Källaren

Jag disputerade i januari 2013 på en avhandling som, när det begav sig, fick en del uppmärksamhet. Genom min institution fick jag möjlighet att undervisa på heltid året ut. I april blev jag pappa för första gången. Jag var redaktionssekreterare för Scandia. En tongivande professor bjöd in mig att vara med på större ansökningar. På skalan mellan hybris och självförakt låg jag närmare hybris. Ett tecken på detta var att jag bestämde mig för att endast söka fleråriga forskningsanslag. Jag tänkte inte harva runt på småstipendier. Det höll jag mig för god för.

Ett år senare var jag nere på jorden. Inga av mina ansökningar hade varit nära att bli beviljade. Några utsikter till fortsatta undervisningsvikariat fanns inte. Dessutom flyttade Historiska institutionen sommaren 2014 till nya lokaler. I det gamla huset, där jag hade varit student och doktorand, satt personalen blandat. Professorer och doktorander kunde sitta vägg i vägg. På LUX var det annorlunda. Det fanns ett våningsplan för de fast anställda och ett annat för doktorander och postdocs. Dessutom fanns det ett rum i källaren för nydisputerade utan forskningsmedel.

När jag kom tillbaka från min föräldraledighet var jag alltså inte bara nere på jorden. Jag befann mig bokstavligen talat under den. Det fanns ett litet fönster som släppte in ljus. Min anställning gick ut inom en månad. Jag insåg där och då att jag hade ryggen mot väggen. Källaren var ingen långsiktig lösning. Det var antingen uppåt eller ut som gällde.

Vid denna tid erbjöds postdocs vid Lunds universitet att gå något som hette postdoctraining. Det var en digital distansutbildning riktad till postdocs inom alla ämnesområden. Jag är ganska säker på att mitt självsäkra 2013-jag inte hade gått detta program. Men mitt något mer ödmjuka 2014-jag gjorde det. Jag lyssnade på e-classes och gjorde samvetsgrant de olika uppgifterna. Jag började inse att det var hög tid att ta kontroll över min karriär och skaffa mig en långsiktig plan. Ville jag arbeta som historiker så var det dags att komma in i matchen.


En annan ögonöppnare för mig från denna tid var Karen Kelskys blogg, sedermera bok, The Professor Is In. Det är en brutalt ärlig bok om hur den akademiska arbetsmarknaden fungerar. Den är skriven utifrån en amerikansk kontext av en person som fått tenure, men därefter valt att lämna akademin. För den som vill lära sig de akademiska spelreglerna finns ingen bättre plats att börja på. För den som vill behålla sina illusioner och romantiska bildningsideal är det farlig läsning.

Vad jag insåg när jag läste The Professor Is In var att mina misslyckanden under 2013 inte var speciellt svåra att förklara. Det räckte med att kasta ett öga på mitt CV och min publikationslista. Dokumenten visade med all önskvärd tydlighet att jag inte hade förstått någonting av 2010-talets akademiska arbetsmarknad. Jag hade inte skrivit några peer-reviewade tidskriftsartiklar. Jag hade inte publicerat mig på engelska. Jag hade inte vunnit några anslag. Jag hade inte presenterat min forskning på internationella konferenser. Jag hade inte varit gästdoktorand.


Mina ambitioner om en akademisk karriär hade helt enkelt ingen täckning i verkligheten. Om jag hade några kvaliteter så kommunicerade jag dem inte särskilt väl. I källaren gick det inte längre att blunda för verkligheten. Skulle det bli något av mig var det dags att läsa regelboken och kavla upp ärmarna. Detta var början på en personlig professionaliseringsprocess. Den pågår fortfarande.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!