De flesta forskare vrider sig när de hör ordet marknadsföring. Detsamma gäller författare. Drömmen om att ge ut en bok, skriva en avhandling eller få en vetenskaplig artikel antagen innehåller sällan några tankar på det arbete som ska till efteråt för att nå läsare. Förr i världen talade man om texter som föll döda från tryckpressen. Dagens motsvarighet är digitala öknar av olästa pdf:er. Själv har jag ett och annat alster där.
Men går det att tänka på mer positiva och konstruktiva sätt kring marknadsföring av akademiska verk? Ja, det är jag övertygad om. Och en lämplig startpunkt är Tim Grahls bok ”Your First 1000 Copies: The Step-By-Step Guide to Marketing Your Book” (2013) som jag tog upp kort i förra veckan. Nu vänder sig inte denna bok till akademiker, men de tankesätt som den bygger på är fullt applicerbara även här. Detta även om antalet sålda böcker är en ganska ointressant måttstock på en akademisk publikations framgång. Vad som spelar roll i vår värld är hur många som läser det vi gör och vad de sen gör med det – inte hur många som betalar för det.
Med detta sagt vill jag ändå gå över till Tim Grahls definition av marknadsföring. Den är så kort och koncis att jag väljer att citera den i sin helhet:
"Marketing is
1. The act of building long-lasting connections with people and then
2. A focus on being relentlessly helpful and adding value to their lives"
Detta är allt. Fokuserar man på att konsekvent göra detta under lång tid. Ja då är utsikterna goda för att man på sikt kommer bygga upp en engagerad läsekrets. Som synes handlar Grahls synsätt inte om hur man skaffar sig många följare på Twitter eller hur man får uppmärksamhet i stora mediekanaler. Sådant kan såklart hända och accelerera det du gör. Men att långsamt bygga relationer och vara till hjälp för andra är ett säkrare och mer hållbart sätt.
Synsättet resonerar också med mina erfarenheter från de senaste åren, särskilt vad gäller den här bloggen. Den går i mångt och mycket ut på att bygga och fördjupa relationer med er som läser samt att på olika sätt vara till hjälp. Detta har inte resulterat i några stora försäljningssiffror, men det råder ingen tvekan om att bloggen och boken blir läst av en växande skara akademiker. Sakta men säkert byggs plattformen upp. Det är inget ”salesy” i det.
Samtidigt är en sådan här blogg lite av ett specialfall. Den syftar på ett högst konkret sätt till att vara användbar för andra och bidra till en kulturförändring inom akademin. Jag har inte lika lätt att säga vad syftet med min vanliga forskning är. Vad ska ”Den gröna vändningen” användas till? Och vilka är det som ska använda den? Vilka problem söker jag hjälpa till att lösa?
Det är inte så att jag är oförmögen att resonera kring dessa frågor. Men det kommer inte lika naturligt för mig som när jag pratar om bloggens syfte. För mig har historisk forskning i första hand existentiella kvaliteter. Den kan skänka mening, glädje, förankring och ge nya perspektiv. Den kan göra världen och livet rikare, för såväl individer som samhällen. Men kan historisk forskning också hjälpa människor att lösa konkreta problem? Ptja, det kan den kanske, men i sådana fall snarare indirekt än instrumentellt. Och oavsett är detta inte min primära drivkraft som forskare. Det är bara inte det.
Så vad är då ”Den gröna vändningen” till för? Ptja, under året som gått sedan den kom ut har jag insett att det inte nödvändigtvis är upp till mig att ge svaret på den frågan. Det kan läsarna få göra. Vilka är då dessa? Ja, också det håller jag på att upptäcka. På denna punkt skiljer sig också min forskning från mitt bloggande. När jag drog igång ”Ett år av akademiskt skrivande” riktade jag mig främst till postdocs i historia. Jag känner många i den gruppen och vet vad de har glädje av att höra. Men vilka läser en bok som ”Den gröna vändningen”? Är det främst samtids- och miljöhistoriker? Forskare inom andra ämnen? Miljöengagerade?
Ja, när boken kom ut förra året visste jag inte svaret på dessa frågor. Jag hade såklart förhoppningar och vissa tankar om hur boken skulle nå ut. Tidigt fick också boken ett – i min värld – stort genomslag. Fredagen den 12 februari recenserades den positivt under strecket av Merete Mazzarella. Dagen därpå skrev Magnus Västerbro om den i DN. Det var ”peak DLH”. Men vad följde på detta? Faktiskt nästan ingenting. Övriga dags- och kvällstidningar teg still (trots att 20–30 recensionsexemplar skickats ut). Från tv, radio och poddar var det tyst. Så mycket för det genomslaget, tänkte jag.
Vid den här tidpunkten hade jag inte heller läst Tim Grahl eller Ryan Holiday. Hade jag gjort det hade jag sett till att tidigt vara mer proaktiv. Det vill säga skrivit personliga mejl till personer på nyckelpositioner som kunde tänkas vara intresserade av boken och erbjudit att skicka dem ett fysiskt exemplar eller en pdf. Just detta gjorde jag inomvetenskapligt med gott resultat. Men jag borde tänkt bredare och släppt sargen. Inte suttit i ett hörn och väntat på att bli uppbjuden.
Lyckligtvis är en boks liv långt. Särskilt en vetenskaplig monografis. Och enligt Grahl spelar det ingen roll när människor får upp ögonen för en bok. I själva verket anser han att ”the long launch” är ett av de bästa sätten att marknadsföra något. Det första konkreta målet är att få tusen legitimt intresserade personer att ge din bok en chans. Måttet på om du har lyckats är när några av dessa personer börjar rekommendera din bok vidare till andra. Då vet du att du skrivit en bok med potential att bli läst och använd.
Ja, det här inlägget har sprungit iväg (trots att jag strykt och kortat!). Vidare lärdomar från 2021 års marknadsföringsexperiment kommer i ett framtida inlägg!
Vidare bloggläsning:
"Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar