tisdag 18 februari 2020

Tankar kring att skriva ett slutkapitel



De senaste veckorna har slutkapitlet i min andrabok tagit form. Det blev, precis som inledningskapitlet, ganska kort. Hur mycket av de tio sidorna som står sig hela vägen till tryck återstår att se. Framöver väntar en Kriteriumprocess där anonyma sakkunniga ska läsa och ge synpunkter. Parallellt med detta kommer jag att låta några kollegor göra detsamma. Om trefyra månader, när allt underlag samlats ihop, blir det dags att ta en ny vända.

För tillfället känns detta arbete dock ganska avlägset. Bokmanuset är ju klart! Det synopsis som jag knåpade ihop för ett drygt år sedan har nu omvandlats till åtta kapitel och 182 wordsidor (inkl. käll- och litteraturförteckning). Hur bra det är vet jag inte. Än så länge är det bara jag själv och Annika Olsson på Nordic Academic Press som läst i manuset. Det ska bli spännande att höra vad andra har att säga om det!

Men närmast ser jag faktiskt mest fram emot att få lägga bokprojektet åt sidan. I ett drygt års tid har det varit högsta prioritet. Stundtals har jag varit full av energi och skrivglädje. Men oftare har det känts som en utdragen brottningsmatch. Jag känner det som att jag sakta nött ner min motståndare. De vita sidorna har fyllts med text. Men vad har brottandet gjort med mig? Har jag också nötts ner?

Inför skrivandet av slutkapitlet var det många tankar som studsade runt. I Raul Pacheco-Vegas Twitterflöde läste jag att det viktigaste med ett slutkapitel var att läsaren inte skulle uppleva det som att författaren var trött på sig själv och sitt manus. En pliktskyldig sammanfattning gjorde ingen glad. Men hur gör man då för att blåsa liv i ett slutkapitel? Vad finns det för vägar att gå? 

Själv provade jag att använda mig av lite ny empiri. Jag hade nämligen en brevväxling mellan Hans Palmstierna och en elvaårig skolpojke i Göteborg från sommaren 1971 som inte fått plats i något annat kapitel. Den är, tycker jag, ett utmärkt exempel på att kunskap om en miljökris vid denna tid cirkulerade i samhället i stort. Kunskapen angick inte bara vetenskapsmän, politiker, journalister och miljöaktivister. Även hos en elvaårig skolpojke kunde tankarna börja snurra. Hur skulle världen se ut när han blev vuxen? Vad väntade honom och hans klasskamrater? Var mänsklighetens överlevnad verkligen i fara? 

Genom detta exempel fick slutkapitlet driv, riktning och personlighet. Det hjälpte mig att skriva en kort argumenterande sammanfattning där jag lyfte fram mina sju viktigaste resultat. Därefter blev det några sidor med reflektioner kring det kunskapshistoriska angreppssättet och vad detta konkret bidrog med i förhållande till tidigare forskning om miljöfrågornas genombrott. Här försökte jag också trycka på perspektivets generella relevans för andra teman och tidsperioder. 

Avslutningsvis provade jag att lyfta blicken bort från själva undersökningen och sätta den i relation till samtiden. Spelar det någon roll om vi vet när, hur och varför miljöfrågorna fick sitt stora genombrott åren kring 1970? Hjälper historisk kunskap oss att adressera vår tids stora frågor? Kan vi lära oss något av det förflutna? 

Den här typen av frågor brukar komma upp när jag presenterar min forskning i olika sammanhang. Ämnet inbjuder till det. För likheterna mellan nu och då är på många sätt slående. I vissa avseenden går det raka historiska linjer rätt in i samtiden. Men vad ska man göra av det? Och vem är jag att uttolka samtiden? Bör det kanske överlämnas till läsaren att själv fundera vidare? 

Ja, här på de sista skälvande manussidorna insåg jag att vattnet plötsligt blivit ganska djupt. Kanske skulle jag retirera och göra halt vid den inomvetenskapliga reflektionen? Men till slut valde jag ändå att löpa linan ut och skriva ner några funderingar som väckts hos mig under arbetets gång. Utgångspunkten för min reflektion var att den elvaårige skolpojken nu närmar sig att gå i pension. Huruvida jag fick ned något klokt och tänkvärt återstår att se. Ett manus har det i alla fall blivit. Och förhoppningsvis känner läsarna av slutkapitlet att författaren hade krafter kvar.


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 4 februari 2020

Bloggen ska bli bok!


Ett år av akademiskt skrivande är över, men Ett år av akademiskt skrivande: Erfarenheter och arbetstekniker för unga forskare (Studentlitteratur, 2020) är på väg att gå i tryck! Det hela blev klart i mitten på december förra året och strax innan jul skickade jag in manus till förlaget. Utöver samtliga blogginlägg i kronologisk ordning kommer boken innehålla sex tidigare opublicerade texter ("blogginläggen som inte blev skrivna"), en introduktion, ett efterord, ett register och en sektion med tips på vidare läsning. Det hela känns både fantastiskt och en smula overkligt. Tänk att bloggen ska bli bläddringsbar!

När jag för ett drygt år sedan startade upp ”Ett år av akademiskt skrivande” fanns det inte en tanke på att den en dag skulle kunna bli en bok. Men på responsen och delningarna insåg jag snabbt att bloggen träffat rätt. Min facebook-vägg, som inte direkt är känd för att sjuda av aktivitet, blev plötsligt en plats för diskussion och erfarenhetsutbyten. I egenskap av bloggare fick jag också mycket uppmuntran och glada tillrop. Betydligt fler än jag är van vid att få som forskare.

Till min glädje (och förvåning!) visade det sig också att släktingar och vänner utanför akademin uppskattade bloggen. Tidigare hade de inte haft så stor insyn i min professionella värld. Genom bloggen fick de det. När någon bekant frågade mamma hur det var med mig och vad jag höll på med kunde hon hänvisa dem till bloggen. Så enkelt hade det inte alltid varit för henne att förklara!

Så vad betyder då det här för bloggen? Är den död eller återuppstånden? Juryn har inte helt bestämt sig, men mycket talar faktiskt för det senare. För även om jag tycker om att sätta punkt så tycker jag också om att blogga. De närmaste månaderna kommer det dock ske i en lägre och mer sporadisk takt. För innan jag committar till en ny publiceringstakt vill jag prova på hur det är att inte blogga regelbundet. Frigör det tid och engagemang? Eller känns det tomt och trist? Det vet jag ännu inte.

En sak jag dock landat i är att bloggen ska få behålla namnet ”Ett år av akademiskt skrivande”. Det känns lite konstigt, men det hade känts ännu märkligare att byta. Jag har själv då och då retat mig på bloggar som migrerat till nya plattformar. För en av bloggmediets stora fördelar är ju att det dokumenterar och arkiverar text på ett så förträffligt sätt. Jag vill att nytillkomna bloggläsare ska kunna gräva bakåt och botanisera. Det faktum att namnet blir missvisande gör mig inte så mycket.

Avslutningsvis tänkte jag också flagga för att det – när bloggboken väl kommer – ska hållas två releaseevents. Ett i Lund och ett i Stockholm. Det förstnämnda befinner sig ännu på planeringsstadiet, men för det i huvudstaden finns det faktiskt redan ett datum, en tid och en plats. Det hela kommer gå av stapeln någonstans på Stockholms universitet eftermiddagen den 6 maj. Det blir ett panelsamtal om forskarlivet efter disputation med Åsa Burman, Karolina Enquist Källgren och My Hellsing under ledning av yours truly. Därefter blir det mat och bubbel. Jag hoppas vi ses där!


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

lördag 1 februari 2020

Att sätta punkt



Det sägs ibland att en avhandling aldrig blir färdig – den överges. Något ligger det i uttrycket. Många forskningsprojekt tar slut långt innan det att forskaren känner sig klar med det. De högt ställda kraven kan ibland komma utifrån, men oftast kommer de inifrån. För många akademiker är strävan efter perfektion en av de allra starkaste drivkrafterna. Det kan rentav vara en ”non-negotiable”.

Själv har jag en lite annan läggning. Jag tycker framförallt om att upptäcka och lära mig nya saker. Därför går jag gärna vidare till nya forskningsfält. Nästa projekt lockar mig i regel mer än det pågående. Samtidigt tycker jag genuint illa om att ha ofärdiga saker efter mig. För att verkligen kunna gå vidare behöver jag därför sätta punkt. Men märk väl. Det behöver inte vara världens bästa punkt. ”Done is better than perfect”.

Denna inställning har jag inte alltid haft. Den kommer heller inte alltid naturligt. Därför använder jag mig av en speciell teknik för att bli klar med saker. Jag bestämmer på förhand hur mycket tid de får ta. När jag åtar mig ett recensionsuppdrag så bokar jag in tid i kalendern. Det jag får gjort på den tiden är det jag skickar in. Samma teknik använder jag för ansökningar. Jag avsätter en viss mängd tid och sen får det bli vad det blir och gå hur det går.

Denna blogg följer samma princip. Jag hade i flera år funderat på att starta upp en forskarblogg. För att göra slag i saken bestämde jag mig för att göra det under ett års tid och publicera ett inlägg i veckan. Varje inlägg skulle vara omkring 500 ord. Uppgiften var, tyckte jag, stor och ambitiös. Men den var inte gränslös. Det fanns en start- och en slutpunkt och tydliga ramar. Jag visste vad jag skulle göra och jag visste när jag skulle vara klar. Så tycker jag om att arbeta.

Samtidigt är jag förstås inte mer än människa. I takt med att bloggen fick läsare och vissa inlägg fick mycket uppskattning väcktes tankar på en fortsättning. Långt in på hösten 2019 funderade jag allvarligt på om jag inte bara skulle köra på. Åtminstone fram till det att bokmanuset skickades in. Eller varför inte till dess att boken gick i tryck? Kanske kunde jag byta namn på bloggen till ”Två år av akademiskt skrivande”?

Till slut kom jag dock ändå fram till att det var dags att sätta punkt. Jag gillar principer och bryter ogärna löften till mig själv. ”Get a plan and stick to it” är mer min melodi än ”Wing it”. Detta kan säkert upplevas som fyrkantigt, men för mig är det – som jag varit inne på i tidigare inlägg – ytterst ett sätt att skapa frihet och ge förutsättningar för välmående.

I dag är således ett år av akademiskt skrivande över. Det här är vad det blev. För mig har det varit oerhört roligt, stimulerande och meningsfullt. Jag kan verkligen rekommendera andra som går i bloggtankar att ge det ett försök. Själv kommer jag förmodligen någon gång i någon form att göra detta igen. Till dess hoppas jag vi ses och hörs i andra sammanhang. Tack för uppmärksamheten!


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!