Forskningsagenda

Den akademiska tillvaron är alltid omväxlande, men vissa terminer är onekligen mer omväxlande än andra. Själv har jag hösten 2020 befunnit mig i ett ovanligt splittrat tillstånd. Å ena sidan har jag sökt starta upp mitt nya forskningsprojekt om aktiesparandets popularisering. Å andra sidan har jag haft ett bokmanus som gått in i produktionsfasen och två andra som befunnit sig under översättning. Utöver detta har det i vanlig ordning varit mycket annat som hänt. Jag har, som jag var inne på i ett tidigare inlägg, försökt dra i bromsen. Men i forskarvärlden tar det ett tag innan man ser effekterna av detta. 

Detta blogginlägg är dock inte tänkt som någon klagoskrift. Jag har ingenting att klaga över. En av de saker som jag verkligen gillar med mitt arbete är att det är omväxlande och att man får göra många olika saker parallellt. Ena dagen står man i en föreläsningssal med B-studenter, nästa dag träffar man doktorander från hela Lunds universitet, därefter bär det av till Jönköping för en offentlig föreläsning. Det är ingen risk att man har långtråkigt som historiker! 

Vad som däremot är en reell risk när hjulen snurrar fort är att mer intellektuellt krävande forskningsprocesser stannar av. Det är en sak att läsa korrektur, sätta ihop en PowerPoint eller skriva ett blogginlägg. Det kan man göra i farten. Men att på allvar göra framsteg i sitt forskningsarbete är något annat. Det sker inte av sig självt. Särskilt inte när andra viktiga och brådskande saker, som ett språkgranskat bokmanus eller ett omslagsförslag, kan dimpa ner när som helst. 

Så vad kan man då göra för att driva processen framåt när tiden är knapp och oviss? Ett sätt är att upprätta en detaljerad forskningsagenda och kontinuerligt uppdatera den. Med detta menar jag ett dokument där alla handlingar som krävs för att driva ett specifikt projekt framåt är nedtecknade. Stort som smått ska vara med. Allt från inköp av böcker och excerpering av insamlat källmaterial till utarbetande av artikelsynopsis och författande av ett forskningsläge. 

Genom att upprätta en detaljerad och handlingsorienterad forskningsagenda blir det enklare att gå in och ut ur en forskningsprocess. När ett möte ställs in och man får några oväntade timmar över behöver man inte fundera på vad man ska göra. Det är bara att kika på forskningsagendan och välja en uppgift som passar tidsrymden. Kanske är det lagom att skriva ett mail till forskare x och introducera sig? Kanske är det dags att läsa de där artiklarna om 1980-talets Storbritannien som man skrev ut för två veckor sedan? Kanske är det dags att lägga en unit på att skissa på hur det teoretiska avsnittet kan se ut? 

Arbetssättet är förstås inte optimalt. För att på allvar få upp farten i en forskningsprocess krävs, åtminstone för mig, lite mer samlad tid. Gärna några heldagar på raken. När ångan sen väl är uppe brukar jag kunna använda korta tidsrymder på ett bra sätt. Men samtidigt är tillvaron i akademin ofta upphackad. Och då behöver man tekniker för att hålla sin forskningsprocess i rörelse. Små framsteg är trots allt bättre än inga framsteg alls. Och ibland visar det sig – när kalendern väl öppnar upp sig – att man på något konstigt sätt faktiskt fått betydligt mer gjort än man trott.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Hur blir man läst?

De flesta historiker skriver och publicerar inte speciellt många böcker under sin akademiska karriär. Ger man ut en monografi vart femte eller sjunde år är man knappast att betrakta som improduktiv. Snarare tvärtom. Utifrån sett kanske detta låter lite. Hur lång tid kan det egentligen ta att skriva 150–250 sidor? Men forskning är en långsam verksamhet som involverar betydligt mer än bara skrivande. Dessutom är det inte så att etablerade forskare bara – eller ens i huvudsak – ägnar sig åt sin egen forskning. För den som inte har forskningsanslag är det lätt att uppslukas av undervisning och administration. Och även de som drar in anslag på anslag kan lätt drunkna i ansvar och åtaganden.

Om denna forskartillvarons beskaffenhet kan mycket sägas. Men en aspekt som jag tycker vi talar för lite om är vad man kan göra för att få de böcker som vi väl skriver att bli lästa och använda. Jag tänker inte här på stilistiska aspekter, det vill säga hur vi skriver. Detta har diskuterats flitigt så länge jag befunnit mig i akademin. Själv skulle jag rentav vilja sträcka mig till att hävda att vår svårtillgänglighet tenderar att överdrivas. Många forskare skriver minst lika rakt och medryckande som andra fackboksförfattare.

Vad forskare dock i regel är betydligt sämre på är att synas och ta plats. Det är rentav något som många av oss aktivt väljer bort. Bara tanken på att ta ord som ”marknadsföringsplan”, ”sociala medier-närvaro” och ”författarplattform” i sin mun kan väcka vämjelse. Det understår inte en forskare att ägna sig åt ”shameless self-promotion”. Man har väl inte sökt sig till akademin för att bli en säljare? Eller? 

Å andra sidan. Har man ägnat 5–6 år av sitt forskarliv åt att skriva en bok som man tycker innehåller några nya viktiga insikter. Visst vill man att den ska få så många och så engagerade läsare som möjligt? Visst vill man att den ska recenseras, användas som kurslitteratur och köpas in av bibliotek? Visst vill man att forskare och studenter ska plocka upp ens resonemang och bygga vidare på dem? Åtminstone vill man väl att de människor som man faktiskt vet är intresserade av ämnet ska känna till att boken finns? Eller?

Svarar man ja på någon av frågorna ovan så är man intresserad av ett ens bok ska cirkulera. Om inte i samhället i stort så åtminstone i delar av forskarsamhället. Jag vill mena att det är mer än lovligt naivt att tro att detta sker av sig självt bara boken håller en tillräckligt hög kvalitet. Så funkar inte världen och så har den aldrig funkat. Uppmärksamhet har alltid varit en bristvara. För att något ska cirkulera krävs det därför att någon eller några – dock inte nödvändigtvis forskaren själv – anstränger sig och agerar strategiskt för att så ska ske. Helst ska man ha tillgång till centrala kunskapsarenor, ha ett stort nätverk, känna personer på nyckelpositioner, samt ha institutionella och organisatoriska resurser till sitt förfogande. Träffar man helt rätt kan lyckosamma kedjereaktioner och "word of mouth"-synergier få saker att spridas snabbt, långt och länge.

Men om dessa saker talar vi forskare sällan. I min erfarenhet är denna ”efterarbetsfas” den del av forskningsprocessen som vi på ett kollektivt plan ägnar allra minst tankeverksamhet. Nya idéer och ansökningar diskuterar vi numera ganska mycket. Seminarier om artikel- och bokskrivande är inte ovanliga. Själva forskningsarbetet stöts och blöts regelbundet. Men jag har då aldrig hört talas om något seminarium eller workshop som handlat om hur man kan skapa så goda förutsättningar som möjligt för att ens forskning faktiskt ska bli läst och använd i forskarsamhället. Tystare kunskap – eller kanske rättare sagt okunskap – får man leta efter.

Vidare läsning: 

"Bokmarknadsföring (del 1)"

"Bokmarknadsföring (del 2)"

"Forskare och sociala medier"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vem skulle sakna Scandia?

 

I förra veckan meddelade Vetenskapsrådet att den anrika historievetenskapliga tidskriften Scandia inte beviljats ekonomiskt stöd för den kommande treårsperioden. Det innebär, allt annat lika, att tidskriften inom kort går i graven. Något eget kapital eller några kostnader att skära i finns inte. Det redaktionella arbetet sker redan i dag i princip ideellt. Hoppet står till att en ny finansiär – säg en forskningsstiftelse, en fakultet eller en sammanslutning av landets historiska institutioner – träder in och garanterar långsiktigt ekonomiskt understöd. Någon frivillig?

Själv arbetade jag under åren 2012–2015 i Scandias redaktion. Därefter har jag under 2017–2020 varit lokalredaktör för Historisk tidskrift. Från dessa positioner har jag sett hur viktiga dessa två allmänhistoriska tidskrifter är för det svenska historikersamhället. Det är där forskningsresultat på svenska i artikelformat publiceras. Det är där böckerna vi skriver har störst chans att recenseras. Det är där man som forskare kan få en överblick över vad som sker utanför ens egen omedelbara intressesfär. Det är där många doktorander första gången ser sitt namn i tryck. 

Samtidigt är det knappast så att alla svenska historiker prenumererar på tidskrifterna, än mindre läser dem ingående. Det senaste numret vållar sällan, om någonsin, passionerade diskussioner runt fikabord eller på sociala medier. Många bläddrar förstås igenom numren och läser lite här och där. Men antalet personer som tar sig igenom tidskrifterna från pärm till pärm – utöver korrekturläsarna och redaktörerna – är en lätträknad skara. För den historiker som helt struntar i att orientera sig i tidskrifterna väntar heller inte någon intellektuell isolering. Det går alldeles utmärkt att verka som historiker i Sverige ändå.  

Så vem kommer sakna Scandia om den går i graven? Vem kommer sakna Historisk tidskrift om den en dag går samma öde till mötes? Behöver vi verkligen tryckta tidskrifter på svenska på 2020-talet? Det är väl internationell vetenskaplig excellens vi strävar mot – och sådan kräver specialisering, eller? Är det kanske snarare kring bloggar som den här och Den arga historikern vi numera samlas? Är de svenskspråkiga vetenskapliga tidskrifterna blott kvarlevor från en fördigital era? Vad krävs för att de ska bli lästa, diskuterade och använda även i framtiden?

Den ambition jag själv arbetade utifrån under min tid i de två redaktionerna var att tidskrifterna skulle fylla en professionellt integrerande funktion. Jag ville att tidskrifterna skulle föra samman historiker kring frågor som berör fler än de specialintresserades skara. Det vill säga vara något mer än bara meriteringskanaler. Det tydligaste uttrycket för detta är temanumret "Därför är vi historiker" (Scandia 2013:2) som jag gjorde tillsammans med Cecilia Riving och Malin Gregersen, men också texten ”Avtäckningsmodellen” (Scandia 2017:2) där jag försökte få till stånd ett större kollegialt samtal kring undervisningsfrågor. I båda fallen gick det väl sådär. Gensvaret var inte enormt.

Så handen på hjärtat är det faktiskt den här bloggen som visat sig allra bäst på att föra samman svenska historiker (och andra!). Bloggmediet ger en frihet, snabbhet, tillgänglighet och interaktivitet som de tryckta tidskrifterna inte kan mäta sig med. Samtidigt står dessa två medieformer förstås inte på något sätt emot varandra. Jag tror att våra kollegiala samtal mår bäst av att föras i olika tidsrytmer och via olika kanaler. Tidskrifternas publiceringstakt möjliggör eftertanke, fördjupning och kvalitetssäkring. De är, som jag ser det, en nödvändig infrastruktur för kvalificerade vetenskapliga samtal inom vårt ämne. Jag tycker det vore mycket olyckligt om denna nu började monteras ned.

För historieämnet behöver knappast fler och snävare specialiseringar. Tvärtom. Vi behöver sträva efter att göra vår forskning till mer av ett, eller rättare sagt flera sammanlänkade, kollektiva kunskapsprojekt. Inom dessa krävs det att vi fortlöpande tar del av – och bygger vidare på – varandras forskningsresultat. För detta krävs gemensamma kunskapsarenor där vi samtalar på det språk som vi behärskar bäst. Förstklassig historievetenskap kräver nämligen språklig precision. Svenskan är också en förutsättning för att vi ska vara betydelsefulla i och för det samhälle som – det ska vi inte glömma bort – bekostar vår verksamhet.

De senaste decenniernas internationalisering av vårt ämne har givetvis på många sätt varit till godo. Det är bra att historiker i min egen generation är bekväma att delta i internationella vetenskapliga samtal på engelska. Men Environment and History, International Journal of the Classical Tradition och Journal for the History of Knowledge kan aldrig bli en gemensam infrastruktur för historiker verksamma i Sverige. För ett ämne som vårt är den nationella samtalsnivån – liksom den nordiska – oerhört viktig: socialt, intellektuellt, professionellt. Det måste gå att hålla flera bollar i luften samtidigt. Det måste gå att öppna upp sig mot nya världar – internationella tidskrifter, sociala medier – samtidigt som vi värnar om det som under lång tid bundit oss samman.

Kommer du sakna Scandia om den försvinner? Det kommer jag.

EDIT: Läs gärna Martin Almbjärs inlägg i frågan "So long Scandia" på Den arga historikern.

----------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

Smarta mål för ditt skrivande (Curieblogg #6)

Något av det kraftfullaste man kan göra som akademisk skribent är att sätta upp så kallade ”smart goals”. Det vill säga skrivmål som är specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidsbestämda. Tekniken ställer stora krav på konkretion – vilket också är själva poängen. Därigenom kan man göra gränslösa projekt av typen ”skriva en bok” eller ”ha en forskarblogg” till avgränsade arbetsuppgifter.

Själv använde jag i dubbel bemärkelse denna teknik när jag i februari 2019 startade den här bloggen. Den gick ut på att under ett års tid dokumentera mitt arbete med att skriva en monografi om miljöfrågornas genombrott i Sverige under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Jag hade forskat om ämnet i fem år och publicerat ganska många artiklar och bokkapitel. 

Nu var det dags att ge ett samlat bidrag och gå vidare. Därför utarbetade jag ett detaljerat synopsis för ett manus på 150–175 sidor fördelat på åtta kapitel. Vad gällde bloggen så föresatte jag mig att varje tisdag under terminstid publicera ett inlägg på 500–1000 ord. Den 1 februari 2020 skulle bloggen – och förhoppningsvis också boken– vara färdigskriven.

I praktiken blev det inte riktigt så. Bokskrivandet tog längre tid än planerat och bloggandet visade sig vara alltför roligt och givande för att bara ge upp. Men samtidigt landade jag ganska nära mina mål. Detta var knappast en slump. För det faktum att såväl ramarna som siktet var så tydliga gjorde att jag under hela året hade en klar linje att följa. Jag behövde inte fundera så mycket på vad som skulle göras och vad det skulle leda till. Det var bara att underordna sig processen och köra på.

Men smarta mål i all ära. Detta att över huvud taget sätta upp mål för sig själv och sitt arbete är inte en riskfri teknik. Det må vara ett effektivt sätt att ro något i land – men sen då? Vad gör man när målet är uppnått? När det som gett riktning framåt plötsligt ligger bakom dig? Då är det lätt att känslor av tomhet och missmod väller fram. Det kan bli förlamande. Så var det för mig året efter disputationen.

Men även under tiden som man arbetar med ett tydligt mål för ögonen kan arbetet vara tungt. För alla dagar utom en når man ofrånkomligen inte fram. Har man skrivit 50 sidor så är det ändå 100 kvar. Detta kan resultera i ett konstant lågintensivt missnöje med den egna insatsen. Det stora målet kan göra att de små framstegen bleknar och känns obetydliga.

Vad forskningen om akademiskt skrivande ordinerar är ett annat förhållningssätt. Ett som sätter skrivprocessen i fokus och avdramatiserar slutprodukten. Ett smart mål, eller kanske rättare sagt ett smart system, kan vara att säkra och använda 45 minuters skrivtid varje dag. Därmed kan man potentiellt ”lyckas” varje dag oavsett vad man producerar. Det är som att föresätta sig att träna tre gånger i veckan och aldrig ställa sig på vågen.

Den här typen av systemtänkande är förstås lättare att beskriva än att implementera. Forskare är inte maskiner och stora mål är svåra att helt klara sig utan. Själv försöker jag dock numera att använda dem varsamt. Det vill säga i kombination med system- och processtänkande. Jag är också noga med aldrig bara ha ett mål som överskuggar alla andra. För säkerhets skull vill jag att mitt bord ska ha många ben.

Vad gäller hösten 2020 så var ett av mina skrivmål att författa den här gästbloggen. Det har rakt igenom varit roligt och utmanande. I och med detta inlägg är dock målsättningen historia. Som tur är har jag en hemmablogg i behov av underhåll. Kanske möts vi där framöver?

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 4 november 2020)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 1

Någon gång under 2017 började jag på allvar fundera över hur jag skulle gå till väga för att byta forskningsinriktning. Vid denna tidpunkt var jag fortfarande mitt uppe i diverse projekt om miljöfrågornas genombrott i 1960-talets Sverige. Forskningen rullade på väldigt väl. Jag kunde mitt ämne, kunde forskningen på fältet och hade samlat på mig stora mängder källmaterial. Dessutom hade jag lärt känna många forskare som intresserade sig för samma fenomen. Jag befann mig alltså i en utmärkt position för att ställa intressanta frågor och genomföra forskning som faktiskt efterfrågades av andra.

Men samtidigt hade känslor av mättnad börjat infinna sig. Det var allt färre böcker och artiklar som överraskade mig. I källmaterialet hittade jag ungefär det som jag förväntade mig. Min drivkraft att lära mig nya saker om ämnet och tiden blev allt svagare. Jag behövde någonting nytt. Ett annat ämne, en annan tidsperiod, ett annat sammanhang. Vad jag så smått hade börjat få korn på var att det skulle vara roligt att forska om människors relation till pengar.

För den som känt mig under en längre tid kan detta säkert tyckas märkligt. Historiskt sett har jag nämligen inte alls varit intresserad av pengar. Jag har aldrig drömt om att bli rik eller köpa dyra saker. Däremot har jag alltid varit intresserad av personlig frihet. Enligt familjelegenden deklarerade jag i sjuårsåldern att jag inte ville att skolan skulle ”inkräkta på min fritid”. Därför såg jag till att göra alla läxor under skoltid. Ett enklare sätt hade måhända varit att bara strunta i läxorna eller göra dem med vänsterhanden. Men det var jag för fyrkantig för att inse. Study hard, play hard – blev min melodi.

I tjugoårsåldern kom jag dock att inse att pengar och frihet hänger ihop. Är man duktig på att spela nätpoker behöver man inte sitta i ett bås på Jönköpings centralstation och sälja bussbiljetter. Med pengar på ett bankkonto och låga fasta utgifter har man inte så många måsten. Då kan man göra saker för att de är roliga och utvecklande. Som att spela Magic och läsa historia.

Mot bakgrund av det ovanstående kanske det inte är så konstigt att jag i mitten på 2010-talet blev fascinerad av aktiebloggosfären. Där fanns det en livlig community av människor med ordinära jobb och inkomster som strävade efter att bli ekonomiskt oberoende. Inspirationen kom föga förvånande från USA. Där hade bloggare som ”Mr Money Mustache” populariserat idén om FIRE (Financial Independence Retire Early) genom att dokumentera sin egen resa till detta tillstånd. Grundidén är att man under ett antal år upprätthåller en hög sparkvot (alltså lever långt under sin inkomstnivå) och investerar i breda indexfonder. För den som kan leva på 25 % av sin inkomst så innebär varje arbetsår tre friår. Kan man göra det mellan 20 och 30 så tar börsen hand om resten.

Själv hade jag aldrig träffat någon människa som tänkte på detta sätt (i alla fall inte högt). Och just därför blev jag nyfiken. Varje bok jag läste lärde mig massor. Särskilt viktig var sociologen Daniel Fridmans Freedom From Work: Embracing Financial Self-Help in the United States and Argentina (2017). Genom den började jag inse att det här var ett globalt fenomen och att det på många sätt var både nytt och gammalt. Vissa av böckerna som FIRE-bloggarna skrev om, t.ex. George Clasons The Richest Man in Babylon var bankpropaganda från 1920-talet. Boken hade översatts till svenska 2010! Hur kom det sig? Varför då och inte tidigare?

Som synes var jag ett nytt forskningsämne på spåret. Mina idéer var förvisso väldigt grova – men något fanns det allt där. Hur skulle jag göra för att utveckla det vidare? Mitt val föll på att sätta press på mitt framtida jag. I december 2017 anmälde jag därför mitt intresse för att hålla ett föredrag på HT-dagarna i Lund. Detta är ett årligt återkommande arrangemang där Lundaforskare inom humaniora och teologi håller korta populärvetenskapliga föredrag för en intresserad allmänhet. Temat för 2018 års dagar var "okänt". Rubriken jag skickade in var ”Anonyma aktiebloggare och strävan efter finansiell frihet”. Förslaget antogs och i april 2018 var det dags att testa några idéer högt. Hur det gick och vad som hände sen ska jag berätta om i ett kommande inlägg.

Detta är första delen i inläggsserien "Vägen till ett nytt forskningsprojekt". Läs del 2 här, del 3 här och del 4 här. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!