tisdag 23 februari 2021

Hur många bord spelar du?

 


Något av det första som en aspirerande pokerspelare behöver lära sig är att bli selektiv med vilka starthänder de spelar. Om inte korten du tilldelats hör till de bästa kombinationerna så är det i regel lika bra att inte vara med. Genom att disciplinerat slänga allt som inte når upp till en på förhand bestämd standard undviker du många problem. Och poker går inte ut på att vinna flest potter. Det går ut att på vinna mest pengar. Det gör man genom att försätta sig i fördelaktiga situationer, ta bra beslut och vara likgiltig inför de kortsiktiga utfallen så att tiden kan verka till ens fördel.

Denna typ av ABC-poker är emellertid inte helt lätt att praktisera på ett casino eller vid ett köksbord. Detta eftersom det lätt kan gå en timme eller två utan att du tilldelas en enda spelbar hand. Långtråkigheten kan få även disciplinerade spelare att sänka sin standard. Online ser det annorlunda ut. Där kan du välja att spela så många bord du vill. Därigenom kan man försätta sig i ett läge där det i princip hela tiden finns en högkvalitativ hand att spela på något bord.

För att bli en framgångsrik nätpokerspelare gäller det alltså att komma fram till hur många bord du klarar av att spela med bibehållen kvalitet i din beslutsprocess. Själv spelade jag när det begav sig 4 bord med 5 spelare på varje. Trots att jag var selektiv i mitt urval av starthänder hade jag för det mesta någon hand att spela. Körde jag färre bord lockades jag att sänka min standard. Spelade jag fler hann jag inte med och började göra kostsamma misstag. De facto var min genomsnittliga timlön som högst när jag spelade 4 bord, varken mer eller mindre.

Vän av ordning undrar kanske nu vad allt detta har med forskartillvaron att göra. Well, en hel del vill jag påstå. För om det är något vi gör inom akademin så är det att spela många bord samtidigt. Vi forskar inom ett eller flera områden, undervisar om lite allt möjligt, skriver kulturartiklar, bloggar, spelar in podcasts, genomför administrativa uppdrag – you name it. För den som har någorlunda breda intressen och kompetenser är det lätt att det hela går över styr. För den som har smalare är risken att tillvaron blir händelsefattig och att de möjligheter som uppstår inte är speciellt bra.

Frågan du kan – ja rentav då och då bör – ställa dig är därför hur många olika aktiviteter som är optimala just för dig att ägna dig åt. Nota bene: inte hur många parallella aktiviteter du klarar av att genomföra. Jag känner många forskare som är kapabla att spela oerhört många bord samtidigt utan att tappa fotfästet i tillvaron. Å andra sidan kanske några av dessa jonglörer hade mått bättre – och fått viktigare saker gjorda – om de ägnat sig åt lite färre aktiviteter.

Själv är jag, det ska villigt erkännas, återkommande i farozonen att spela för många bord och starthänder. Jag strävar efter att bli mer selektiv och kontinuerligt uppgradera mitt nej. Men enkelt är det inte. Den teknik jag använde mig av när jag spelade poker var att då och då blocka mitt konto. Det vill säga helt stänga av möjligheten att spela i en vecka eller två. Därefter hade jag i regel enklare att disciplinerat upprätthålla mitt system.

Men med tre barn och en forskarkarriär som börjat ta fart har den här typen av nollställningar visat sig svåra att få till. Jag har lätt att överväldigas i nuet och skjuta de större prioriteringsfrågorna på framtiden. Den där femårsplanen, som My Hellsing uppmuntrade mig att dela med mig av i Respons, finns faktiskt inte i dagsläget. Åtminstone inte i en så konkret och genomtänkt form som jag skulle önska. Tanken är dock att jag ska återkomma till detta tema i ett kommande inlägg. Och några nyckelfrågor för detta mer långsiktiga planeringsarbete är: Hur många bord vill jag spela? Vilket antal trivs jag egentligen bäst med? Och om jag tvingas till hårda prioriteringar – vad är det då som ska bort? To be continued.



-----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 16 februari 2021

Att skriva dåligt

 


De flesta böcker om akademiskt skrivande som jag tagit upp här på bloggen är författade inom genren ”akademisk rådgivningslitteratur”. Det är en genre som exploderat de senaste åren och det märks på utgivningens kvalitet. På varje riktigt bra bok går det många mediokra. Av detta märker ni bloggläsare inte så mycket. För här skriver jag bara om sådant som jag fastnar för. Mitt syfte är att inspirera och locka till läsning – inte att sabla ned andra eller leda er på villovägar.

Men utöver akademisk rådgivningslitteratur så läser jag titt som tätt också studier av och om akademiskt skrivande. Dessa kan vara mer processfokuserade, som Robert Boices undersökningar av produktivitet och kreativitet, men området rymmer också kvalificerade studier av språk och stil. En av de bättre och mer tänkvärda på området är Michael Billigs Learn to Write Badly: How to Succeed in the Social Sciences (2013).

Boken är en rak, rolig och stundtals ganska elak uppgörelse med akademisk samtidsprosa. Kritiken riktas främst mot samhällsvetenskaperna och dess förkärlek för passiva satser och stora substantiv: reifiering, nominalisering, medialisering, de-agentalisering etc. Billig lyfter fram lingvistisk forskning som visar att substantiv är mycket frekvent förekommande i akademiska texter medan verb och människor är anmärkningsvärt frånvarande. Detta även, ja kanske till och med särskilt, i vetenskaper som undersöker just ”det sociala”.

Akademikers språkbruk kritiseras ofta för att vara styltigt och svårläst, men Billigs huvudsakliga kritik riktas inte mot estetik eller tillgänglighet. Nej, det han vänder sig mot är hur språkanvändningen kan fördunkla vår blick och försämra våra analyser. De stora orden är nämligen inget vidare på att säga något om vad människor gör här i världen. Istället fungerar de som maskiner vilka i abstrakt takt skapar vår tillvaro. Marknadiseringen, globaliseringen, diskurserna och de liberala styrningsteknikerna marscherar fram och osynliggör allt vad mänsklig agens heter.

Billig menar att detta resulterat i att stora samhällsvetenskapliga fält tappat markkontakten och blivit självrefererande ekokamrar. Han underbygger sina resonemang med konkreta textanalyser som inskärper att de stora orden faktiskt ger mindre information än ett enklare språkbruk hade gjort. Detta kan tyckas märkligt. Vill inte forskare uttrycka sig exakt? Nej, inte nödvändigtvis. Dunkelt språkbruk har vissa fördelar eftersom de gör att forskare kan ”sound as if they are being technically precise without having to specify exactly what they mean.” Och i texter utan människor behöver de heller inte bekymra sig om att berätta vem som gör vad.

Dessutom kan akademisk jargong skapa vetenskapliga gemenskaper och karriärer. Den intellektuella glansen kan stråla fram i ”the great chain of name-dropping”. Billigs paradexempel är uttrycket ”the ideational metafunction” som är synonymt med ordet ”content”. Begreppet kan alltså användas för att säga vad man analyserar i en text. Och här kommer knäckfrågan. Vad gagnar en ung students eller forskares karriär mest? Att denne undersöker en texts innehåll eller att denne undersöker en texts ”ideational metafunction”? Frågan borde vara lätt att besvara, men är den?

Billigs bok är rikare än vad en kort bloggpost kan förmedla. Bland annat berör han också den speciella publiceringskultur som uppstått under de senaste två–tre decennierna. Det vill säga en era då alla aktiva akademiker förväntas skriva och publicera sig. Så sent som på 1980-talet såg det inte ut så. Dessutom för han fram bestickande kritik kring hur forskares texter präglas av akademisk marknadsföring. Kanske särskilt av de där stora orden som döljer mer än de synliggör.

Som aktiv forskare är det svårt att läsa Billig utan att känna sig medskyldig. För visst har även mina alster varit fyllda av tankefigurer, kulturella logiker, kunskapscirkulation och finansialisering. Nog har jag som ideal att skriva enkelt och chosefritt, men lyckas jag? Skulle mina texter verkligen klara en kritisk dissekering av Billig? Hur mycket hade en skoningslös redaktör skalat bort eller kortat ned? Och hur mycket kraft lägger jag egentligen på att sälja in ny teknisk terminologi? Ja, läsningen av Learn to Write Badly väcker onekligen tankar. Kanske borde den rentav bli obligatorisk kurslitteratur på en och annan forskarutbildning?



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 9 februari 2021

Vad du gör och vad du får betalt för

 


Den som ger sig in på den akademiska banan kommer att få uppleva många professionella övergångsfaser. Vilken som är störst och mest omskakande är svårt att säga. Det beror förstås på vem man är och vad man får erfara. Men om jag skulle våga mig på en gissning så står det mellan ”från student till doktorand” eller ”från doktorand till disputerad”. Honorable mention går till ”från professor till pensionär”.

Övergången från student till doktorand är för de allra flesta, åtminstone till en början, en behaglig upplevelse. Istället för studielån får man lön. Istället för kursare får man kollegor. Istället för att vara en i mängden är man en av de utvalda. 

Övergången från doktorand till disputerad är för många, åtminstone till en början, inte lika angenäm. Istället för heltidslön får man hålla till godo med a-kassa, stipendier och lösa timmar. Istället för att vara sin institutions och sina handledares ansvar är man sitt eget. Istället för att vara del av ett doktorandkollektiv med likartade ekonomiska villkor är man del av ett forskarkollektiv med högst olikartade.

Med denna karaktäristik vill jag inte svartmåla tiden mellan disputation och – eventuell – fast tjänst. För mig har dessa år varit en fantastisk tid. Men den initiala övergångsfasen är objektivt svår. Särskilt här i Sverige där doktorander har en så pass stark ekonomisk och arbetsrättslig ställning. Under forskarutbildningen är man anställd, avlönad och fackligt företrädd. Det är oproblematiskt att ta banklån och vara föräldraledig. Sett i ett internationellt perspektiv är svenska doktoranders ställning svindlande privilegierad.

Men efter disputation ser det annorlunda ut. Då är man plötsligt en del av det akademiska prekariatet. En ofrivillig entreprenör bland många andra. Denna tillvaro är inte lätt att hantera för någon forskare någonstans. Men jag tror det är extra svårt för den som i ett halvt decennium eller så har vant sig vid att vara fast anställd på heltid. Tänker man att detta är den akademiska normen finns det en överhängande risk att man blir gruvligt besviken.

Situationen kan dock ge upphov till klarsynthet. För mig var ett nyckelögonblick när min vän Isak Hammarpå ett seminarium om postdoctillvaron, lyfte fram att det fanns en avgörande skillnad på ”vad man gör” och ”vad man får betalt för”. Inom akademin är detta nämligen två helt olika saker, vilket blir extra tydligt för en disputerad forskare utan fast tjänst. För dina otrygga anställningsförhållanden diskvalificerar dig på intet sätt från att ta del i akademins verksamhet. Man kan bli tillfrågad, medbjuden och själv ta initiativ till både det ena och det andra. Ibland får man betalt. Ofta inte. Och ytterst sällan ges eventuell ersättning i direkt anslutning till det utförda arbetet. Forsknings- och tjänsteansökningar tar som bekant lång tid att behandla.

Kring detta sakernas tillstånd kan man välja att klaga och bittra. Det är en fullt förståelig och kanske också rimlig reaktion. Men detta agerande leder inte till att situationen förbättras, varken för dig själv eller någon annan. Betydligt mer effektivt är att knyta näven i fickan, arbeta långsiktigt, läsa regelboken och hjälpas åt. På ett par års sikt är det fullt möjligt att ta sig till en situation där man har en viss trygghet och reella valmöjligheter. Men inte heller då kommer ”det du gör” och ”det du får betalt för” att överensstämma 1:1. Vissa saker kommer vara givande, meriterande och underbetalda. Andra saker kommer vara mindre givande, inte direkt meriterande, men ge hygglig ersättning. För den enskilde forskaren handlar det om att hitta en rimlig balans. Man får ta igen på gungorna det man förlorar på karusellerna.

Någon blueprint för hur man navigerar i detta landskap finns inte. Och vad som gör det extra komplicerat är att akademin är en så långsam och långsiktig verksamhet. Det du gör ideellt i dag kan ge fenomenal avkastning om ett par decennier. Men det hjälper dig förstås inte att betala hyran imorgon. Skulle jag ge ett råd till den som ger sig in i postdocleken så är det därför att i god tid bygga upp någon form av forskarbuffert (och lära sig tänka som en pokerspelare). Jag är fullt medveten om att möjligheterna till detta ser mycket olika ut. Men om det är något som ger peace of mind i akademin så är det att inte vara omedelbart ekonomiskt beroende av den. Då kan du fokusera på vad du gör och göra det väl istället för att stirra dig blind på vad du får, eller inte får, betalt för.



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 2 februari 2021

A Year of Academic Writing

 


Igår var det exakt två år sedan den här bloggen gick live. Jag minns att jag inför detta var spänd och förväntansfull och inte så lite nervös. Skulle jag verkligen mäkta med ett inlägg i veckan? Skulle jag få ihop någon andrabok? Skulle bloggen få några läsare eller inte? Och vad skulle folk tycka om det jag skrev?

Jag minns att det första inlägget, "Andraboken", på en vecka fick 71 läsningar. Det tyckte jag var rätt bra. Så många historiker finns det trots allt inte här i landet. De kommande veckorna låg läsarantalet för nya inlägg ganska stadigt kvar på denna nivå. Det tog jag också som ett gott tecken. Men det verkliga kvittot på att bloggen hade träffat rätt var att den började skapa diskussion i kommentatorsfältet, på sociala medier och kring lunch- och fikabord. Det gav skrivlust!

Och det som hände sen är, som det heter, historia. Bloggens popularitet växte successivt och när jag i december 2019 kontaktade Caroline Boussard på Studentlitteratur berättade jag glatt att bloggen, enligt Google Analytics, totalt hade haft omkring 7 600 visningar. I dag är antalet uppe i över 24 000. Dessa siffror ska förstås tas med en stor nypa salt. Allt är inte människor som klickar. Men likväl. Det råder ingen tvekan om att bloggen har fler läsare än mina vetenskapliga alster.

Den uppskattning jag fick för bloggen nådde en ny nivå när den gavs ut som bok. Ett år av akademiskt skrivande har lästs av många som inte hade hört talas om mig eller bloggen under tiden den skrevs. Boken har också rört sig en ganska bra bit utanför historikerkretsarna och rentav fått ett och annat fan. Ett av dessa, Åsa Thormählen, drev tidigt på för att boken skulle översättas till engelska. Studentlitteratur var med på båten och under sommaren 2020 hamnade manuset hos Rikard Ehnsiö. I oktober blev han klar och nu i dagarna anländer A Year of Academic Writing: Experiences and Methods for Early Career Researchers från tryckeriet!

Med anledning av detta lanserade jag därför igår systerbloggen: ”A Year of Academic Writing”. Där kommer under det kommande året hela den översatta bloggboken att publiceras med två års fördröjning. Min förhoppning är att bloggen därigenom ska kunna nå en internationell läsekrets och bidra med ett svenskt perspektiv i den större akademiska bloggosfären. Vem vet, kanske jag till och med kommer kunna lära känna några av mina internationella förebilder på området? Säg Inger Mewburn eller Joli Jensen? Det hade varit häftigt!

För trogna bloggläsare är förstås en engelsk översättning av två år gamla inlägg kanske inte det första man kastar sig över. Men misströsta inte, den svenskspråkiga bloggen kommer puttra på som vanligt. Dock vill jag förstås gärna ha hjälp att sprida ordet om den engelska bloggen till alla de som ni tror kan ha glädje av den. Så vill ni länka, dela, tweeta och rekommendera genom era respektive internationella nätverk så vore jag mycket tacksam!




----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!