De senaste åren har jag skördat frukterna av 2019 års lyckosamma ansökningsskrivande. Där och då sköt jag med hagel och utdelningen blev fenomenal. Inte nog med att jag själv fick möjlighet att forska på heltid under några år. Jag kunde också engagera Charlotte Nilsson i mitt forskningsprojekt om aktiesparandets popularisering. Tillsammans har vi lyckats göra saker som jag aldrig hade kunnat åstadkomma på egen hand. Och framåt senhösten kommer ni få se konkreta resultat!
Men samtidigt som vår första gemensamma publikation ser dagens ljus kommer projektets finansiering att ta slut. I detta finns det inget konstigt. Så ser forskningscykler ut. Det är endast i stora program – som Nyliberalism i Norden (2020–2025) – som tidsramarna är så långa att resultaten hinner publiceras under vägs. I mer ordinära projekt gäller det att fortlöpande dra in medel för att kunna vidareutveckla sina idéer. Gränserna mellan olika projekt blir därmed ofta porösa.
För min del innebär detta att jag är på väg in i en ny ansökningsperiod. De 60 % som jag har 2023 och 2024 inom RJ-programmet räcker en bra bit, men de övriga procenten behöver täckas upp genom en kombination av undervisning, forskningsmedel och olika arvoden. Vad som ger störst handlingsfrihet är såklart forskningsmedel så att utarbeta projekt – små som stora – behöver prioriteras. Tid för detta är det första som ska skrivas in i det kommande läsårets kalender.
Så hur känns det då att än en gång behöva kavla upp ärmarna för att försöka säkra sin försörjning? Har jag tröttnat? Är det värt det? Ptja, jag ska inte sticka under stolen med att det hade varit skönt att ha en fast tjänst i botten. Nästa år fyller jag 40 och firar tio år på forskarbanan. Det är en ganska lång tid att hoppa från tuva till tuva, även om marken med tiden blivit lite fastare och mina hoppfärdigheter har utvecklats.
Samtidigt så vet jag spelets regler. Det jag förlorar i trygghet vinner jag i frihet. Och jag tycker inte det är tråkigt att tråla fram frågeställningar, lokalisera källmaterial och skriva ansökningar. Finns det bara tid avsatt i kalendern så är ansökningsskrivande en intellektuellt utmanande och kreativ sysselsättning. Därtill är det – åtminstone för mig – den fas i forskningsprocessen under vilken jag läser mest och bredast. Fokus här både kan och bör skifta på ett sätt som man inte riktigt har råd med när man ska trycka ur sig en vetenskaplig artikel eller bok.
Men inom vilket forskningsområde ska pengarna då sökas? Ja, här har jag grunnat en del under vårterminen. Trogna bloggläsare har kunnat se embryon till långsiktiga forskningsidéer blippa förbi på radarn. Vad jag dock har landat i är att jag faktiskt inte är i närheten av färdig med aktier och finansialisering. Inom detta fält har jag många konkreta uppslag. Både sånt jag själv vill göra och sånt jag vill göra tillsammans med andra.
Det optimala hade varit att under det kommande året säkra ett treårigt projekt där jag har ca 25% och ett par andra forskare 50–75%. På vägen dit hade det också suttit fint med ett eller två personliga stipendier som kan ge trygghet och buffert. Ja, som ni ser har en plan börjat materialiseras. Back to the grind.
Vidare läsning: "Ansökningsskrivandets plats i forskningsprocessen" och "Vad forskare kan lära sig av pokerspelare"
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar