En ovanlig tisdag!

 

De flesta tisdagar i mitt liv är tämligen ordinära. Jag vaknar, lämnar barn och cyklar till kontoret. Får till ett skrivpass, kanske två. Rensar mejlen och lunchar med kollegor. Håller koll på hur det går för veckans blogginlägg. När klockan närmar sig fyra cyklar jag hem igen. Plockar med mig ett barn och lagar mat.

Men i dag är ingen vanlig tisdag. Jag sitter på tåget på väg upp till Stockholm för att medverka på ”Barnhjärnans dag” som anordnas av Hjärnfonden. Exakt vad jag har gett mig in på vet jag inte riktigt. Det här är inte den typ av scen som vi historiker brukar hamna på. Men så ska jag inte heller prata om vad jag jobbar med utan om hur det är att vara pappa till ett barn med autism och intellektuell funktionsnedsättning.

Detta ämne är dock sammankopplat med historieriet (och bloggandet!). För hade det inte varit så att jag under de senaste åren stått med en tå eller två i den skriftliga offentligheten hade jag knappast hamnat på Hjärnfondens radar. Hade jag inte haft kontakter på SvD:s kulturredaktion hade jag inte fått för mig att pitcha idén för vad som skulle bli ”Frågan om studsmattan gjorde ont i magen”.

Men som trogna bloggläsare kunnat bevittna i realtid under de fem år som den här bloggen har funnits så tenderar en sak att leda till en annan sak. Texter, relationer, människor och möjligheter är intimt sammankopplade med varandra. Så fungerar världen nu och så har den fungerat länge.

Här finner vi också ett av de allra tyngsta inomvetenskapliga argumenten för varför forskare ska ägna sig åt att skriva för fler än kollegorna. Ty oväntade saker kan hända när skriv- och forskningsprocesser öppnas upp. Man kan få idéer, information, frågor och kontakter som är oerhört värdefulla. Ja, som kan styra forskningen i riktningar som ingen inom universitetsvärldens väggar visste fanns.  

Men om vi vänder på det? Vad ska offentligheten och samhället med utåtriktade historiker till? På vilka sätt ger vi värde? Det är frågor som kan ges många svar, varav många involverar ord som kunskap och källkritik. Själv tror jag dock att det vi framför allt kan bidra med är ett annat tempo. En annan tidsrytm.

För historiker lever i en mycket långsam värld. En som på många sätt är frånkopplad det dagliga nyhetsflödet och den här säsongens bokutgivning och kulturhändelser. Själv har jag i år t.ex. läst Lars-Erik Thunholms memoarer Flydda tider (2005), Fred Turners From Counterculture to Cyberculture (2006), Ylva Hasselbergs biografi över Eli Heckscher (2021) och Andrew Groves High Output Management (1983). Förmodligen är jag den enda människan i världen som har läst dessa fyra böcker från pärm till pärm.

Och häri ligger faktiskt en inte obetydlig del av mitt värde som skribent. Jag har en kombination av intressen, inspirationskällor och kunskaper som ingen annan har. Och jag har tid och möjlighet att fördjupa och vidareutveckla dessa. Detsamma gäller för många av mina forskarkollegor. Universitetsvärlden är helt enkelt en utmärkt grogrund för intellektuella häxblandningar.

Sådana kan förstås vara helt världsfrånvända. Men det behöver inte vara så. De kan lika gärna vara världstillvända. Och när så är fallet finns en stor potential att tillföra någonting unikt. För forskare som i många år drivits av sin nyfikenhet behöver inte kämpa för att hitta nya vinklar på tillvaron. De har oavsiktligt grävt sig en vallgrav och karvat ut en nisch. Detta kan endast ske om man lyckas vända samtiden ryggen. I akademiska sammanhang kan detta räcka väldigt långt.

För att bli relevant i större sociala världar är det dock otillräckligt. Där måste man också – åtminstone periodvis – kunna vända sig till nuet och förstå vad som upptar andra människors tankar. Men kan man bemästra båda tidsrytmerna så öppnar sig häftiga världar. Däri tror jag faktiskt att historievetenskapens framtid ligger.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Det bästa och snabbaste sättet att få veta något

 

Det bästa och snabbaste sättet att få reda på något är inte att googla. Och inte heller är det att fråga Chat GPT. Nej, den optimala genvägen till kunskap och information är att ta kontakt med en människa som verkligen vet något. Ett kort telefonsamtal eller en vindlande lunch kan spara dig månader, ibland år, av arbete.

Det svåra är att veta vem man ska vända sig till. För hur vet man vem som verkligen vet något? Ja, även här är sökmotorer trubbiga verktyg. I alla fall i jämförelse med människor som är ordentligt insocialiserade på ett fält. De som är det kan förvisso sällan ge dig ett riktigt bra svar på din specifika fråga. Men de kan skicka dig vidare till någon som kan. Kunskap om andras kompetens är en expertis i sin egen rätt.

Så hur förvärvar man då denna förmåga? Vad krävs för att veta vad andra vet? Ja, den rakaste vägen är att direkt interagera med människor. Vara öppen, nyfiken och lyssnande. Själva orienteringen kan göras på konferenser, workshops, seminarier och luncher. Eller via Twitter och mejlkonversationer. Men socialiseringsprocessen kräver också sin beskärda del av bok- och tidskriftsläsning. Allra bäst blir det om de olika aktiviteterna görs parallellt. För samtal utan läsning, eller läsning utan samtal blir lätt instängda verksamheter.

Och nota bene. Det är långt ifrån alltid så att den som vet mest om något har en akademisk examen eller tjänst. På vissa saker är universitetsmänniskor bäst, på väldigt mycket annat inte. Därför är det – hur högt du än klättrar i den högre utbildningspyramiden – essentiellt att umgås med människor som bottnar i andra världar. Annars kommer du få en mycket skev bild av hur världen ser ut och fungerar. För vissa frågor kommer du inte ha någon att vända dig till. Och en hel del frågor och kunskapsområden kommer aldrig att föresväva dig. Ekokammare finns överallt.

Så vad kan man göra för att inte fastna? Hur kultiveras bäst ett rörligt intellekt? Ptja, på den här punkten lever vi 2020-talsmänniskor möjligen i den bästa av världar. Aldrig tidigare har så mycket högkvalitativt content funnits tillgängligt för så många. Vill man lära sig om ett nytt ämne kan man, via podcasts och bloggar, få en crash-course av världens bästa. För ett par hundralappar kan man beställa böcker där idéer och kunskaper som tagit decennier att utveckla destillerats.

Svårigheten är förstås dock även här att skilja signalerna från bruset. Hur vet man vem som är värd att läsa och lyssna på? Går det att utveckla ett gott omdöme för ett fält som man själv är ny på? Ptja, jag tror ju det. Men även här är det förstås enklast om man kan fråga någon som vet bättre. Och då är vi tillbaka i detta med insocialisering på ett fält. Jag har ännu inte sett något som kan slå detta. It takes one to know one.

Så vill du bli riktigt bra på något? Försök då inte bli det på egen hand. Lär känna människor, lär dig att ta rygg och lär dig att rota runt i kaninhål. För vill du verkligen veta något så är detta det snabbaste och bästa sättet. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!