Vad forskare kan lära sig av Rick Rubin

 

I förra veckan läste jag ut musikproducenten Rick Rubins ”The Creative Act: A Way of Being” (2023). Boken är formgiven, skriven och marknadsförd för att bli en klassiker. Rubin griper sig an ett tidlöst problem på ett medvetet – ja nästan utstuderat – tidlöst sätt. Artister och band är anonymiserade. Konkreta referenser och årsangivelser saknas. Det är uppenbart att Rubin strävat efter att skapa något som kan åldras väl.

De korta, luftiga kapitlen handlar om avgränsade teman: plantera frön, experimentera, avsluta saker och samla på sig feedback. Genomgående framträder ett speciellt förhållningssätt till skapande. Ett där konstnären fungerar som ett kärl eller prisma för världen. För att leva ett skapande liv behöver man öppna sig mot tillvaron, ta emot intryck och låta saker växa. Ställa sig till förfogande för ”The Source” och vara trogen det verk man skapar, obekymrad om hur det kommer tas emot eller vilka högre syften det kan tjäna.

Genom hela läsningen har jag strukit under i texten och ofta känt mig manad att dela insikter och träffande formuleringar på Twitter. Samtidigt är det något med boken som gör mig obekväm. Kanske är det den aningen flummiga kosmiska tonen. Eller kanske är det den hårt drivna linjen att skriva utanför tiden.

Om detta stilgrepp kan man såklart tycka olika. Men för mig blir de abstraherade tankarna stundtals andefattiga och platta. Vad hade hänt om jag fått vara med i studion när Rubin arbetar med Beastie Boys, Slayer, Johnny Cash och Red Hot Chili Peppers? Vad hade hänt med läsningen om jag fått veta vad han lärde sig 1985, 1996 och 2014? Här inser jag att jag låter som den historiker jag är. Men kontextuell förståelse och förändring över tid – nog spelar sådant roll för kreativa processer?

Likväl så råder det ingen tvekan om att boken är bra. Jag lärde mig mycket och fick också ord för många av mina egna erfarenheter. Exempelvis kring hur kraftfullt det är att ha ett ”kommande projekt” som morot för att göra klart ett pågående. Eller hur förlösande det kan vara att växla mellan projekt som befinner sig i olika faser för att kunna få distans – och förnyad energi – för vart och ett av dem.

En särskilt träffande passage handlar om hur viktigt det är skaffa sig vanan att avsluta saker. Rubin understryker att detta bygger självförtroende, även när det vi skapat möts av axelryckningar. För att göra klart och släppa iväg innebär att man övervinner sin osäkerhet. Och ju fler gånger vi kan göra detta, ”the less weight insecurity has”. Nu vet jag förstås inte hur det är för er. Men för mig är det verkligen så. Jag tycker det är lättare att trycka på ”send” eller ”publish” om det inte går för lång tid mellan gångerna. 

Detta är också, inser jag, en av anledningarna till att den här bloggen tuffar på. Genom den håller jag mina skriv- och publiceringsmuskler varma. Det är low-stakes writing, för att tala med Howard Becker, och sånt är bra att ägna sig åt för att hålla demonerna borta.

Och särskilt nyttigt är det faktiskt att vissa texter inte alls flyger. Trots att man själv tycker att de är riktigt bra och borde tala till läsarna. Det är humbling att få en ljummen reaktion. Och det är bra att få borsta av sig dammet, svälja besvikelsen och gå vidare med nästa skrivprojekt. Medveten om att värdet på ens kreativa process inte styrs av omvärldens reaktioner. För lojaliteten hos en skapare ligger – som Rubin gång på gång understryker – mot verket. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  

Att lämna ifrån sig text

För vissa forskare är den svåraste delen av skrivprocessen att lämna ifrån sig texten. Istället för att bifoga dokumentet och trycka på send läser man sitt manus en gång till. Hittar ett korrekturfel, petar lite i meningsbyggnaden, dubbelkollar noterna och beställer fram några nya böcker. Bestämmer sig för att texten mår bra av att vila till imorgon så man kan läsa den en sista gång med fräscha ögon. Dagarna blir till veckor och veckorna till månader.

I andra fall är det den stora boken som är ”så gott som färdig” (endast slutkapitlet saknas). Kanske har man låtit några kollegor läsa manus och fått goda kommentarer. Kanske har finansieringen tagit slut och andra projekt bubblat upp. Många väntar på att få läsa, men boken dröjer. Månaderna blir till terminer och terminerna till år. Med tiden börjar omgivningen att misströsta och slutar fråga hur det går.

För den forskartyp jag själv tillhör är denna textuella separationsproblematik främmande (eller åtminstone a thing of the past). Tomma worddokument gillar jag inte och långt in i skrivprocessen kan det ta emot rejält. Men när jag till slut knåpat ihop en text så vill jag i princip förbehållslöst att den ska bli läst. Helst direkt. Självklart kan jag vara orolig för vad läsare ska tycka och tänka. Men mest är jag nyfiken och förväntansfull. Jag vill nå fram, bli använd, sätta igång samtal, utmanas. Allt detta kan hända med publicerade texter och det skiljer dem i grunden från de ”nästanfärdiga”.

Men vad är det då som gör att forskare är så olika på den här punkten? Varför är vissa perfektionister och andra inte? Och finns det några risker med att vara en som alltför lättvindigt skeppar ut sina alster i världen? Ptja, på de första två frågorna tror jag – som jag skrev om i höstas i Curie (del 1 och del 2)– att det handlar mycket om akademiskt självförtroende. Det vi forskare gör när vi skriver är ofrånkomligen en form av ”identity work”. När vi skickar iväg texter sätter vi en del av oss själva på spel. Vi kan – och kommer – bli refuserade, kritiserade, missförstådda och ignorerade. Enda sättet att inte bli det är att inte delta.

Själv har jag dock medvetet valt att omfamna denna utsatthet som ett skrivandes grundvillkor. Jag tycker uppsidan av att kunna bli läst, uppskattad, förstådd och använd väger upp nedsidorna (men dessa är också reella!). Därutöver ser jag numera till att spela många bord samtidigt. Jag satsar inte hela mitt akademiska ego på ett bräde genom att försöka skriva ett magnum opus. Istället skriver jag många olika texter riktade till olika publiker. Vissa slår an – andra inte. Och jag har inte bråttom. Jag är nämligen helt på det klara med att det tar lång tid för en historikers texter att på allvar bli lästa, använda och införlivade i större kollektiva kunskapsprocesser. Den gröna vändningens öde avgörs under 2020-talet, inte våren 2021.

Men den där tredje frågan då. Vad finns det för risker med mitt förhållningssätt? Ja, detta har jag gått och grunnat på sedan i höstas då jag och sociologen David Wästerfors diskuterade det hela över en lunch. Han lyfte fram att det inom akademin finns en speciell respekt för saker som tar tid. Går det för fort och till synes enkelt väcks misstänksamhet. Kan något verkligen vara riktigt gediget om det inte tagit lång tid att få fram? Och finns det därmed implicit en gräns för hur produktiv en forskare får vara för att bli tagen på allvar i forskarsamhället?

Ja, min känsla är att det nog kan vara så. Exakt var gränsen går vet jag dock inte. Det skiljer sig såklart åt mellan discipliner och forskningsfält och kanske också mellan generationer. Men en hög publiceringstakt är inte enbart av godo. Det märker man om inte annat när man själv upptäcker en ny forskare med en diger publikationslista. För vad ska man välja att ladda ned av allt det de har gjort? Hur vet man vilken artikel som är central och vilken som är perifer? Vad är state-of-the-art och vad är more-of-the-same?

Ja, som ni märker vet jag inte riktigt själv hur jag ska sätta ned foten  i dessa frågor. Så vad säger ni? Hur går era tankar? Vad tycker ni om att lämna ifrån er text? Och har ni någon uppfattning om publikationstaktens övre och undre gränser?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!