En av mina favoritböcker alla kategorier är Greg McKeowns "Essentialism: The Disciplined Pursuit of Less" från 2014. Och som den historiker jag är har jag förstås grävt bakåt. Vad gjorde han innan den kom ut? Har han publicerat något annat? Ja, McKeowns första alster var ett samarbete med Liz Wiseman kring boken "Multipliers" från 2010. Det är en bok om ledarskap som är några hundra sidor för lång och väldigt amerikansk. Men den är inte utan goda poänger. Och i det här blogginlägget tänkte jag dröja vid två.
Den första rör bokens huvudargument: det vill säga att vissa
ledare och medarbetare fungerar som ”multipliers”. De ger värde inte främst
genom sin egen arbetsinsats utan genom att de plockar fram det bästa ur sin
omgivning. De får helt enkelt andra medarbetare att prestera flera gånger bättre än utan dem.
Hur vet man då att någon har denna effekt på sina kollegor? Ptja,
Wiseman och McKeown har ett lackmustest för detta. Det är att noga observera
vad som händer när en person får framgång. Deras exempel är hämtade från
näringslivet, men i forskarvärlden kanske man kan tänka sig att någon vinner
ett stort anslag, skriver en bästsäljande bok eller får en professur. Om denna
någon är en ”multiplier” så kommer framgången att smitta av sig och kaskada på
människor runtomkring. Om denne någon inte är det så kommer ingenting att
förändras.
Det vetenskapliga underlaget för att människor kan delas in
i dessa två grova kategorier (multipliers - icke-multipliers) är ganska tunt. Men som tankemodell tycker jag
den har sina poänger. För om det är något jag lärt mig under mina år i forskarvärlden så är det att nästan alla forskningsmiljöer är små och därav extremt personberoende. Man
behöver inte vara speciellt många för att göra skillnad. Ibland kan det
räcka med att en enda person tar goda initiativ för att en serie kedjereaktioner
ska starta. Ett exempel som ligger nära till hands för mig är när Johan Östling
kom tillbaka till Lund 2014. Det Pro Futura-anslaget fick RJ och
historikersverige ganska bra valuta på…
Den andra saken som jag burit med mig från ”Multipliers” är
en fråga som Wiseman och McKeown menar bör guida vår interaktion med andra
människor. Denna fråga handlar inte alls om att söka urskilja exceptionella
individer. Tvärtom. Det handlar om att nyfiket närma sig varje människa och söka
identifiera dennas speciella kvaliteter. Eller med författarnas ord ställa sig
frågan: ”In which way is this person smart?”
Jag tycker det är en fantastisk fråga. Den är inkluderande,
öppen och utforskande. Och tar du den på allvar tvingas du observera och tänka
efter. Kanske till och med ompröva en och annan ståndpunkt. Ja, för egen del
tycker jag frågan är särskilt bra att ställa mig när jag interagerar med någon som
inte alls gör och tänker som jag. Eller när jag ser någon lyckas med saker utan att jag riktigt förstår hur det kan gå till.
Wiseman och McKeown länkar frågan ovan till multiplierkonceptet och menar att ett kännetecken för goda ledare är att de ser den specifika potentialen i människorna runtomkring sig. För om man vet vad som gör en människa smart, ja då kan man också försöka se till så att personen arbetar med uppgifter där detta spelar roll. Huruvida dessa tankesätt går att applicera inom akademiskt ledarskap låter jag vara osagt. Men jag kan rekommendera er att fundera lite över frågan: "In which way is this person smart?". I många sammanhang kan den vara en ögonöppnare!
Vidare läsning:
"Lärdomar från att vara med och bygga upp en forskarmiljö"
”Varje människa är ett skåp” är mitt uttryck för ”In which way is this person smart”
SvaraRadera