Meriteringsmakulatur och snöglobstexter

Någon gång under min tid som doktorand lärde jag mig ordet ”meriteringsmakulatur”. Det är en elak benämning på en akademisk text, företrädesvis en bok, som inte anses fylla någon annan funktion än att hjälpa dess författare att få en tjänst eller titel. Böcker av denna sort kan förvisso ha vetenskapliga förtjänster, men några frivilliga läsare har de inte. Redan ämnesvalet, eller omfånget, avskräcker alla utom de allra mest samvetsgranna sakkunniga. 700 sidor svårgenomtränglig prosa om vad sa du?

Själv hade jag som doktorand ambitioner om att göra något annat. Det var jag inte ensam om. Vid denna tid var det nämligen fortfarande vanligt att doktorsavhandlingar i historia i Lund gavs ut på förlag. Det gjorde att avhandlingsskrivandet för många av oss riktade sig både till forskarsamhället och till en bredare intellektuell offentlighet. Kanske var detta inte helt lyckat. Men vad ska unga forskare ha om inte ambitioner?

En annan sak som vi funderade mycket kring var disputationen och den eventuella kritik som då kunde komma upp. Hur skulle man göra för att föregripa den? Vad fanns det för sätt att skydda sig? Med åren blev frågorna allt mer brännande. Under slutseminarier och disputationer levde jag mig in i respondentens roll. Snart skulle det vara jag som satt där. Vad skulle hända då?

Den här typen av funderingar kan förstås komma över mig fortfarande. Kanske särskilt nu när jag har ett bokmanus ute på remiss. Vilken kritik kommer riktas mot det? Vilka förändringar, tillägg och strykningar kommer krävas? Och kommer den färdiga boken att få några läsare eller inte?

Ändå är jag förstås betydligt tryggare i min akademiska roll nu än jag var som doktorand. Jag har fått bekräftelse och uppskattning, även om jag såklart också har fått min beskärda del av kritik och avvisanden. Det sistnämnda är en ofrånkomlig del av ett aktivt forskarliv. Det varken kan – eller bör – undvikas. Men känslomässigt måste det förstås hanteras. Viss vägledning finns här att hämta i litteraturen om akademiskt skrivande.

I William Germanos inspirerande From Dissertation to Book (2nd edition, 2013) ägnas det sista kapitlet åt att diskutera syftet med akademiska texter. Germano menar att många av dem i första hand är skrivna för att imponera på andra och samtidigt skydda författarens ego. Han liknar texterna vid snöglober. De kan vara vackra att titta på, men är samtidigt skyddade av ett hårt glas. Problemet med texterna är att de – likt snöglober – inte fyller någon praktisk funktion. Därmed får de karaktären av glaspärlespel.

Germano anser att akademiska texter istället borde vara mer som maskiner. De ska vara användbara för någonting. Huruvida de beundras eller inte spelar mindre roll. Poängen med dem är att de ska få något att hända eller någon annan att göra något. Skyddsglaset ska bort. Det gör förstås forskarjaget mer sårbart. Men uppsidan blir också desto större. Ingen meriteringsmakulatur här inte.

Germanos egen text är, som sig bör, a case in point. Hans bok har ett tydligt praktiskt syfte. Den går ut på att hjälpa avhandlingsförfattare att omvandla sin forskning till en bok som en förlagsredaktör vill ge ut. Med sin bakgrund som både forskare och förläggare har han värdefulla erfarenheter och råd att dela med sig av. Dessutom skriver han fantastiskt. Lätt, elegant, lekfullt och to the point.

Själv kom jag under läsningen av hans slutkapitel ofrånkomligen att fundera över de texter som jag själv har skrivit under mina år i akademin. Har de varit snöglober eller maskiner? Meriteringsmakulatur? Funderingarna är inte helt enkla att räta ut. Varken intellektuellt eller känslomässigt. Men om jag ska våga mig på att tänka högt så tror jag att det i alla fall har skett en utveckling över tid.

Historiskt sett har jag definitivt skrivit texter som haft skyddsglas. Jag är ingen polemiker och har aldrig gått igång på att medvetet stöta mig med folk. Men med åren har min hud hårdnat något och distansen till mina texter blivit större. Därför kan jag numera skriva en text, till exempel blogginlägg som Glastaket och Mobilitet, som jag på förhand vet kommer att väcka blandade reaktioner. Och jag är fine med det. För jag tror, precis som Germano, att våra vetenskapliga samtal blir bättre och viktigare om vi vågar plocka bort skyddsglasen.

------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Att inte skriva

Skrivande är inte det enda som forskare ägnar sig åt. Men för mig har det under de senaste åren utvecklats till att bli en i princip daglig aktivitet. Även veckor då undervisning, arkivarbete och andra åtaganden stått i fokus så har jag sett till att peta in ett par kortare skrivpass. Det har hela tiden funnits skrivprojekt som jag sökt driva framåt. När något blivit klart så har jag gått vidare till nästa. Detta att konstant vara i ”skrivmode” har för mig avdramatiserat skrivprocessen. Startsträckorna har undan för undan kortats ned för att till slut nästan helt försvinna.

De senaste veckorna har denna ordning kastats om. Bokmanuset har skickats iväg till läsare och bloggen har legat i viloläge. Dessutom har en del andra bollar – Forms of Knowledge, LUCK-lanseringen etc. – kommit ner på marken. Själv har jag därigenom fått tid att börja grundforska igen. Förmiddagar framför datorn har ersatts av förmiddagar i UB:s specialläsesal. Där har jag suttit och fotograferat av årgång efter årgång av Veckans affärer och Aktiespararen.

Detta grundarbete har varit lärorikt och spännande. Men i jämförelse med skrivande så måste jag erkänna att det inte är lika tillfredsställande. Fotograferandet kräver inte min fulla närvaro och det är inte heller speciellt kreativt. Efter ett par timmar tenderar tvivlen att smyga sig på. Kommer jag någonsin läsa allt det här? Borde jag fotografera mer selektivt? Vad är det egentligen jag letar efter?

På rationella grunder har jag inte speciellt svårt att slå bort farhågorna. Jag har goda erfarenheter av att göra ett gediget grundarbete. Det som gjorde det möjligt för mig att skriva ihop ett bokmanus 2019–2020 är att jag fotograferade bra 2016. Så sent som i januari var jag nere i källmaterial som legat i dvala i mer än fyra års tid. Med tanke på att mitt nya projekt om aktiesparandets popularisering i Sverige löper fram till 2025 så är det knappast bortkastad tid att våren 2020 sitta i specialläsesalen.

Likväl. Det här är en blogg som handlar både om hur det är och hur det känns att vara forskare. Därför vill jag med detta inlägg understryka att forskning, åtminstone för mig, ofta handlar om att förmå mig själv att göra det jag vet är rätt på lite längre sikt. Även om det inte känns toppen i stunden. Detta gäller såväl skrivarbete som arkivarbete. På lite distans skulle jag karakterisera båda aktiviteterna som i hög grad lustfyllda och utvecklande. Men när jag befinner mig mitt i processen så är känsloregistret bredare. Det innehåller både toppar och dalar, entusiasm och leda.

En personlig lärdom av detta är att jag – även i grundforskningsperioder – bör se till att peta in skrivpass i veckoschemat. De behövs för att jag ska trivas med mitt arbete, ordna mina tankar och känna att jag rör mig framåt. Kanske är detta extra viktigt när jag som nu befinner mig i början av ett mångårigt forskningsprojekt på ett nytt fält. Det kommer ta lite tid innan jag på allvar kan börja skriva artiklar och bokkapitel. Men det behöver ju inte betyda att jag ska sluta skriva regelbundet. Varför inte låta bloggen handla om hur det är att starta upp ett nytt stort forskningsprojekt? Det borde väl vara minst lika intressant att dokumentera och följa som förra årets slutskrivningsarbete?

Ja, sådär på ett ungefär går mina tankar. Bloggen är nog trots allt en skrivventil som jag behöver. Dessutom har jag de senaste månaderna läst några riktigt bra böcker om skrivande (akademiskt och skönlitterärt). Vi får se om inläggsfrekvensen kan börja ticka uppåt. Stay safe!

----------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!

Lärdomar från att vara med och bygga upp en forskningsmiljö

Imorgon invigs Centrum för kunskapshistoria (LUCK) vid Historiska institutionen i Lund. Det kommer bli bokrelease och snittar, skålar och panelsamtal. Från och med då kan Johan Östling kalla sig för föreståndare. Själv blir jag, tillsammans med Anna Nilsson Hammar, biträdande föreståndare. Med titlarna följer inga direkta förändringar. Vi kommer fortsätta att göra det vi gjort de senaste sex åren. Det vill säga försöka bygga en vital och dynamisk forskningsmiljö. 

Arbetet med att introducera och etablera kunskapshistoria i Sverige och Norden är – utöver att bli förälder – det mest lärorika jag varit med om under 2010-talet. För sex år sedan hade jag inga kunskaper om, och inga erfarenheter av, den här typen av akademiskt arbete. Men Johan hade ambitioner och de smittade av sig. Nu har jag ganska mycket erfarenhet och på kvällstid läser jag, för mitt eget höga nöjes skull, gärna böcker om företagsbyggande och ledarskap.

En av mina favoritböcker i genren är Jim Collins Good to Great (2001). Den är resultatet av ett stort forskningsprojekt kring hur mediokra företag blir outstanding. Urvalskriteriet var att företagens börskurser under minst femton år skulle varit medelmåttiga för att därefter i minst femton år varit extraordinära. Forskarna närstuderade därefter de historiska brytpunkterna för att komma fram till vad som gjorde de dramatiska scenförändringarna möjliga. För att säkra validiteten studerades också lika många kontrollföretag. Dessa var verksamma i samma branscher som framgångssagorna, men genomgick inga utvecklingssprång.

Ett av studiens mest intressanta resultat rör betydelsen av visioner och målbilder. Dessa tycks nämligen inte vara speciellt viktiga för att förklara företagens framgångar. Vad som däremot visade sig otroligt viktigt var vilka personer som gick samman och försökte göra något ihop. Collins liknar det hela vid en bussresa. För att denna ska bli lyckad gäller det att rätt personer kliver på och att potentiella partypoopers kliver av. Den tänkta destinationen spelar mindre roll. Den behöver inte ens vara bestämd på förhand. Det viktiga är att personerna på bussen verkligen vill skapa något tillsammans. Exakt vad de sen ska göra – och vad detta i sin tur ska vara bra för – är av sekundär betydelse.

Mina erfarenheter av att vara med och bygga upp en forskningsmiljö stämmer väl överens med detta. Ska jag vara ärlig tog det faktiskt ganska många år innan jag började bli klar över vad mer exakt det var som Johan, Anna och jag försökte åstadkomma (detta kan ni läsa om i vår introduktion till nyutkomna Forms of Knowledge). Men redan hösten 2014 visste jag med säkerhet att det här var människor som jag tyckte det var väldigt roligt och stimulerande att jobba tillsammans med. Det fanns en energi, positivitet och ambitionsnivå som sporrade mig. Jag klev på bussen och har inte tittat tillbaka.

Vad jag lärt mig om att bygga forskningsmiljöer är alltså att det sociala drivet svårligen kan överskattas. Så länge detta fungerar kan andra saker lösa sig under vägs. Det är inget fel med ”trial and error” och ”learn as you go”. Men om det sociala gnisslar, eller om ingen på allvar är beredd att committa, så spelar andra saker mindre roll. Det hjälper inte att man har samma forskningsintressen, teoretiska böjelser och vetenskapliga ideal om man inte förmår lyfta varandra. Då blir det lätt att man står och stampar år efter år utan att komma någon vart.

När Centrum för kunskapshistoria invigs imorgon är det alltså en formalisering av något som redan finns. Det har hänt mycket sedan Johan, Anna och jag skrev misslyckade ansökningar 2014 och startade upp en läsecirkel 2015. Men förhoppningsvis är det som därefter hänt bara början. Så länge det är bra folk på bussen är jag inte orolig. Det ska bli spännande att se vart den kör!

Tyvärr är det en stol som kommer att eka tom framöver. För samma dag som LUCK invigs i Lund begravs vår gode vän Erling Sandmo i Oslo. Hade det inte varit för att han och Johan sammanstrålade i Berlin våren 2014 så hade inte något av det ovanstående skett. Erlings kreativitet, nyfikenhet, omtanke och humor har varit oerhört viktig för de större kunskapshistoriska gemenskaper som vuxit fram i Norden.

Varje gång som vi har träffats har jag också påmints om varför jag egentligen är historiker. Det är inte för att få hålla på med historia. Det är för att få dela livet med människor som Erling. Hans förmåga att förundras över tillvarons alla sjömonster, kortspel och ontologiska vändningar var oförliknelig. Jag kommer, som så många andra, att sakna honom djupt. För mig var han, och kommer alltid att vara, en stor förebild som historiker, människa och vän.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!