Multipliers

En av mina favoritböcker alla kategorier är Greg McKeowns "Essentialism: The Disciplined Pursuit of Less" från 2014. Och som den historiker jag är har jag förstås grävt bakåt. Vad gjorde han innan den kom ut? Har han publicerat något annat? Ja, McKeowns första alster var ett samarbete med Liz Wiseman kring boken "Multipliers" från 2010. Det är en bok om ledarskap som är några hundra sidor för lång och väldigt amerikansk. Men den är inte utan goda poänger. Och i det här blogginlägget tänkte jag dröja vid två.

Den första rör bokens huvudargument: det vill säga att vissa ledare och medarbetare fungerar som ”multipliers”. De ger värde inte främst genom sin egen arbetsinsats utan genom att de plockar fram det bästa ur sin omgivning. De får helt enkelt andra medarbetare att prestera flera gånger bättre än utan dem.

Hur vet man då att någon har denna effekt på sina kollegor? Ptja, Wiseman och McKeown har ett lackmustest för detta. Det är att noga observera vad som händer när en person får framgång. Deras exempel är hämtade från näringslivet, men i forskarvärlden kanske man kan tänka sig att någon vinner ett stort anslag, skriver en bästsäljande bok eller får en professur. Om denna någon är en ”multiplier” så kommer framgången att smitta av sig och kaskada på människor runtomkring. Om denne någon inte är det så kommer ingenting att förändras.

Det vetenskapliga underlaget för att människor kan delas in i dessa två grova kategorier (multipliers - icke-multipliers) är ganska tunt. Men som tankemodell tycker jag den har sina poänger. För om det är något jag lärt mig under mina år i forskarvärlden så är det att nästan alla forskningsmiljöer är små och därav extremt personberoende. Man behöver inte vara speciellt många för att göra skillnad. Ibland kan det räcka med att en enda person tar goda initiativ för att en serie kedjereaktioner ska starta. Ett exempel som ligger nära till hands för mig är när Johan Östling kom tillbaka till Lund 2014. Det Pro Futura-anslaget fick RJ och historikersverige ganska bra valuta på…  

Den andra saken som jag burit med mig från ”Multipliers” är en fråga som Wiseman och McKeown menar bör guida vår interaktion med andra människor. Denna fråga handlar inte alls om att söka urskilja exceptionella individer. Tvärtom. Det handlar om att nyfiket närma sig varje människa och söka identifiera dennas speciella kvaliteter. Eller med författarnas ord ställa sig frågan: ”In which way is this person smart?”

Jag tycker det är en fantastisk fråga. Den är inkluderande, öppen och utforskande. Och tar du den på allvar tvingas du observera och tänka efter. Kanske till och med ompröva en och annan ståndpunkt. Ja, för egen del tycker jag frågan är särskilt bra att ställa mig när jag interagerar med någon som inte alls gör och tänker som jag. Eller när jag ser någon lyckas med saker utan att jag riktigt förstår hur det kan gå till. 

Wiseman och McKeown länkar frågan ovan till multiplierkonceptet och menar att ett kännetecken för goda ledare är att de ser den specifika potentialen i människorna runtomkring sig. För om man vet vad som gör en människa smart, ja då kan man också försöka se till så att personen arbetar med uppgifter där detta spelar roll. Huruvida dessa tankesätt går att applicera inom akademiskt ledarskap låter jag vara osagt. Men jag kan rekommendera er att fundera lite över frågan: "In which way is this person smart?". I många sammanhang kan den vara en ögonöppnare!

Vidare läsning: 

"Lärdomar från att vara med och bygga upp en forskarmiljö"

"Från jag till vi"

"Less but better" 

---------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad ska man gå på för saker då?

 

Utbudet av akademiska arrangemang är överväldigande. Ja, den som så önskar kan fylla hela sin arbetstid med att gå på seminarier, symposier och öppna föreläsningar. Skulle man tröttna på sin lokala scen finns oceaner av alternativ på Zoom. För den enskilde forskaren gäller det dock att välja sin medverkan med omsorg. Varken avhandlingar, artiklar eller forskningsansökningar blir skrivna när man sitter i publiken. Och på 2020-talets internationaliserade arbetsmarknad är det inte lokala kulturbärare som premieras. Snarare tvärtom.     

Samtidigt är de många arrangemangen och det frivilliga deltagandet något av det finaste vi har i akademin. De är en del av vad Marie Cronqvist benämner som våra ”akademiska allmänningar”. Seminarierna ingår i en informell gåvoekonomi som bygger på en god portion idealism samt en genuin önskan om att lära nytt, brett och tillsammans. De är fjärran från den instrumentalism som de faktiska incitamentstrukturerna pressar oss emot.

Men hur ska man då som enskild forskare hantera det hela? Vad är en rimlig balans mellan kollegial lojalitet och individuell karriärhänsyn? Hur många seminarier ska man gå på under en termin? Finns det några nedre och övre gränser? Ja, dessa frågor har jag inga generella svar på. Skillnaderna är stora mellan olika institutioner, discipliner och karriärskeden. Själv gick jag på 1–2 i veckan som doktorand och det var utan tvekan den viktigaste delen av min forskarutbildning. Jag lärde mig långt mer där än jag gjorde på kurserna jag tog.

En sådan närvaro har dock inte gått att upprätthålla som forskare. Till en början kändes det inte bra, men numera är jag kallare. Jag känner mig trygg i att jag genom mina olika aktiviteter, däribland den här bloggen, drar mitt strå till den gemensamma stacken. Därtill har jag, alltsedan vi lanserade det Kunskapshistoriska seminariet hösten 2017, varit en frekvent arrangör av publika arrangemang. Mot detta sociala sammanhang har jag en stor lojalitet. Men jag ser också till att använda min ledningsroll för att styra upp saker som jag själv vill gå på. Och detta är ett tips jag skulle vilja ge även till doktorander. Seminarier kan och bör användas för att etablera och fördjupa kontakter med andra forskare. Så se till att de du vill lära känna kommer och hälsar på! Och se till att de ämnen och frågor som du bryr dig om lyfts!

Samma princip gäller förstås för större arrangemang. När jag nu i eftermiddag leder panelsamtalet ”Skrivande bortom akademin” så kommer det kretsa kring sådant som är right up my alley. Konstigt vore väl annars!? Det är ju jag som bjudit in deltagarna, bokat lokalen, bestämt upplägget och sökt locka dit personer jag känner som jag vet är intresserade av tematiken. Hur stor publik det sen blir är svårt att sia om. Maj är vad maj är. Men för egen del har evenemanget obefintlig nedsida. Bara att sammanföra panelisterna med varandra hjälper mig att stärka det större ekosystem som jag vill se spira. Därtill finns en betydande uppsida i form av samtalet, publiken och den podcast som spelas in. Allt detta är gravy. Köttet och potatisen står redan på bordet.

Och så gillar jag att spela det akademiska spelet (och andra strategispel!). Begränsade eller obefintliga nedsidor i kombination med uppsidor. ”Heads I win, tails I don't lose much” som det heter i investeringsvärlden.

Så med detta sagt hoppas jag såklart vi ses i eftermiddag eller att ni lyssnar på podden framöver! Och för skåningar som inte kan ta sig till Lund 15–17 finns också en fin chans att hänga i Malmö ikväll där vi kör release för Bildningsboxen på Inkonst med start 18.30 (dörrarna öppnar) och 19 (scenen). Komsi komsi!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

En sak om dagen

 

De senaste åren har jag haft förmånen att arbeta nära några av de skickligaste och mest framgångsrika svenska modernhistorikerna i generationen över mig. På nära håll har jag fått se hur det är att vara Jenny Andersson eller Johan Östling. Vad innebär det för dem att verka i en roll som forskningsledare? Hur ser deras kalendrar och arbetsdagar ut? Vilken typ av förfrågningar kommer deras väg? Och vad gör de för att skydda sig själva och andra från att drunkna i arbete?

Ja, för att verkligen besvara den här typen av frågor på djupet hade jag behövt ett annat medium än en blogg. Kanske en podcast? Tanken har slagit mig efter mången långlunch och konferensmiddag. För den här typen av frågor intresserar mig mycket. Hamnar du jämte mig finns det en överhängande risk att samtalet glider in på ”hur gör du då?”. 

Samtidigt är jag en vän av det skrivna ordet och det korta formatet. För det tvingar fram hårda val. Vad är egentligen allra viktigast av det jag vill säga? Om mina läsare bara tar med sig en sak av det jag skriver – vad vill jag att det ska vara? Och givet att jag vet svaret – vad behöver texten då innehålla? Hur disponerar jag den bäst? Vad ska bort?

Ja, som ni ser av frågebatteriet ovan är det en konst att skriva kort. Det kräver tid och tankemöda, erfarenhet och experimentlusta. Men när man lyckas är det tillfredsställande. Särskilt för läsarna som har en massa viktigare saker i sina liv än att läsa just det som jag skriver.

Så, vilken lärdom från de upptagna och efterfrågade forskningsledarnas värld vill jag dela med mig av här i dag? Jo, det är en teknik som går ut på att inte dela upp sina dagar i olika roller och arbetsuppgifter. Första gången jag stötte på den var när Johan Östling berättade om att han då och då hade läsdagar. Ett par år senare berättade Jenny Andersson, nyss hemkommen från sina äventyr vid Sciences Po i Paris, om att hon – av ren och skär nödvändighet – hade börjat ägna sig åt en sak per dag. Måndag: handleda doktorander och läsa deras texter. Tisdag: skriva på forskningsartikel. Onsdag: undervisa och förbereda undervisning. Och så vidare.

För några veckor sedan stötte jag också på en variant av tekniken i Cal Newports podcast ”Deep Questions” där han varje vecka svarar på lyssnarfrågor. Podden är inte riktigt lika bra som Newports böcker och blogginlägg, men det finns guldkorn i nästan varje avsnitt (och tyvärr lite för mycket reklam). Oh well, där omtalas tekniken i alla fall som ”day-batching” och motiveringen till varför man ska ägna sig åt detta är att det minimerar ”context switching”. Grundtanken är att det är kognitivt mer krävande att vara studierektor på förmiddagen och forskare på eftermiddagen än det är att helhjärtat ägna varje roll var sin dag.

För egen del har jag den senaste tiden inte organiserat mitt arbete så här. Och kanske är det en anledning till att jag under vårterminen varit lite småmissnöjd med hur saker och ting har känts. Vid närmare eftertanke slår det mig att jag under en rätt lång tid nu klagat på att de flesta arbetsdagar består av massa småpill. Problemet är inte att det är för mycket att göra utan att det känns för splittrat. Kanske är det en oundviklig del av denna fas av min karriär. Men det behöver likväl hanteras. Så framöver ska jag prova att göra en sak om dagen.

Har ni provat detta eller något liknande?

Vidare läsning:

"Hur många bord spelar du?"

"Om vikten av att uppgradera sitt nej"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Resiliens

Ett par år in i mitt avhandlingsarbete fick jag en förfrågan som gjorde mig väldigt glad. Det var en inbjudan att bidra med ett kapitel till en internationell antologi som skulle ges ut på ett välrenommerat förlag. Boken syftade till att ge kulturhistoriska perspektiv på naturkatastrofer och låg alltså mitt i prick för min pågående forskning. Redaktörerna hade fått nys om mig via en doktorandkollega. Jag kände att det var en stor chans som hade öppnat sig. Min forskning var på väg ut i världen!

Ett smärre problem var att jag vid denna tidpunkt aldrig hade skrivit någon vetenskaplig text på engelska. Men jag tänkte att det var någonting jag ändå behövde lära mig och efter ett tag fick jag upp farten. I ryggen hade jag några avhandlingskapitel som ventilerats på seminarier och som jag uppfattade höll god kvalitet. Det var inte helt lätt att koka ned avhandlingens boklånga argument till ett bokkapitel. Men till slut fick jag ihop ett manus och skickade in. Tänk vilken tur jag haft som fått den här möjligheten!

Månaderna gick och doktorandlivet fortskred. Jag läste någon kurs och började skriva på nästa avhandlingskapitel. Från de internationella redaktörerna hörde jag ingenting, men det var inget som berörde mig. Jag hade förstått att sådant här kunde ta tid och hur som såg det ljust ut. Tänk, dagen jag disputerade skulle jag ha en internationell publikation under bältet!

Men riktigt så skoj skulle vi inte ha det.

Den 23 december 2011 kom ett mejl. Redaktörerna hade fått in utlåtandena och i mitt fall var det tre stycken. Två var ganska detaljerade. Den första lektören var kritisk, den andra var mycket kritisk. De tyckte att mitt handlag med medeltida och tidigmodernt material var ”wobbly” och att mina jämförelser över tid haltade betänkligt. Den första föreslog ändå ”major revision”, men den andra sa ”reject”. Vad tyckte den tredje då?

Well, personen i fråga skrev så här: ”This is so obviously not going to get published so I won't waste my time to write any comments.” Redaktörerna berättade att de hade läst igenom kapitlet igen och kommit fram till att det inte höll måttet. De önskade mig lycka till och våra akademiska vägar skiljdes åt. God jul.

I dag, ett decennium senare, så är det här en ganska rolig historia. Där och då var det förstås inte det minsta roligt. Jag tvivlade på mig själv, på mitt avhandlingsprojekt och på min framtid inom akademin. Mörkret var kompakt. Min handledare, Harald Gustafsson, lyckades dock lugna mig. ”Det är inte din avhandling som har refuserats. De har inte sett allt vi har sett. Det här kommer gå bra”. Och det gjorde det också. Men mitt medeltidskapitel – som varit en bärande del av det kapitelmanus som sablats ned – valde jag att kassera. Det kändes säkrast så.

Med facit i hand var upplevelsen också något av det nyttigaste jag var med om som doktorand. Det faktum att jag lyckades stappla vidare gjorde att min hud med tiden blev hårdare. Motgången stärkte min resiliens. Och om det är något som är viktigt att ha på forskarbanan – och i livet i stort – så är det resiliens. För saker kommer hända. Alla förlorar. Ofta. Även om det kanske inte känns så när man tittar sig omkring.

Om ni inte tror mig kan ni väl boka in en lunch med valfri framgångsrik kollega. Fråga sen om de har haft några motgångar i karriären. Fråga om de har fått några elaka utlåtanden. Fråga om de upplevt sig orättvist behandlade någon gång. 

Och glöm sen inte att fråga hur de tog sig vidare.

Vidare bloggläsning:

"CV:n av misslyckanden"

"Vad forskare kan lära sig av spelare" 

"Källaren"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vilken skillnad gör ett år?

 

Igår var det på dagen ett år sedan Sydsvenskan publicerade Johan Östlings och min artikel ”Forskarna behövs på kultursidorna”. Den tog snabbt fart. Veckan därpå plockades bollen upp av Daniel Sandström ("Så kan forskarna hitta tillbaka till offentligheten") och något senare träffades Johan, jag och Ida Ölmedal över en lunch och började smida planer för framtiden. Om nu universitets- och tidningsvärld i Sydsverige hade glidit isär  – vad kunde göras åt det? 

Ett första steg blev samtalskvällen ”Ta plats i medierna, forskare!” (11/10 2021) som kom att locka en stor och namnkunnig publik. I kölvattnet av evenemanget har några av de medverkande, så som Mia-Marie Hammarlin, Rebecca Selberg och jag själv, skrivit både en och två kulturartiklar. Bland mina historikerkollegor i Lund har Cecilia Riving, Marie Cronqvist, Andrés Brink Pinto och Björn Lundberg också skrivit. Ja, på det år som gått har avståndet mellan Lundaforskare och Sydsvenskans kultursidor minskat.

Men hur får man då en positiv trend att fortsätta? Hur förvaltar och bygger man vidare på något som börjat rulla? Ja, en viktig sak är att inte stanna upp och luta sig tillbaka utan att fortsätta agera proaktivt. ”Vattna där det växer”, som min bror brukar säga. Detta kan göras på många olika sätt: nya texter, nya luncher, nya evenemang. Exakt vad som sker tror jag inte är så avgörande. Det viktiga är att göra något och sen något igen. Ska man följa en devis lutar jag åt: ”try a lot of things, keep what works”.

Så den 24 maj händer det saker igen! På eftermiddagen, 15–17, modererar jag ett samtal på temat ”Skrivande bortom akademin”. Med i panelen sitter Magnus Bremmer, Lars Molin, Ida Ölmedal, Rebecca Selberg och Simon Sorgenfrei. Vårt samtal kommer att spelas in och bli podcast inom ramarna för HT-samtal. Men för den som vill träffa intressanta människor och byta några ord – ja då gäller det att vara på plats på LUX!

Och detta är, vill jag bestämt mena, det allra viktigaste om vi vill att forskare ska ta plats i offentligheten. För att humanistisk forskning ska spela större roll 2027 än 2022 så behöver vi forskare förändra våra socialiseringsmönster. Kunskap rör sig inte av sig självt. Det kräver medier och bärare. Nätverk och brobyggare.

Känner ni igen orden ovan? Ja, då har ni precis som jag läst några kunskapshistoriska grundtexter: Philipp Sarasin, James Secord, Johan Östling. Allright, men vad gör vi då med det vi lärt oss? Vänder vi oss bara mot det förflutna med våra analysverktyg och tvår våra händer inför samtiden? Eller drar vi slutsatser med giltighet också för det vi själva är med och skapar? Ptja, vad jag står i frågan vet ni.

Vill ni hänga med på bussen? 

Vidare läsning:

"Är socialiseringsmönster viktigare än publiceringsmönster?"

"Direktåterkoppling och lagkänsla"

"Lärdomar från att vara med och bygga upp en forskningsmiljö"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!