Om det är någonting som har lärts ut på humanistiska
utbildningar under 2000-talet så är det att språket spelar roll. De ord och uttryck vi använder oss av är inte
neutrala kärl. De formar vår verklighet, skapar vårt handlingsutrymme, stänger
ute vissa grupper och naturaliserar maktförhållanden. Därför är det motiverat att studera
språkbrukets förändring och funktion. Och så görs också. Det råder knappast
någon brist på studier av begrepp, diskurser, berättelser och metaforer.
Men drar vi verkligen konsekvenserna av detta förhållningssätt i våra
egna liv och kollegiala diskussioner? Hur uppmärksamma är vi på det språk och
de uttryck vi använder för att tala om vår tillvaro? Anledningen till att jag
ställer frågan är att jag på väg hem från Oslo i förra veckan läste igenom ett knippe
recensioner av Linn Spross nya roman Vård, skola och omsorg samt de meningsutbyten som dessa gav upphov till på Twitter. Romanen – som jag ännu inte läst – handlar om en
nybakad doktor i ekonomisk historia som får nog av hierarkier och maktspel och
lämnar akademin för en mer meningsfull värld: vården.
I diskussionerna kring romanen har ett välbekant uttryck snurrat runt: ”få stanna kvar”. Uttrycket används ofta när
doktoranders eller postdocs situation diskuteras. Det kan åsyfta möjligheten
att fortsätta karriären vid en specifik institution eller att verka inom akademin mer generellt.
Oavsett vilket så tycker jag det är ett djupt problematiskt uttryck. För vad det implicerar
är att unga forskare är passiva subjekt som endast kan hoppas på benådning från
högre akademisk ort. Man kan förstås tänka sig professorsvälden där så är
fallet, men att denna stelnade metafor är så vida och okritiskt använd är likväl anmärkningsvärt.
Särskilt i en forskarvärld som ägnat sådan möda åt att dissekera olika subjektspositioner.
Jag tycker vi borde prata om det hela i andra termer. T.ex. säga att någon ”väljer att försöka göra akademisk karriär”, ”väljer att fortsätta på den
akademiska banan” eller ”bestämmer sig för att arbeta som forskare under arbetsvillkor
x, men göra något annat under arbetsvillkor y”. Med detta menar jag förstås inte
att en ung forskare har sin framtid helt i sina egna händer. Man är beroende av
andras bedömningar och värderingar. Det skadar inte att ha tur eller få en
hjälpande hand av någon inflytelserik person. Därtill är Matteuseffekten – ”åt
den som har skall varda givet” – extremt kännbar i den akademiska världen.
Likväl. Jag tror att människor kan göra aktiva val. Därtill
tror jag att de som tror att de kan göra aktiva val har bättre chanser att
lyckas i akademin. Jag tror också att språkbruket spelar roll. Därför anser jag
att det är vårt gemensamma ansvar att inte använda ett uttryck som så uppenbart
passiverar unga forskare.
Men så en sista twist. Nyligen läste jag ut Kelly Ward och Lisa Wolf-Wendels Academic Motherhood: How Faculty Manage Work and Family (2012) som är en longitudinell studie av amerikanska kvinnor som gör akademisk karriär och kombinerar detta med att bilda familj. Ett av resultaten i studien pekar på att de kvinnor som både lyckas bäst och trivs bäst är de som anser sig kunna göra val och som är mentalt skickliga på att hantera osäkerhet. Alltså människor som vet sitt värde och är beredda att gå ut genom dörren om så krävs. Vilka tror ni dessa kvinnor är?
Ni gissade rätt. Kvinnor med betydande ekonomiskt och kulturellt kapital. Kvinnor som alltså i strikt mening inte är beroende av akademin för varken sin försörjning eller sin självbild. Det är knappast bara språket som spelar roll.
*
P.S. I dag har den nya podcasten "Surviving in Academia" premiär och jag har äran att vara första gäst ut i avsnittet "Adressing the unspoken things in Academia: Meet the academic blogger David Larsson Heidenblad". Podden drivs av språkforskaren Miriam Thegel och matematikern Victoria Cantoral och kan följas via Facebook, Twitter eller genom att subscribea. Tune in vetja!
