Hur lär man sig att prestera på en riktigt hög nivå?

 

En av de mest inspirerande böckerna jag har läst är Josh Waitzkins ”The Art of Learning: An Inner Journey to Optimal Performance”. Förmodligen har du varken hört talas om honom eller boken. Men kanske har du sett filmen ”Searching for Bobby Fisher”? Den handlar om en 7-årig kille i New York som upptäcker schack och tar sig framåt och uppåt i den världen.

Filmen är baserad på Waitzkins liv och i ”The Art of Learning” berättar han med egna ord om sin resa till toppen av schackvärlden. Det handlar om lärare han haft, principer han tillägnat sig och motståndare och motgångar som han övervunnit.

Men boken handlar också om vad som hände efter att han i tidiga 20-årsåldern övergav schackvärlden. Då tog han sig nämligen till världstoppen inom ett helt annat fält: kampsport. Osannolikt? Ja onekligen. Men Waitzkins huvudpoäng i boken är att det är samma färdigheter och förhållningssätt som tog honom till världseliten i dessa två till synes helt olikartade fält.

Detta är också bokens kärna. Hur lär man sig att prestera på en riktigt hög nivå? Hur tar man sig till toppen? Vad förenar mästare i schack, kampsport och you-name-it?

En hel del enligt Waitzkin. Bland annat lyfter han fram hur blivande mästare sätter lärprocessen främst. De strävar inte efter att vinna i stunden utan att utvecklas på sikt. Därför söker de sig till svårt motstånd och till gränsen för sin förmåga. Samtidigt menar han att det är viktigt att inte förlora sönder sig. Det kan vara klokt att också gå enkla matcher för att behålla sitt självförtroende. Utmärkande för mästare är nämligen att de kan lära sig av andra, men också att de vågar gå sin egen väg (något som kräver att självförtroendet är och förblir robust!).

Om man vet vad man är bra på så gäller det sen att se till så att tävlingssituationerna handlar om just detta. Forma spelet så att du kan vinna det. 

En annan intressant passage rör vikten av vila. Dels att växla mellan intensiva förbättringsperioder och avkoppling. Men också att hitta vilan i tävlingssituationen. Det kan handla om så små saker som att fokusera på sin andning i en halv sekund mitt i en fight. Eller om att verkligen se till att zooma ut mellan matcherna i en schackturnering.

Det sistnämnda är något jag känner igen från min magickarriär. Där pågick stora turneringar under flera dagar från morgon till kväll och om man blev färdig snabbt i en runda kunde det gå en timme mellan matcherna. Därför gällde det att kunna koppla bort, hitta ritualer, tänka på annat. Själv såg jag till att hålla mig i rörelse, dricka vatten, ta luft etc. Jag lade ingen energi på att sitta och spela magic på skoj med andra. Fokus låg på att göra bra ifrån mig i tävlingen och då gällde det att hushålla med energin.

Waitzkin menar att konsten att återhämta sig är minst lika viktig inom andra fält som inte har turneringskaraktär, exempelvis forskning och skrivande. Också där gäller det att kunna växla mellan fokus och avkoppling. Game on och time out. I längden spelar ens skicklighet i att diktera rytmen på sina arbetsinsatser stor roll. 

”The Art of Learning” innehåller massor av andra spännande och användbara insikter. Det är en riktigt häftig bok som man kan lära sig mycket av även om man inte är det minsta intresserad av schack eller kampsport. Läs den! Och läs om den. Själv upptäcker jag nya saker i den varje gång!

Vidare bloggläsning:

"Vad krävs för att lyckas med något? En sedelärande magichistoria"

"Vilka bord väljer du att spela?"

"Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Lätt och svårt skrivande

De allra flesta forskare tycker det är enkelt att skriva mejl. Ibland kan det förstås kräva lite extra omsorg, fingertoppskänsla och mod. Men för det allra mesta är det en motståndslös form av skrivande. Det är bara att göra, läsa igenom och skicka.

Andra former av skrivande – så som artiklar, essäer, bokkapitel och böcker är i regel betydligt svårare. Ena dagen flyter det kanske på. Nästa dag står det still. Tankarna har svårt att samla sig och meningarna vill inte dit du vill.

Varför är det så? Varför är mejl enkla att skriva när så många andra texter är svåra?

Längden spelar förstås in. Men jag tror det beror på mer än detta.

För en avgörande skillnad på mejl och många vetenskapliga texter är att mejl skrivs för någon. När man sitter och skriver vet man exakt vem eller vilka som ska läsa. Ofta är det människor som man känner och har en historia med. Och man vet i regel vad ens mejl har för syfte.

Med andra texter är det svårare. För vem skriver du din vetenskapliga artikel? Vilka vill du ska läsa den?

Många forskare ställer sig aldrig dessa frågor. Andra ställer dem först sent i skrivprocessen, kanske när texten redan är publicerad.

Och nota bene, jag tycker inte det är något fel med detta. Många vetenskapliga texter går ut på att forskaren själv ska komma fram till vad denna vill säga. Man vill lösa en gåta, ringa in ett problem, klargöra sina tankar.

Vem som sen ska läsa det förutom redaktören och granskarna? Det kan i sammanhanget vara sekundärt.

Samtidigt tror jag att den här oklara kommunikationssituationen bidrar till att göra akademiskt skrivande svårt. För om man inte vet vem eller vilka som kommer läsa – hur ska man då kunna veta vad som ska med i texten?

Många forskare, kanske särskilt ambitiösa personer tidigt i karriären, vill skriva för så många som möjligt. Kanske rentav alla. Det är dock svårt, för att inte säga omöjligt. Åtminstone om man vill behålla sina vetenskapliga läsares intresse. För dessa vill inte att du ska förklara allt som de redan vet. De vill veta vad det nya är.

”Don´t bore us, get to the chorus” för att tala med Roxette.

För egen del finner jag akademiskt skrivande enklare och mer meningsfullt om jag vet vem eller vilka som jag skriver för. Ofta vet jag att det inte är speciellt många. Och det är befriande. För jag behöver inte övertyga all världens människor om varför de ska bry sig om Aktie-SM, införandet av Allemansfonder eller lanseringen av Sydsvenska affärer.

I stället väljer jag att utgå ifrån att mina läsare är intresserade av marknadsvändningen i 1980-talets Sverige. Och jag har en handfull konkreta personer som jag verkligen vill ska läsa. Detta är förstås en enormt mycket mindre målgrupp än ”alla”. Men det gör den också möjlig att nå.

Samma princip gäller texter jag skriver i tidningar. När jag vet vilka jag skriver för och vad jag vill säga till dem – ja då går skrivandet i regel enkelt. Då är det som att blogga!

Sen är detta förstås inte fullt så enkelt som att skriva ett mejl. Men det finns likheter.

Klarhet underlättar kommunikation.

*

Nu på torsdag den 18/4, 12–12.40 ska jag och Tobias Nielsén ha ett digitalt boksamtal med frågestund kring "Ta din tid". Det är gratis och öppet för alla intresserade. Klicka här och anmäl dig för att få zoom-länken.

Vi har redan fått in en del frågor som ni vill vi ska ta upp, men vill gärna få in fler! Så mejla gärna frågor till mig på david.larsson_heidenblad@hist.lu.se. Ses på torsdag!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Nätverkseffekter och fackbokens framtid

Värdet av vissa tjänster och produkter är helt beroende av nätverkseffekter. Skolboksexemplet i dag är sociala medieplattformar, som Facebook eller Bluesky, vilka blir värdefulla (eller värdelösa) genom vilka användare de har och vad dessa bidrar med.

Andra klassiska exempel är telefonen eller införandet av nya betalningssystem, som kreditkort eller Swish. Ju fler som är sammankopplade genom tekniken desto mer användbar blir den.

Men nätverkseffekter återfinns inte enbart på infrastrukturella områden. De spelar också stor roll för värdet av sådant som vi läser, lyssnar och tittar på. Den som läst Andrev Waldens ”Jävla karlar” eller sett Filip & Fredriks film ”Den sista resan” kommer kunna prata med många andra om sin upplevelse.

I Sverige vill säga. För det räcker att korsa gränsen till Danmark eller Norge för att nätverkseffekterna ska slå över i sin motsats. Andrev vem? Filip & Fredrik, vilka?

Detsamma gäller om vi rör oss över generationerna. Vissa saker spelar roll på skolgården, andra i lärarrummet.

Exemplen kan enkelt mångfaldigas. Poängen är dock densamma. Kulturella nätverkseffekter är enormt viktiga – men man ska inte tro att de har giltighet överallt och för alla. De är specifika och situerade, ofta mer så än vi tror.

Och bland dem som intresserar sig för fenomenet är det välkänt att nätverkseffekter är väldigt svåra att skapa. Motsatsen – anti-nätverkseffekter – är normaltillståndet som måste övervinnas. De flesta romaner behöver man ha en bokklubb för att kunna prata om. Och vetenskapliga texter kräver i regel ett seminarium.

Detta sakernas tillstånd kan man beklaga. Borde vi inte ha en bättre kulturell infrastruktur som gör att viktiga verk sprider sig långt, djupt och brett?

Alternativt kan man fundera över vad som kan göras. Om nu bokklubbar och seminarier är vad som krävs för att gemensam läsning ska uppstå. Kanske är det där som kraften ska sättas in? 

Från startupvärlden kan vi också lära oss att inte underskatta små siffror och sammanhang. För alla nätverk har börjat i liten skala. Vägen till storskaliga nätverkseffekter tenderar att gå via dominans av små – ibland mycket små – nischer. Utmaningen är att gå från 0 till 1. Kan man knäcka den koden är det sen en fråga om tålamod, tid och ihärdighet.

Här skulle jag vilja se att de som bryr sig om fackbokens framtid i Sverige gick ihop, tänkte efter och började agera strategiskt och långsiktigt. För jag tror att den nuvarande negativa trenden – försäljningsmässigt, utrymmesmässigt, kulturellt, politiskt etc. – går att vända. Men det kommer inte ske av sig självt. Och det kommer inte ske utan att vi skapar nätverkseffekter kring vissa verk. 

Vågar vi tänka smått och konkret nu finns stor potential fem år från nu. Fortsättning följer!

*

Den 18/4, 12–12.40 är alla som vill välkomna på det digitala eventet "Ta din tid över lunchen" där jag och Tobias Nielsén pratar tid och svarar på era frågor. Anmälan sker här eller via Facebook-eventet. Bjud gärna med en intresserad vän eller två! 

I senaste avsnittet av Emma Frans & Clara Wallins podd "A-kursen" intervjuas jag om att arbeta effektivt. Finns där poddar finns! Och vill ni lyssna på hela intervjun som Emma gjorde med mig finns nu "Överkursen", en längre intervju på samma tema. Lyssna gärna!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Ta dig tid att stanna upp

Hur ligger du till med din terminsplan? Ligger du i fas, före eller efter?

Den här typen av frågor kan framkalla obehag och skamkänslor. För det vanliga, så här mitt i vårterminen, är att man känner att man ligger efter. Visst, ansökningarna fick man till slut in och undervisningen har tuggat på. Men kanske skedde detta på bekostnad av forskningsartiklar och bokmanus? Och kanske hände någonting – sjukdom, en rolig förfrågan, ett par plikt-uttryckningar – som skakade om allting?

Ja, jag vet förstås inte vad som hänt hos dig. Men jag skulle gissa på att allt inte har gått enligt plan. För verkligheten är komplicerad och oberäknelig. Därför måste realistiska planer innehålla gått om luft och kontinuerligt ses över.

Veckan efter påsk är en utmärkt tid för detta. Det är fortfarande långt kvar till midsommar, så man kan få gjort en hel del. Men det är också uppenbart att allt inte kan hinnas med. Några saker som såg realistiska ut i januari ser kanske hopplöst ogenomförbara ut nu. Och i sådana fall är det bättre att inse detta och ta konsekvenserna än att naivt hoppas på att ”allt ska bli annorlunda” i april, maj och juni.

Bättre då att hoppa av, skjuta upp och ändra planerna. Det kommer en höst och ett nytt läsår. Allt måste inte ske nu.

Men hur ska man då gå till väga för att ändra planer? Vad finns det för metoder? 

Själv föredrar jag att avsätta en dag eller halvdag. Jag börjar då med ett vitt papper där jag skriver ned vad som hänt under de närmast föregående månaderna. Sedan läser jag igenom den planering som jag gjorde i januari. Harmonierar plan och utfall någorlunda? Om inte, varför? Var jag för optimistisk?

Därefter blickar jag framåt. Hur ser det ut fram till sommarsemestern? Vilka åtaganden har jag? Vad måste jag få gjort? Är det realistiskt eller inte?

En sådan här avstämning leder i regel till att saker justeras. Men framför allt leder det till klarhet om vad jag ska göra och i vilken ordning. Dessutom skaffar jag mig säkrare kunskap om hur mycket tid som faktiskt står till mitt förfogande framöver. Genom att ha koll på detta får jag verktyg för att hantera de saker som – ofrånkomligen! – kommer att dyka upp.

Det gäller att ha luft i kalendern för att kunna hantera detta.

Värt att påminna sig om är också att tiden fram till midsommar inte är fullt så lång som man kan tro. För våren har till skillnad från hösten många röda dagar och klämdagar. Det gäller att ha koll på det. Annars kommer man få det tight.

Men om det nu är så tight. Har man verkligen tid att avsätta en massa tid för att reflektera och planera? Är det inte bättre att bara jobba på?

Kanske det. Jag kan inte tala för dig. Men för egen del klarar jag mig inte utan det. Få saker är så värdefulla på sikt som att ta sig tid att stanna upp.

*

Och på tal om att stanna upp och ta sig tid. Just nu säljs "Ta din tid" billigt på Adlibris. Passa på vetja!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

 

Fem läs- och lyssningstips (mars 2024)

 

#1

I stora som små organisationer är det vanligt att nya saker införs. Det är betydligt ovanligare att saker plockas bort. Men i Helsingborgs stad pågår experiment med att temporärt sluta göra saker och sedan utvärdera resultatet. Susanne Nyström skrev klokt om detta i DN. Inspirerande!

#2

Vad är stofilt skrivande? Och hur undviker man det? Träffsäker krönika i Curie av Tryggve Nevéus.

#3 

Via alltid intressanta Förlagspodden fick jag tips om den här bladvändaren, skriven från toppen av den amerikanska förlagsindustrin. Välskriven, witty och vilka anekdoter!

#4

Sedan ett tid tillbaka gör Tim Ferriss ibland "walk and talk"-podcasts. Jag är ett fan av detta lite kortare format, särskilt när Seth Godin är med (episod #728). Lyssna till exempel här.

#5

Jag hade höga förväntningar på Cal Newports senaste bok och tyvärr levde den inte riktigt upp till dem. Men ändå. Det är en bok väl värd att läsa!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om glädjen i att vara historiker

 

Den plats där jag insåg att jag ville bli historiker var specialläsesalen på Universitetsbiblioteket i Lund. Jag kom dit första gången hösten 2005 när jag skulle skriva kandidatuppsats. Det material som jag hade beställt fram var tryckta likpredikningar från 1600-talet. I dessa fanns så kallade ”personalier”, en litterär genre som kan liknas vid vår tids nekrologer. Genom att analysera livsberättelserna och de karaktärsdrag som lyftes fram gick det att säga mycket om tidens ideal.

Texterna var tryckta på frakturstil. Till en början kunde jag inte tyda dem. Det var bara tecken och trycksvärta. Min handledare hade sagt att stilen var ganska enkel att läsa, men så kändes det inte. Det gick långsamt, långsamt och mycket gick mig förbi. Men så en dag lossnade det. Plötsligt kunde jag läsa obehindrat!

Läsningen var också någonting högst fysiskt. Jag bläddrade i tunna häften, tryckta för bortåt 400 år sedan. Där fanns spår av människor som en gång levt, tänkt och känt – precis som jag. Deras omständigheter var såklart enormt annorlunda, men där fanns också saker att känna igen sig i, saker som var sig likt.

När jag ett par år senare skrev min magisteruppsats återvände jag till specialläsesalen. Då hade jag förstått att doktorand var någonting man kunde bli och att en riktigt bra uppsats var biljetten in. Jag tog sats och gjorde ett försök som bar.

För ett par veckor sedan var jag än en gång tillbaka i specialläsesalen. Den här gången läste jag affärstidningar från 1980-talet, mer bestämt den regionala uppstickaren ”Sydsvenska affärer”. Det är inte lika svindlande tidsavstånd som när jag var student. Men å andra sidan har jag större kunskaper, mer erfarenhet och fler insikter om vad som kan göras med materialet. Och det är inget snack om att 1980-talet är historia!

Samtidigt är det – till skillnad från 1600-talets likpredikningar – en historia som uppenbart står i kontakt med vår samtid och mitt eget liv. Det som hände då har format den värld jag levt och lever i, på samma sätt som vissa initativ som tas i dag kommer påverka 2060-talet på djupet. Självklart kan man dra sådana längre linjer också från 1600-talet, men det rör sig på en annan nivå.

Och personligen tycker jag det finns starkare argument till varför historiker ska ägna sig åt att studera mer avlägsna tidsperioder än att söka förklara samtiden. Exempelvis värdet av att lära känna någonting genuint annorlunda eller de existentiella dimensionerna som det öppnar upp kring hur det varit att vara människa. 

Därtill har nyfikenhetsdrivet kunskapssökande också ett egenvärde. Det är samhällsnyttigt att komma ihåg det. 

Likväl. Som enskild forskare kan man inte göra allt. I synnerhet inte samtidigt. Och att som historiker rota runt i 1980-talets värld innebär – faktiskt – också en känsla av att ”vara först”. För jag är så pass välsocialiserad i forskarsamhället att jag vet att en del av det material som jag tittar på, det har ingen annan tittat på sedan det deponerades. Och kanske kommer aldrig någon titta på det igen. Vem bryr sig om ett halvlyckat försök att skapa en sydsvensk affärstidning? Är inte livet för kort?

Ptja, det kan man fundera över. Men har man förmånen att vara historiker är man i sin fulla rätt att lägga tvivlen åt sidan och gå upp i det förflutna. Det är en del av jobbet!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Därför borde du (och jag) ha en nedstängningsritual

De allra flesta vardagar lämnar jag kontoret vid 16. Jag sätter mig på cykeln och trampar i väg för att hämta ett barn eller två. Snart är det dags att laga mat, spela memory, lägga i en tvätt och skjutsa till en träning.

Egentligen borde det vara enkelt att släppa jobbet. Men så är det ju inte. Alltför ofta så är huvudet kvar i något oavslutat.

Ett obesvarat mejl, en ofärdig presentation, en text som söker sin form. Eller så kanske jag väntar på ett besked eller svar från någon. Då är det lätt att ”bara kolla mejlen snabbt”. Och gör jag det är det svårt att behålla fokus. För allt som oftast ligger det någonting annat där, en sak till som ”bara ska stökas undan”.

Så vad kan man göra för att inte hamna där? Hur gör man för att upprätta – och upprätthålla – robusta gränser mellan arbetstiden och resten av livet?

Vänder vi oss till Cal Newport, aktuell med boken ”Slow Productivity”, så finns det en teknik som är bättre än alla andra: att ha en nedstängningsritual. Det vill säga en serie steg som man utför i slutet på varje arbetsdag för att avsluta saker, reflektera över dagen som varit och planera dagen som kommer.

I tid talar vi om ungefär 15–30 minuter. Och dessa ska helst se likadana ut varje dag. Syftet är att – i sann David Allen/Getting Things Done-anda – få ut allt oavslutat ur huvudet och ned på ett papper (en så kallad ”hjärndumpning”). Därefter stänger man ned.

I den bästa av världar går man sedan och tränar och ställer om. En ny del av dagen kan börja.

Nedstängningsritualen innebär – nota bene – att man sen inte tillåter det att flöda in några nya saker. Arbetsdagen är avslutad. Så det spelar ingen roll om det fortsätter att trilla in grejer på mejlen. Det vet inte du om. Du är ledig. Vad som växer över kvällen och natten kan du ta dig an i imorgon.

Kanske först klockan 10 eller 11 efter att du gjort ett par djuparbetspass på det där skrivprojektet som du gett högsta prioritet? Kanske kan du rentav hålla dig till efter lunch?

Själv lyckades jag med just detta ett par dagar på raken för några veckor sedan. Hastigt och lustigt var den där artikelgenomskrivningen, som jag hade våndats en hel del över, gjord.

Och vad hade hänt i mejlkorgen under tiden? Inte speciellt mycket. För det är ju så att om man inte svarar och skickar mejl – ja då kommer det inte lika många mejl tillbaka. Kommunikationsflodens storlek och styrka är, åtminstone delvis, ett resultat av ens egna handlingar.

Med andra ord så vet jag en sak som jag vill förändra under 2024. Jag vill få en nedstängningsritual på plats. Och jag tror det vore bra om övergången från arbete till familjeliv bestod av lite ställtid. Så kanske är det dags att sluta cykla och börja gå hem.

Hur gör du förresten själv? Har du – eller har du i perioder haft – en nedstängningsritual? Vad har varit nyckeln till att få det att fungera över tid?

*

I senaste avsnittet av Strukturpodden intervjuas jag om "Ta din tid". Lyssna gärna! 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad tolererar du?

För ett par veckor sedan var jag inbjuden till min vän Martin Hassler Hallstedts bokklubb. De hade på hans initiativ läst ”Ta din tid” och jag fick därigenom chansen att direkt möta läsare som lever och verkar i helt andra världar än min egen. Kring bordet satt två läkare, en entreprenör/investerare, en psykolog och så jag.

Kvällens samtal var alltför vindlande för att återges här, men det var mycket som kom upp som jag har tänkt vidare på. Däribland vad man i olika yrkesliv tolererar.

Läsarna slogs av den långsamhet och frihet som präglar historikertillvaron. Men också hur en historiker själv, år ut och år in, behöver bestämma vad denne ska ägna sig åt. Detta utan att frukterna av valen blir synliga förrän många år senare.

Det gäller att tolerera osäkerhet, frihet och ansvar.

Kontrasten till en kliniskt verksam läkare – även en högt uppsatt sådan – är stor. Denna behöver kunna tolerera helt andra saker, som att bli styrd, vara reaktiv och kastas mellan olika kontexter. Yrkesvalet har också en annan typ av uppsidor: som att omedelbart kunna hjälpa andra och göra skillnad, ha en hög och säker lön, samt att få omgivningens respekt för det man bidrar med.

En annan sak vi diskuterade var värdet av att ”nischa ner sig”, det vill säga att medvetet välja at bli riktigt bra på någonting avgränsat och tjäna en specifik målgrupp – snarare än att söka vara en generalist som kan hjälpa många med mycket (men inte vara bäst på något). Det exempel jag lyfter fram i boken är Eleanor Beaton, grundare och vd för det kanadensiska företaget Safi Media, som hjälper kvinnodrivna företag att öka sin årliga vinst från hundratusentals dollar till miljontals.

Beaton väljer med gott samvete bort män, kvinnliga chefer i offentlig verksamhet och storföretagsledare som potentiella kunder. De kan anlita någon annan. Hennes ambition är att dominera ett väl utvalt segment av marknaden och växa tillsammans med sina ideala klienter. ”I’m no genius, but I’m smart in spots, and I stay around those spots”, för att tala med IBM:s legendariska vd Tom Watson.

”Jag köper principen”, sa en av läkarna runt bordet, ”men det kräver att man tolererar en högre grad av ensidighet”.

Och det är förstås sant. Även om jag själv inte tidigare tänkt på det. För här tror jag också forskare sticker ut. Jag känner mängder av människor som kan ägna fyra, fem och tio år av sina liv åt något som, trots allt, är ganska smalt. Hur mycket kan man egentligen säga om aktiesparandets popularisering eller miljöfrågornas genombrott? Hur länge kan man driva en forskarblogg utan att få slut i tanken?

Personligen ser jag – ironiskt nog – mig själv som varandes åt det rörliga och nyfikna hållet. Jag kan stanna inom ett fält under en hel del år utan att tröttna. Men det finns många andra som jag inte kan mäta mig med. Som förmår borra längre och djupare. Det är i jämförelse med dem som jag är rörlig.

För under kvällen med bokklubben började jag se på mig själv med lite andra ögon. Allt är ju relativt. Gissningsvis skulle de allra flesta tröttna rätt snabbt på att gå i mina skor. Den överväldigande majoriteten hade varken tolererat ensidigheten, osäkerheten eller det konstanta kravet på självledarskap.

De här tankarna snurrade sedan vidare hos mig under min kusin Jonatan Nästesjös disputation den 1/3. Samtalet mellan honom och opponenten kretsade kring hans forskning om hur unga forskare navigerar i en osäker tillvaro, vilka de litar på och hur de väljer att spela spelet (och ställa sig utanför det!). Jag har alltid gillat verbet ”navigera”, men frågan är hur mycket som handlar om att ”tolerera” samt hur detta förhåller sig till allt det som finns på pluskontot?

För alla arbeten har ju upp- och nedsidor. Frihet har en kostnad. Trygghet en annan. Och man behöver inte älska precis allt med sitt yrkesval. En del saker får man lära sig att tolerera.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Kontinenter & expeditioner

 

Många planerade forskningsprojekt och samarbeten blir det aldrig någonting med. Ibland ger man upp på ett tidigt stadium. Du själv eller dina kollegor inser efter ett tag att varken tiden eller energin räcker till för att knåda ihop pilotprojekt och ansökningar. Andra gånger gör man allt vad som krävs, men finansieringen uteblir år efter år. Till slut ger man upp.

Det kan vara både bittert och skönt.

Själv har jag en del döda och begravda projekt och samarbeten från året efter disputation. Jag sprang då på många bollar i många olika konstellationer. I fikarummet sa jag skämtsamt att jag inte visste vad jag skulle forska om som postdoc. ”Vi får se vad som träffar. Det kan bli lite vad som helst.”

Något år senare stod det klart att ingenting hade träffat. Av mina många idéer blev det nada zip. Det var tur, för mina idéer var inget vidare. Och anledningen var bland annat det faktum att jag spred min energi i en massa orelaterade riktningar. Det funkade inte att arbeta så. I alla fall inte för mig.

Vad jag med tiden landat i är att försöka vara långsiktig, proaktiv och söka synergieffekter mellan vad jag gör. Jag ser på min forskning som utforskandet av olika kontinenter. Till dessa skickar jag olika expeditioner, som kan ha olika finansiärer och tidsramar.

Till kontinenten ”miljöfrågornas genombrott” skickade jag en expedition med specialfokus på Skåne, en annan med presshistorisk inriktning och ett flertal som seglade under kunskapshistorisk flagg. Dessa olika projekt var relaterade till varandra och kunde med tiden utgöra stommen i ”Den gröna vändningen”. Men varje enskilt projekt var avgränsat och tidsbestämt.

Detta fokuserade arbetssätt gav en helt annan utdelning än mitt splittrade. Och det skänkte ett lugn till forskningsprocessens olika faser.

För det var aldrig hela världen om en ansökan inte gick igenom. Arbetet med den var en del av en större process där inläsning, insamling av material, problemformulering och nätverksbyggande hängde ihop. I perioder kunde jag också koppla min undervisning dit. Liksom min utåtriktade verksamhet. Det gjorde – tror jag! – att summan blev större än delarna.

Men när blir man då färdig med en kontinent? Hur lång tid tar det? Ptja, det är svåra frågor. Men säg mellan 5 och 10 år? För det tar lång tid att lära känna ett fält så väl att man kan ställa och besvara riktigt bra forskningsfrågor. Samtidigt avtar någon gång marginalnyttan och i regel också det personliga engagemanget. Och då är det kanske dags att röra sig vidare? Eller i alla falla hitta en annan del av kontinenten att belysa.

Dock finns det förstås många olika forskartyper. Vissa är outtröttliga, andra mer rastlösa. Vissa behöver växelbruka sina intressen, andra kan röra sig i samma cirklar år ut och år in. Vissa återvänder efter ett tag till en gammal kontinent med nya ögon och frågor, andra bränner skeppen och kastar bort kartan.

Hur gör och tänker du?

*

Den 12/3 klockan 13 har ni – var ni än bor – chans att lyssna på mig tala på temat "Popular capitalism and the digital age, c. 1980–2020" på det Digitalhistoriska seminariet som anordnas av Sune Bechmann Pedersen på Stockholms universitet. Mer information och anmälningslänk finns här (länk).  

Den 12/3 klockan 19.30–21.30 har ni som bor i Lund med omnejd möjlighet att höra mig föreläsa på Filosoficirkeln på temat "Arbete - nu och i framtiden". Det blir både kunskapssamhällets historia och "Ta din tid"! Platsen är LUX aula och inträdet är fritt. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Fem läs- och lyssningstips (februari 2024)

#1 

Forskare befinner sig ständigt i bedömningssituationer. Och för unga forskare är situationen existentiell. Men hur hanterar de egentligen detta osäkra tillstånd? 

Om detta har min kusin Jonatan Nästesjö forskat genom att intervjua unga statsvetare och historiker. Imorgon lägger han fram sin avhandling: "Uncertainty, Worth, Identity: How Early Career Academics Navigate Evaluative Landscapes". Läs den!

#2

Loleen Berdahl har en av nätets bästa bloggar om akademiskt arbete: "Academia Made Easier". Jag har följt den sedan start och rekommenderar alla er som gillar den här bloggen att göra detsamma. Hennes senaste inlägg: "How to allow less than enough to be enough" är särskilt bra.

#3

Få världar är mer framtidsorienterade än techvärlden. Men just därför gör den som är intresserad av den klokt i att då och då återvända till det förflutna för att få perspektiv på samtidens förändringar (och förändringsprat). Michael Lewis bok "The New New Thing: A Silicon Valley Story" kom 1999 men är den bästa bok jag läst i år. 

#4

När det kommer till att hantera skrivprocessens olika faser och motstridiga känslor har forskare mycket att lära av professionella författare. Lisa Bjerre och Malin Haawinds podd "Skrivkamp!" är inspirerande, insiktsfull och rolig. Mitt personliga favoritavsnitt är #47 Tvivel. 

#5

Våren mest efterlängtade bok i min värld är Cal Newports "Slow Productivity" som utkommer i mars. Är du det minsta nyfiken på den så rekommenderar jag starkt senaste avsnittet av Tim Ferriss podcast. Långt, matigt och underhållande! Länk här: 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Konsten att sekvensera

 

Varje gång när jag kommer tillbaka från en längre ledighet så slår samma insikt emot mig. Det jag ägnar mina arbetsdagar åt är svårt. Det är utmattande att sitta framför en dator, läsa och skriva, undervisa och föreläsa, mejla och ha möten. Framåt eftermiddagen – om inte tidigare – är krafterna slut.

Några veckor efter en ledighet känner jag annorlunda. Då har jag fått upp min kondition för kunskapsarbete. Dagarna på kontoret ger mer energi än de tar. Jag har ork och lust att göra saker när barnen somnat.

Men är det verkligen bara kondition det handlar om? Eller finns det andra hemligheter till att utföra kunskapsarbete?

För de av er som följt bloggen länge och läst ”Ta din tid” så vet ni att djuparbete är en sådan nyckel. Det vill säga korta, fokuserade arbetspass där man ägnar sig åt en enda sak och stänger ute alla distraktioner. Så här mitt i terminen är mina pass 40 minuter och 8 sekunder långa. Men i januari och augusti klarar jag absolut inte så länge. Då är jag glad om min koncentration håller i 25 minuter.

Men nästan lika viktigt som djuparbete är att kunna sekvensera och periodisera arbete. Det vill säga att göra saker på rätt tid och i rätt ordning. Grundprincipen här är att så kallad ”context switching” ska minimeras. Det vill säga man ska vara försiktig med att hoppa mellan alltför många olikartade arbetsuppgifter. Detta gäller såväl under arbetspass och arbetsdagar som arbetsveckor.

En radikal teknik, som jag skrev om för något år sedan, är att göra en enda sak per dag. Vissa dagar forskar man, andra undervisar man och ytterligare andra sitter man i möten eller läser. De dagar man gör X har man inte dåligt samvete för att man inte gör Y och Z. De aktiviteterna har sina dagar längre fram.

Ett annat sätt att strukturera tiden är att försöka sammanfoga tematiskt besläktade aktiviteter. Själv spelade jag för några veckor sedan in en podd om aktiesparandets historia samma vecka som jag skrev på en vetenskaplig artikel om Aktiefrämjandet och utarbetade ett synopsis med Orsi Husz för vårt bokprojekt ”Allemanskapitalismen: Vardagliggörande och politik, c. 1950–2000”. Den veckan läste jag också ett par artiklar i ämnet som jag hade på min att-läsa-lista. En sådan vecka hade det varit enkelt att hålla en offentlig föreläsning i ämnet eller planera ett undervisningspass.

Det hade dock varit betydligt svårare att spela in en podd om miljöfrågornas genombrott eller göra en intervju om ”Ta din tid”. För detta hade inneburit en större ”context switch” eller ”sammanhangsförskjutning”. Det hade säkert gått. Men det hade varit betydligt mer utmattande. Kan man samla lika med lika så är mycket kognitiv energi vunnen!

För att lyckas med den här typen av sekvensering krävs framförhållning och frihet att lägga upp sitt arbete. Periodvis är det omöjligt. Och har man vissa uppdrag eller anställningsformer så går det inte. Men för den som har möjlighet så är detta en teknik som – tillsammans med djuparbete – kan få mycket stora positiva konsekvenser. Både för vad du får gjort på jobbet och hur du mår utanför det. Win-win.

* 

Bor du i Göteborg eller Lund? Då finns det möjlighet att lyssna till mig prata om "Ta din tid" den här veckan. Båda evenemangen är gratis, bara att titta förbi!

27/2 Föreläsning på Folkuniversitetet i Göteborg, 18–19.30  

28/2 Samtalar jag med Martin Degrell i Läsesalen på LUX, 12.15–12.45

Och vill ni hellre läsa en intervju så finns det en ny i Fastighetstidningen. Fritt tillgänglig här!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Återkoppling & skrivprocess

I förra veckan blev jag färdig med en vetenskaplig artikel. Eller färdig och färdig. Jag fick ihop ett komplett manus med ofullständiga fotnoter. En text jag kunde läsa igenom själv utan att skämmas. En text jag kunde skicka ut på remiss till ett par kollegor som förvarnats om att texten var på gång.

Inom några dagar fick jag återkoppling. Ärlig, rak och konstruktiv sådan.

När jag tog helg visste jag att jag inte hade någon färdig vetenskaplig artikel i min dator. Jag hade ett utkast som måste arbetas om. 

Men innan jag kan börja göra det behöver jag läsa in mig på några nya texter. Ta mig tid att tänka. Ventilera mina tankar med andra. Och göra upp en ny plan för hur arbetet ska se ut fram till inskick.

Som synes befinner jag mig någonstans mitt i skriv- och forskningsprocessen. På ett sätt är jag klar. Jag har karvat ut ett stenblock och fått fram en figur. Den är inte speciellt vacker än. Men jag tror den har potential.

Och jag vet efter mina år i akademin att det är så här processen ser ut. Forskning är en kollektiv verksamhet. Slutprodukten blir till i kritisk dialog med andra. Det gäller att lägga undan egot och underordna sig processen.

Men detta är förstås lättare sagt än gjort. För det finns alltid delar i en som bara vill vara klar. Som nöjer sig med att texten blir publicerad. Som önskar sig uppmuntran och applåder i stället för utmanande läsningar.

Likväl. Ärlig, rak och konstruktiv kritik är en generös gåva. Det är genom den som man kan skapa något som slår an hos andra, som förflyttar ett forskningsläge, som tål att läsas om decennier. Och det är ju detta som räknas. Hellre ett fåtal texter av hög kvalitet än en uppsjö av mediokra.

Eller? Vad som möjligen komplicerar det hela är var man lägger ribban för olika texter. Själv ser jag många av mina vetenskapliga alster som arbetstexter. De är rapporter från ett pågående arbete, något som behövs för att föra processen framåt och avrapportera till finansiärer. Sådana texter har instrumentella drag. Det finns inga ambitioner alls där om att skriva för evigheten.

Och helt ärligt, sådana texter måste man kunna få ur sig för att livet och karriären ska gå ihop. ”Bra nog” är ett nödvändigt verktyg att ha tillgång till som forskare.

Samtidigt. Vad jag verkligen uppskattar i akademin är sammanhang när kunskapssökandet är på riktigt. När alla inblandade tar det som görs på djupaste allvar. Köksbordsmagic i all ära. Jag gillar att spela Pro Tours. Eller i alla fall spela med andra som både är skickliga och gör sitt yttersta. En allvarsam och uppslukande lek.

Om det är viktigt att vinna? Nja, jag skulle faktiskt inte säga det. Det viktiga för mig är att få vara med, spela väl och kunna bidra med något betydelsefullt. Men andra får gärna vara bättre. Jag är glad att få arbeta nära människor som spelar i en högre liga än jag gör. Det är kul, lärorikt, svårt och utvecklande. Jag hoppas det kommer fortsätta vara så!

Och efter sportlovet ska jag ge mig på den där texten igen. Det är dags att göra den färdig. För inskick...

*

Vidare bloggläsning:

"Att lämna ifrån sig text"

"Om värdet av att skriva om"

"Skrivande och akademiskt självförtroende"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Ubåtar, stress och svårigheten att tänka klart

 

En lurig sak med att verka i akademin är att den innehåller många ubåtar. Det vill säga projekt, åtaganden och förflugna löften som man vet kommer dyka upp någon gång, men som är omöjliga att tidsbestämma och lätta att glömma bort. Det kan röra sig om redaktionella kommentarer, handledning, korrektur, granskningsuppdrag – you name it.

Du som läst ”Ta din tid” och bloggen ett tag kan möjligen förledas att tro att sådant där sällan överraskar mig. Jag har väl buffertar, system och planer? Well, det har jag. Men jag är också rätt bra på att sortera bort allt det som inte kräver min uppmärksamhet just nu. 

I alla fall när jag är i form. Då är det ”out of sight out of mind” som gäller.

Men ibland händer något som rubbar balansen. Det kan vara att jag gjort bort mig i något sammanhang. Kanske sagt något klumpigt eller ogenomtänkt.  

Kommer det en ubåt eller två då så kan tillvaron snabbt kännas övermäktig.

Då vaknar jag mitt i natten. Känner stressen och oron krypa. Målar upp skräckscenarier och våndas. Jag vet ofta medan vargtimmen pågår att reaktionerna är något överdrivna och att det finns konstruktiva saker att göra när dagen väl kommer. 

Men där och då är obehaget likväl där. 

I investeringsvärlden talar man ibland om ”the sleeping point”. Det vill säga den punkt då finansmarknadernas fluktuationer rörande börskurser och räntor gör att du inte kan sova. Tumregeln då är att man ska sänka risken. För det är svårt – för att inte säga omöjligt – att fatta bra beslut när man är rädd och stressad.

Detta är en av livets många orättvisor. För människor – inom som utom forskarvärlden – befinner sig i extremt olika livssituationer. Vissa kan ta det lugnt, bida sin tid, ta kalkylerade risker när oddsen är goda, avstå när de inte är det. 

Andra måste agera här och nu. Oavsett hur de mår. 

Enligt Shane Parrish, som i höstas kom ut med boken ”Clear Thinking”, rymmer detta enkla förhållande hemligheten till att fatta bra beslut. Dåliga beslut beror i regel på att man är i en dålig position. Man är stressad, ledsen, arg och rädd. I ett sådant läge hjälper det inte att få mer kunskap eller några goda råd om hur man ska göra när himlen är blå. Man behöver först och främst förbättra sin position. Få hjälp av andra. Bli lugn och samlad och tänka klart.

Vad kan man då göra för att ta sig till en sådan position? Ligger det inom individens makt? Ptja, delvis gör det ju det. Parrish menar att man varje dag bör försöka göra någonting som kommer göra ens framtida liv enklare. Det behöver inte vara något stort, men det behöver vara något. Ge det år och decennier så kommer ett sådant disciplinerat agerande ge resultat. Du kommer kunna tänka klarare och fatta bättre beslut.

Låter det trist? Livlöst? Kanske det.

Parrishs poäng är dock att det på sikt ger möjlighet till mer roliga saker, mer mening och mer liv. Ni får läsa honom och se vad ni tycker! För kan man följa honom blir ubåtarna lite lättare att hantera. 

Kanske lyckas man till och med hindra sig själv från att släppa ner dem i vattnet från första början…

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Fem år i bloggosfären!

I dag är det exakt fem år sedan den här bloggen gick live. Då hette den ”Ett år av akademiskt skrivande” och tanken var att det skulle bli just det. I ett års tid skulle jag skriva ett inlägg i veckan och dokumentera hur det gick till att skriva en andrabok. Parallellt ville jag dela med mig av sådant som jag lärt mig under mina år som doktorand och postdoc.

Jag kom att följa planen ganska väl på alla punkter utom en. Bloggen fick leva vidare. Och även om dess inriktning växlat lite genom åren och ett namnbyte har skett så är mycket sig likt. De flesta tisdagar under terminstid publicerar jag ett inlägg om vad jag gör, tänker, läser eller funderar på.

Under åren som gått har ni som tar del av bloggen långsamt blivit fler och fler. Ett vanligt inlägg läses numera av ett par hundra. Ett populärt av några hundra till. När jag figurerar i media hittar många andra hit. Totalt har bloggen haft omkring 95 000 sidvisningar.

Detta är nu inte speciellt stora siffror. I alla fall inte om man jämför med när jag skriver i tidningar eller medverkar i en populär podd. Likväl. Jag tycker ni är många! Och jag är glad att ni inte har tröttnat. För jag tycker fortfarande det är kul och givande att blogga. I mitt forskarliv är detta verkligen ett socialt medium!

Bloggen gör att jag lär känna nya människor och håller kontakt med andra. Den gör mig upptäckbar i sökmotorer. Och den ger mig också möjlighet att uppmärksamma sådant som andra gör.

Häri ligger dock en paradox. För många av de allra bästa forskarna är faktiskt svåra att upptäcka. De finns inte på sociala medier och berättar inte för världen om sina nya publikationer. I stället koncentrerar de sig på annat: forskning, undervisning, handledning och relationsbyggande. I den mån de blir uppmärksammade i bredare sammanhang är det andra som gör det. Personer som jag som lagt ned tid och energi på att skapa sig en plattform.

Det tar lång tid att bygga en sådan. Och det går snabbt att rasera den. Men ni som följt med de senaste månaderna har också kunnat se kraften i att ha en. För hade jag inte bloggat, skrivit i tidningar och kontinuerligt lärt känna människor så hade ”Ta din tid” inte funnits. Den har fötts ur detta. Och dess stora genomslag beror på att den har haft förutsättningar att bli upptäckt och omtalad.

Men vad innebär detta för min forskning då? Blir det någonsin en tredjebok? Ptja, tanken är faktiskt att det ska bli det. Till hösten kommer Orsi Husz och jag att börja skriva på ett bokprojekt med arbetstiteln ”Allemanskapitalismen: Vardagliggörande och politik, 1950–2000”. Mycket av förarbetet är gjort, men för att genomföra projektet behöver tid, energi och fokus värnas. Målet är att ett manus ska föreligga framåt midsommar 2025. Det känns görbart! Särskilt om jag kan smyga igång redan i vår... 

Så med detta besked kan ni också känna er trygga i att bloggen kommer puttra på. Det finns mycket kvar att blogga om! Tack för de första fem åren!  

*

De kommande månaderna blir det ett par öppna föreläsningar kring "Ta din tid": en i Göteborg och en i Lund. Kom gärna förbi!

27/2 Göteborg. Tid: 18-19.30. Var? Folkuniversitetet, Norra Allégatan 6 (länk till eventet). 

23/3 Lund. Tid: 19.30-21.30 Var? Filosoficirkeln Palaestra hörsal, Paradisgatan 4.  

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Fem läs- och lyssningstips (januari 2024)

Ett av mina favoritinslag i Cal Newports podd "Deep Questions" är att han återkommande berättar om fem böcker som han läst under den gångna månaden. Så detta år tänkte jag ta och göra något liknande här på bloggen. Sista fredagen i varje månad kommer jag därför samla upp lite saker som jag uppskattat mycket: böcker, poddar, artiklar och annat. Enjoy!

# 1 

Cal Newport intervjuar Ali Abdaal i Deep Questions (Episode # 284). Ett riktigt bra avsnitt som omedelbart fick mig att beställa Abdaals nya bok "Feel Good Productivity" (kommer i svensk översättning på Volante senare i år). Och om du gillar intervjun finns också en lika bra prequel där Ali Abdaal intervjuar Cal Newport (länk här). 

#2

Shellye Archambeau är ingen vanlig tech-vd och hennes lärorika självbiografi "Unapologetically Ambitious" är ingen vanlig bok. Vet faktiskt inte om jag läst något lika målmedvetet tidigare. Nyttig läsning, inte minst för medelålders vita män.

#3

Morgan Housel är bra i bokform, men han är faktiskt ännu vassare i bloggform. Läs det här inlägget! "Information that would get your attention".

#4

Jag är, som jag skrivit tidigare, ett stort fan av Seth Godin och läser hans blogg så gott som varje dag. Här är ett inlägg jag tänkt mycket på inför året som kommer (länk). 

#5

Denise Rudbergs nya podd "Jag vet vad du skrev..." är en riktigt bra intervjupod om författarliv och skrivandets hantverk. Nyttig lyssning också för oss i akademin - ge den en chans! Finns där poddar finns, t.ex. här. 

*

Tack också alla ni som läst, köpt, lånat, hört av er och spridit ordet om "Ta din tid"! Den första upplagan är på väg att sälja slut och den andra kommer från tryckeriet i februari. Förra veckan knep den t.o.m. plats #5 på fackbokslistan (!). Den säljs just nu till bra pris på Adlibris (191:-). Länk här.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!