet var att den nydisputerade var en självständig forskare som var socialiserad i ett större forskarsamhälle, som kunde ta sig fram och skapa värden – för sig själv och andra – i många olika sammanhang.

Vägen dit kan förstås se ut på olika sätt. Den handling som i ett visst skede kan hjälpa en person, kan i ett annat sammanhang stjälpa en annan. Och det som är bra på kort och medellång sikt är inte alltid vad som är bäst i det långa loppet. Samtidigt tycker jag doktoranden som inte behöver sin handledare och skapat sig sin egen värld är en bra målbild. 

Men vad tänker ni? Hur hjälper man i er erfarenhet bäst en ung forskare? Och ni som befinner er tidigare i karriären, vad önskar ni er av era seniora kollegor? Finns det någon som hjälpt dig på ett alldeles särskilt bra sätt? Hur då? Vad var det som gjorde det så bra?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Det bästa jobbet du någonsin haft

 

Var är internet som bäst? Jag skulle säga Seth Godins blogg. Den startades 2002 och har sedan 2005 uppdaterats minst en gång om dagen. Längden på inläggen varierar, från ett par meningar till några stycken. Så gott som alla är läs- och tänkvärda.

Själv upptäckte jag bloggen någon gång omkring 2020 i samband med att jag, så smått, började bli intresserad av marknadsföring. Detta visade sig vara ett kaninhål av rang. Numera läser jag bloggen dagligen och jag har ett dussintal av hans böcker i min bokhylla. Och så fort en ny kommer ut så beställer jag den direkt oavsett vad den handlar om. Jag vet att jag kommer tycka om den, bli inspirerad och lära mig mycket. Jag är ett true fan.

Godins senaste bok, ”The Song of Significance: A New Manifesto for Teams” kom ut i början på sommaren. Den handlar om vad som krävs för att skapa ett bättre, mänskligare och mer meningsfullt arbetsliv. Utgångspunkten är vad som krävs för att någon ska känna ”det här är det bästa jobbet jag någonsin har haft”. Godin ställde några frågor om detta till sina bloggläsare i december 2022. Man fick berätta vilket det bästa jobb man haft varit och ticka så många boxar man ville för ett antal påståenden om vad som hade gjort jobbet så bra.

De fyra som hamnade högst var följande: ”I surprised myself with what I could accomplish”; ”I could work independently”; ”The team built something important”; “People treated me with respect”. De två första – att överraska sig själv och få möjligheten att arbeta självständigt – var överlägset mest populära. Omkring 60 procent tickade dessa boxar. Noterbart är också att färre än 20 procent lyfte fram ekonomisk ersättning. Andra saker är långt viktigare. I alla fall för mig och alla de andra som läser Seth Godins blogg.

Men fokus i ”The Song of Significance” ligger inte på läsarens egna arbetslivserfarenheter. Den fråga som boken kretsar kring är hur de som läser den kan göra för att ge andra möjligheten att få det bästa jobb som dessa någonsin haft. Hur kan du skapa förutsättningar för andra att överträffa sig själva? Vilka professionella kulturer och ekosystem bygger du? 

”If you’re not drowning, you are a lifeguard”.  

Han lyfter fram en berättelse från den legendariska managementtänkaren Tom Peters. Det var en gång en direktör, berättar han, som skulle välja vilken av två chefer som han skulle befordra. För att avgöra detta pratade han inte med cheferna i fråga. Han tittade inte på några formella utvärderingar eller lönsamhetskurvor.

I stället använde han sig av följande metod. Han tittade på hur det hade gått för dem som hade arbetat för de två cheferna. Hur hade medarbetarnas karriärer utvecklats? Vad hade de åstadkommit? Därefter tittade han på vad de som i sin tur hade arbetat för dessa personer gjort. Sensmoralen är att en bra ledare skapar positiva kaskadeffekter med lång – ja, livslång – verkan. "Measure what matters".

Så vad har allt detta med konsten att vara forskare att göra? Ja, som jag ser det en hel del. För vad vi håller på med är att tillsammans söka och cirkulera kunskap. De artiklar och böcker vi själva skriver är en del av detta. Men det vi hjälper våra kollegor, studenter och andra vi kommer i kontakt med att göra är viktigare. Den största framgången som en människa är med och skapar är inte sin egen utan andras. Och man behöver inte vara chef för att vara en ledare.

”Take responsibility, give credit”.

Vidare bloggläsning:

"Från jag till vi"

"Multipliers"

"Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger"

---------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!