Långa vägar

 

Hösten 2001 praoade jag en vecka på DN. Jag gick tredje året, samhällsvetenskaplig linje, på Per Brahe-gymnasiet i Jönköping och hade – på vinst och förlust – skickat ett mejl till dåvarande utrikeskrönikören Per Ahlin. Han erbjöd mig att komma upp till Stockholm, men menade att en ledarskribents jobb inte var vidare händelserikt. Därför såg han till så att jag fick vara fyra dagar med Lars Grimlund på sportredaktionen och en dag med honom.

Jag reste norrut samma helg som Hammarby vann Allsvenskan. Min första journalistiska arbetsuppgift blev därför att ringa runt till gamla Hammarbyprofiler och fråga vad de hade gjort i helgen och hur de hade firat. På detta sätt letade sig mitt namn in i tidningen. Det kändes stort. Samtidigt var dagarna på sportredaktionen inte anledningen att jag sökt mig till Stockholm. Den journalistik som jag tyckte var spännande var inte nyhetsrapportering utan fördjupande analyser av världshändelser. 

Veckans höjdpunkt var alltså fredagen när jag skulle få följa Per Ahlin i spåren. Det började med att jag fick sitta med på ett morgonmöte med Niklas Ekdal, Peter Wolodarski, Hanne Kjöller, Isobel Hadley-Kamptz och de andra. Så här i efterhand inser jag att en del av dem var väldigt unga 2001. Men så tänkte jag inte då. Jag upplevde det som att jag släppts in i en vuxenvärld som jag ditintills endast tagit del av i skrift.

Vad jag minns bäst – och som kom att få störst konsekvenser för mig – var det samtal jag hade med Per Ahlin om hans arbete. Han berättade om dagar som inleddes med några timmars läsning av internationella tidningar, något möte och därefter författandet av en text. Jag tyckte det lät som en fantastisk tillvaro. Han frågade mig vad jag hade för planer och jag berättade att tanken var att skriva ett bra högskoleprov och söka mig till journalisthögskolan. Detta avrådde han mig ifrån. ”Du kan alltid lära dig skriva”, sa han. ”Se först till att bli riktigt bra på något, sen kan du läsa journalistik om du fortfarande vill det”.

Han berättade därefter om sin egen väg. Den hade bestått av mångåriga juridikstudier. Vid 32-års ålder disputerade han på avhandlingen ”Folkrätten i svensk säkerhetspolitik” (1993). Efter detta visste han en sak säkert. Han ville inte arbeta mer med juridik. Och mot slutet av sin doktorandtid hade han börjat skriva ledare för DN. Övergången från universitetsvärld till tidningsvärld blev därmed kort.

Poängen med att först bli riktigt duktig på något, förklarade han, var att man då fick en säregen kompetens som journalist. De andra ledarskribenterna var inte disputerade jurister. Ingen annan utrikeskrönikör kunde lika mycket som han om folkrätt. Därmed kunde han tillföra någonting exklusivt. Han var inte utbytbar. ”Och så är det för de som blir riktigt duktiga på något” sa han. ”Det kommer alltid finnas en plats för dem”.

Per Ahlins råd bar jag med mig när jag flyttade till Lund 2004 för att läsa historia. Jag visste inte exakt vad jag skulle bli. Men jag hade som ambition att bli riktigt bra på det jag gjorde. Lyckades jag med det så skulle det, tänkte jag, lösa sig på ett eller annat sätt. På den här tiden visste jag noll och intet om akademiska karriärvägar. Men i en universitetsstad snappar man efter hand upp sådant. Och min ambition att göra bra ifrån mig ledde mig hela vägen till disputation och lektorsvikariat innan det tog stopp. Först i källaren på LUX fick jag anledning att ompröva Ahlindoktrinen. När konkurrensen hårdnar behöver man läsa regelboken och agera lite strategiskt (men utan att göra våld på sin idealism och sina drivkrafter!). Ni kan kalla det för Heidenblad-tillägget.

Kanske kan man också säga att min tjugo år gamla plan på senare tid gått i lås. Numera skriver jag då och då längre analyserande texter för Svenska Dagbladet och Sydsvenskan. Där har jag glädje av att bottna i historievetenskapen och vara en nyfiken bokläsare med en udda kombination av intressen. Det gör att jag har referensramar som andra saknar och kan sammanföra världar som är närmast hermetiskt avskilda. Konsekvensen av detta blir att jag ibland kan skriva texter som jag vet att ingen annan skulle kunna skriva. Om inte jag skriver en essä om Sid Meiers memoarer eller Morgan Housels ”The Psychology of Money” så kommer ingen annan svensk forskare eller kulturjournalist att göra det heller.

Men hur gick det då för Per Ahlin? Det var längesen jag läste en krönika av honom. Jag googlar och inser att han numera arbetar på Stockholms universitet. Där undervisar han i folkrätt och är studierektor för grundutbildningen. Om han kommer ihåg mig? Det kan jag inte tänka mig. Men det samtal vi hade för snart 21 år sedan fick stor betydelse. Och han var, inser jag nu, i min ålder när vi hade det. Historia och livet är bra häftigt ändå!

Vidare läsning: 

"Vad krävs för att lyckas med något? En sedelärande magichistoria"

"Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi"

"Källaren"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

En logiskt konsistent pinne

 

Saker som bärs ner i en källare tenderar att bli kvar där. Så var det med min skivsamling som hamnade under jord 2015. Tanken på att skiljas från den permanent var jobbig. Skivorna var ju en del av den jag var. Men vetskapen om att de bara stod och samlade damm blev med tiden också jobbig. Långsamt, långsamt växte en insikt fram om att jag nog aldrig skulle plocka upp samlingen igen. Var det då rimligt att flytta med den till en ny källare? Svaret blev nekande. För ett par veckor sen skänkte jag bort den.

I källaren fanns det dock en sak som lyckades ta sig tillbaka till dagsljuset. Det rör sig om en inramad pinne som jag fick av mina närmaste doktorandkollegor i disputationspresent. Under pinnen står några för de oinvigda kryptiska ord: ”En logiskt konsistent pinne”. Vad menas med det?

Ja, denna artefakt från tidigt 2010-tal är en påminnelse om de diskussioner om historievetenskap som vi i den så kallade lektstugan hade fört med varandra. Vad är historia? Vad kan vi veta om det förgångna? Och vad är värt att forska om? Själv intog jag nog lite olika positioner, men överlag lutade jag åt att vetenskapliga frågor skulle vara stora och svåra. Helst skulle de också på något sätt tala till samtiden och samhället bortom akademin. En antikvariskt orienterad historievetenskap lockade inte mig.

Den logiskt konsistenta pinnen föddes i de här diskussionerna. Med detta uttryck menade jag en vetenskaplig studie som förvisso med säkerhet kom fram till någonting. Men detta någonting var futilt. Det var som att räkna hur många löv det fanns på ett träd. Fullt möjligt att göra – men meningslöst. Bättre då, hävdade jag, att ta sikte på att säga något intressant om hela skogen, eller åtminstone om en skogsdunge. Även om det man då kom fram till var mindre logiskt konsistent än den solida pinnstudien.

Well, ni som känner min vetenskapliga produktion kan förstås se att jag ägnade mig åt en sorts metaforiskt självförsvar. I min avhandling rörde jag mig över hundratals år. Jag sökte tala till specialister på tidigmodern tid och samtida klimatdebattörer (på samma gång!). Vad jag än skulle åstadkomma med detta avhandlingsprojekt, någon logiskt konsistent pinne skulle det inte bli. Säga vad man vill om utfallet, men ambitionerna och självförtroendet var det inget fel på…

Under åren som gått efter disputation har jag inte med samma intensitet deltagit i diskussioner om vad som är bra historievetenskap. Nog har jag haft idéer och tankar. Men med små barn där hemma och en forskarkarriär att få styrfart på har utrymmet för existentiella grubblerier minskat. Med tiden har jag också lärt mig se värdet av logiskt konsistenta pinnar. Det finns fördelar med att gå på djupet i svensk miljödebatt hösten 1967 eller närstudera Aktie-SM 1979. Möjligheten att säga något nytt, originellt och gediget ökar när ambitionerna hålls på en rimlig nivå. Och för man samman några logiskt konsistenta pinnar – som man själv eller andra samlat ihop och ramat in – ja då kan man ibland lyckas säga något ganska stort.

Ändå vill jag inte helt kasta den jag en gång var under bussen. För historiker lever inte i en värld av obegränsade resurser och oändligt med tid. För att verkligen sätta avtryck på ett fält krävs i runda slängar 5–10 års grundforskning (och en hel del cirkulationsarbete). Det innebär att en enskild forskare inte har så otroligt många chanser under en karriär att göra detta. Och forskningsråd kan inte satsa på alla. Så vad är värt vår tid och våra forskarmödor? Och vad är det inte? De frågorna går inte att komma ifrån.

Och för egen del måste jag erkänna att det – alltjämt – måste kittla lite när jag forskar. Logiskt konsistenta pinnar i all ära. För mig behöver forskning innehålla vissa osäkerhetsmoment för att jag ska hålla uppe motivationen över tid. Därför finns nu den inramade pinnen på kontoret och inte i någon källare. 

Vidare bloggläsning: 

"Källaren"

"Meriteringsmakulatur och snöglobstexter"

"Bedömningar och värderingar"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Två sätt att få större marginaler i forskartillvaron

 

Om det är något som åren med småbarn har lärt mig så är det värdet av att ha luft i systemet. Särskilt så här års hör det till ovanligheterna att en vecka består av fem arbetsdagar 8–16. Anledningarna varierar. Men det är alltid något. Och inte sällan förändras spelplanen med kort varsel. Så hur ska man göra för att hantera detta?

Ptja, i det här inlägget tänkte jag ta upp två tekniker som jag använder: bufferttid och buffertprojekt. Det förstnämnda går ut på att man inte planerar all sin tid utan ser till att ta höjd för det oförutsedda. Jag gör det på alla mina planeringsnivåer. I min terminsplanering stoppar jag in 3–4 blanka buffertveckor och försöker därtill avsluta med en buffertmånad (juni/december). Därmed kan saker flyttas framåt i tiden utan att det skapas någon kris. 

Går vi ner på en lägre nivå, säg fyrveckors- eller veckoplaneringsnivå så brukar jag försöka ha i snitt en buffertdag per vecka. Det är sällan möjligt att ha en hel dag som buffert, men en halv torsdag och en halv fredag går ofta bra. Krisar det tidigt i veckan kan det viktigaste skjutas fram och om barnen blir sjuka sent så är det också okej. Då får luften gå till det. Slutligen försöker jag ha omkring två timmar öppna varje dag. 

Detta att planera som en tidspessimist är inte bara en defensiv åtgärd mot att arbetsdagar oväntat faller bort. Det är också ett offensivt sätt att skydda sin lust, energi och motivation. För genom att ha lite extra tid i sin planering så har man tagit höjd för att en lunch- eller ett fikasamtal vindlar iväg. Eller för att en kollega knackar på dörren och behöver ventilera något. Eller för den delen om man får lust att skriva ett blogginlägg eller ryckas med av en bok. Syftet med planering är alltså – som jag ser det – att minimera stress och maximera spontan lek och kreativitet.

Ett ytterligare sätt att göra detta är att varje termin se till att ha ett buffertprojekt. Med detta menar jag något som man har för avsikt att göra men som man på förhand är helt okej med att skjuta upp. Själv har jag alltsedan våren 2020 haft samma buffertprojekt. Det rör sig om ett artikelmanus på svenska om stiftelsen Aktiefrämjandet åren 1976–1984. Jag har samlat in och gått igenom källmaterialet, skrivit sju–åtta sidor och gjort ett synopsis för den empiriska delen. Skulle jag prioritera projektet under fem-sex veckors tid skulle manuset vara redo att skickas in till en tidskrift.

Vad som hänt under vägs är dock att andra saker poppat upp och fått företräde. Det har framförallt rört sig om samarbeten med andra personer, men också om möjligheter med snävare deadlines som kommit min väg. Till exempel chansen att söka ett lektorat i Lund våren 2021 eller erbjudandet från Magnus Bremmer om att skriva en essä för Bildningsboxen. Det här är saker som jag inte velat tacka nej till men som inte egentligen fick plats i min ordinarie planering. Nyckeln var då att med gott samvete skjuta buffertprojektet framför mig.

De här två teknikerna gör förstås inte den akademiska tillvaron kassaskåpssäker. Avlöser barnens sjukdomar varandra så pressas systemet. I min erfarenhet är det då bäst att hoppa av eller stryka saker. För att skjuta stora arbetssjok framför sig tenderar – åtminstone för mig – att bli dränerande. Jag trivs inte med att jobba ikapp utan föredrar att let it go. Lättare sagt än gjort såklart. Men kan man undvika att ackumulera en akademisk skuld till sig själv och andra så ger det stort rörelseutrymme. Hade uttrycket inte varit upptaget hade man kunnat kalla det akademisk frihet. 

Vidare bloggläsning: 

"Finish On Time"

"Planera, men när och hur?"

"Vad forskare kan lära sig av pokerspelare"

"Forskningsagenda"

---------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Bokmarknadsföring (del 2)

De flesta forskare vrider sig när de hör ordet marknadsföring. Detsamma gäller författare. Drömmen om att ge ut en bok, skriva en avhandling eller få en vetenskaplig artikel antagen innehåller sällan några tankar på det arbete som ska till efteråt för att nå läsare. Förr i världen talade man om texter som föll döda från tryckpressen. Dagens motsvarighet är digitala öknar av olästa pdf:er. Själv har jag ett och annat alster där.

Men går det att tänka på mer positiva och konstruktiva sätt kring marknadsföring av akademiska verk? Ja, det är jag övertygad om. Och en lämplig startpunkt är Tim Grahls bok ”Your First 1000 Copies: The Step-By-Step Guide to Marketing Your Book” (2013) som jag tog upp kort i förra veckan. Nu vänder sig inte denna bok till akademiker, men de tankesätt som den bygger på är fullt applicerbara även här. Detta även om antalet sålda böcker är en ganska ointressant måttstock på en akademisk publikations framgång. Vad som spelar roll i vår värld är hur många som läser det vi gör och vad de sen gör med det – inte hur många som betalar för det.

Med detta sagt vill jag ändå gå över till Tim Grahls definition av marknadsföring. Den är så kort och koncis att jag väljer att citera den i sin helhet:

"Marketing is

1. The act of building long-lasting connections with people and then

2. A focus on being relentlessly helpful and adding value to their lives"

Detta är allt. Fokuserar man på att konsekvent göra detta under lång tid. Ja då är utsikterna goda för att man på sikt kommer bygga upp en engagerad läsekrets. Som synes handlar Grahls synsätt inte om hur man skaffar sig många följare på Twitter eller hur man får uppmärksamhet i stora mediekanaler. Sådant kan såklart hända och accelerera det du gör. Men att långsamt bygga relationer och vara till hjälp för andra är ett säkrare och mer hållbart sätt.

Synsättet resonerar också med mina erfarenheter från de senaste åren, särskilt vad gäller den här bloggen. Den går i mångt och mycket ut på att bygga och fördjupa relationer med er som läser samt att på olika sätt vara till hjälp. Detta har inte resulterat i några stora försäljningssiffror, men det råder ingen tvekan om att bloggen och boken blir läst av en växande skara akademiker. Sakta men säkert byggs plattformen upp. Det är inget ”salesy” i det.

Samtidigt är en sådan här blogg lite av ett specialfall. Den syftar på ett högst konkret sätt till att vara användbar för andra och bidra till en kulturförändring inom akademin. Jag har inte lika lätt att säga vad syftet med min vanliga forskning är. Vad ska ”Den gröna vändningen” användas till? Och vilka är det som ska använda den? Vilka problem söker jag hjälpa till att lösa?

Det är inte så att jag är oförmögen att resonera kring dessa frågor. Men det kommer inte lika naturligt för mig som när jag pratar om bloggens syfte. För mig har historisk forskning i första hand existentiella kvaliteter. Den kan skänka mening, glädje, förankring och ge nya perspektiv. Den kan göra världen och livet rikare, för såväl individer som samhällen. Men kan historisk forskning också hjälpa människor att lösa konkreta problem? Ptja, det kan den kanske, men i sådana fall snarare indirekt än instrumentellt. Och oavsett är detta inte min primära drivkraft som forskare. Det är bara inte det.

Så vad är då ”Den gröna vändningen” till för? Ptja, under året som gått sedan den kom ut har jag insett att det inte nödvändigtvis är upp till mig att ge svaret på den frågan. Det kan läsarna få göra. Vilka är då dessa? Ja, också det håller jag på att upptäcka. På denna punkt skiljer sig också min forskning från mitt bloggande. När jag drog igång ”Ett år av akademiskt skrivande” riktade jag mig främst till postdocs i historia. Jag känner många i den gruppen och vet vad de har glädje av att höra. Men vilka läser en bok som ”Den gröna vändningen”? Är det främst samtids- och miljöhistoriker? Forskare inom andra ämnen? Miljöengagerade?

Ja, när boken kom ut förra året visste jag inte svaret på dessa frågor. Jag hade såklart förhoppningar och vissa tankar om hur boken skulle nå ut. Tidigt fick också boken ett – i min värld – stort genomslag. Fredagen den 12 februari recenserades den positivt under strecket av Merete Mazzarella. Dagen därpå skrev Magnus Västerbro om den i DN. Det var ”peak DLH”. Men vad följde på detta? Faktiskt nästan ingenting. Övriga dags- och kvällstidningar teg still (trots att 20–30 recensionsexemplar skickats ut). Från tv, radio och poddar var det tyst. Så mycket för det genomslaget, tänkte jag.

Vid den här tidpunkten hade jag inte heller läst Tim Grahl eller Ryan Holiday. Hade jag gjort det hade jag sett till att tidigt vara mer proaktiv. Det vill säga skrivit personliga mejl till personer på nyckelpositioner som kunde tänkas vara intresserade av boken och erbjudit att skicka dem ett fysiskt exemplar eller en pdf. Just detta gjorde jag inomvetenskapligt med gott resultat. Men jag borde tänkt bredare och släppt sargen. Inte suttit i ett hörn och väntat på att bli uppbjuden.

Lyckligtvis är en boks liv långt. Särskilt en vetenskaplig monografis. Och enligt Grahl spelar det ingen roll när människor får upp ögonen för en bok. I själva verket anser han att ”the long launch” är ett av de bästa sätten att marknadsföra något. Det första konkreta målet är att få tusen legitimt intresserade personer att ge din bok en chans. Måttet på om du har lyckats är när några av dessa personer börjar rekommendera din bok vidare till andra. Då vet du att du skrivit en bok med potential att bli läst och använd.

Ja, det här inlägget har sprungit iväg (trots att jag strykt och kortat!). Vidare lärdomar från 2021 års marknadsföringsexperiment kommer i ett framtida inlägg!

Vidare bloggläsning:

"Bokmarknadsföring (del 1)"

"Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger"

"Den gröna vändningen"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Bokmarknadsföring (del 1)

 

Det område som jag har lärt mig mest om under det gångna året är marknadsföring. Mer specifikt bokmarknadsföring. Denna tematik touchade jag vid på bloggen hösten 2020 (här och här), men mina kunskaper och erfarenheter var då tämligen begränsade. Nu ett och ett halvt år senare har jag läst lite fler böcker i ämnet och också provat några olika grepp för att hjälpa ”Den gröna vändningen” och ”Ett år av akademiskt skrivande” på traven. Med andra ord är det hög tid för en avstämning. Vad har jag egentligen lärt mig? 

Ptja, för det första så har jag utvecklat en soft spot för så kallad ”Growth Hacker Marketing”. Detta synsätt går ut på att marknadsföring inte är något som tar vid när en produkt är klar. Nej, den allra viktigaste formen av marknadsföring sker redan på produktutvecklingsstadiet. Det är då det gäller att se om det man skapar – i en embryonal form – på något sätt resonerar hos andra människor. Först när man har hårda data på detta går man vidare och gör en fullskalig produkt. Här gäller det alltså att fördomsfritt och prestigelöst prova sig fram. Ritbordet är aldrig långt borta.

Vad man letar efter på detta stadium är ”product market fit”, det vill säga att få svart på vitt att det man utvecklar är något som människor faktiskt vill ha och behöver. En bra väg dit är att fokusera på en väl avgränsad målgrupp och se om man kan skapa något som dessa blir entusiastiska över. En sådan kärna kan man i ett senare skede utvidga och bygga vidare på. Ja, enligt litteraturen på området är det snabbaste och säkraste sättet att nå en bred allmänhet faktiskt att först dominera en smal nisch, så kallad ”narrowcasting”.

Om detta låter intressant är mitt tips att börja läsa Ryan Holidays bok ”Growth Hacker Marketing” (2014). Den är inte bara en väldigt lärorik bok på området utan också ett konkret exempel på hur man kan applicera tankesättet i praktiken. Boken började sitt liv som ett antal kortare texter som läsare gick i gång på. Holiday byggde ut texterna till en e-bok som han medvetet prissatte lågt. Ambitionen var att läsarna skulle känna att de fick extremt mycket värde för pengarna. Först när e-boken sålde bra började planerna på en fysisk bok ta form. Och även denna gång var det låga priset en del av marknadsföringsstrategin.

Hade jag läst den här boken för ett par år sedan hade jag gjort allt som stått i min makt för att ”Ett år av akademiskt skrivande” skulle säljas för säg 89 kronor. Hur det skulle påverkat försäljningen av boken vet jag inte. Kanske hade den ändå inte nått fler läsare än den gjort. Men det hade varit väldigt intressant att testa!

Särskilt spännande blir dessa tankegångar om man kombinerar dem med Tim Grahls idéer om vad som krävs för att en bok ska flyga. Grahl argumenterar för att en bok behöver bli läst av tiotusen ”legitimately interested readers” för att få en ärlig chans att göra avtryck. Först därefter kan word of mouth på allvar kicka in. Antingen är boken så bra att läsarna talar om den och rekommenderar den för andra (win!). Eller så gör de inte det. Och då är det inte mycket man som författare kan göra för boken. 

Men hur många forskaralster på svenska läses av så här många människor? Några? Är det ens rimligt för en historiker att försöka skriva för en så månghövdad skara? Ptja, det beror förstås på vad man är ute efter. Vill man ha tjänster och forskningsanslag är antalet läsningar inte så viktigt. Men vill man att ens forskning ska få ett eget liv och bli något som andra bygger vidare på. Kanske inom många olika discipliner och under lång tid. Ja då spelar antalet läsningar nog ändå rätt stor roll. Därför tänker jag i nästa veckas inlägg gå lite djupare in på Tim Grahls bok ”Your First 1000 Copies” och se vad forskare kan lära sig av den.

Läs också: "Hur blir man läst?" och "Vad forskare kan lära sig av marknadsförare"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!