"Man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand" (Curieblogg #4)

 

För tio år sedan befann jag mig mitt i min forskarutbildning. Jag hade varit igång ett par år, funnit mig tillrätta socialt och fått en del avhandlingsarbete gjort. Men den kommande disputationen – för att inte tala om tiden därefter – kändes fortfarande som någonting mycket avlägset. Huruvida jag skulle hinna få ihop en färdig avhandling innan pengarna tog slut hade jag ingen aning om. Stundtals kunde tillvaron kännas pressande. Det fanns ju så mycket annat som tog tid från avhandlingen: seminarier, kurser, undervisning etc.

När jag vid något tillfälle ventilerade detta med min biträdande handledare Kim Salomon, mångårig prefekt vid historiska institutionen i Lund, fyrade han av sitt hjärtliga och bullriga skratt. ”David du ska veta en sak”, sa han, ”man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand”. Där och då var det inte helt lätt att ta in. På ett rationellt plan förstod jag att det nog var sant. Jag hade en viss inblick i hur upptagna professorer, lektorer och postdoktorer tenderade att vara. Men på ett känslomässigt plan hade jag mina tvivel.

Kim var emellertid noga med att kvalificera sina ord. Han underströk att den absoluta tiden förvisso skulle minska, men det skulle också den faktiska tiden som saker tog att göra. För mig har det också blivit så. Om jag tittar tillbaka på min doktorandtid så kan jag se hur jag då kunde lägga veckor på att förbereda undervisning och offentliga föreläsningar. Jag kunde läsa igenom mina kapitelutkast tiotals gånger innan jag skickade in till handledare och mejl ska vi inte prata om. Jag kunde väga formuleringar fram och tillbaka. Även när det inte gällde något viktigt.

Det faktum att jag inte gör så längre beror på att jag idag både har mer rutin och ett större akademiskt självförtroende. Det sparar oerhörda mängder med tid att jag inte hela tiden ifrågasätter mig själv. Garanterat säger, gör och skriver jag saker som inte är top-notch. Men det är jag fine med. På ett personligt plan är jag nämligen numera ganska trygg i mitt forskarjag. Jag tror mig veta att mitt ”good enough” verkligen är ”good enough”.

Vad som drivit på denna utveckling mer än något annat har dock ingenting med akademin att göra. Anledningen stavas små barn och familjeansvar. Det har inneburit betydligt kortare och färre arbetsdagar än jag hade som doktorand. Ramarna har kraftigt snävats in. Men för mig har detta inte varit av ondo. Tvärtom. Mindre tid har hjälpt mig utveckla större fokus och göra bättre prioriteringar.

Dessa erfarenheter är jag inte ensam om. Inger Mewburn, mer känd under sitt bloggalias The Thesis Whisperer, har exempelvis beskrivit konsekvenserna av sitt föräldraskap på följande sätt: ”With less time to muck around and second-guess myself I was focused and diligent.” Mewburn menar sig rentav ha insett att vad som hindrat henne tidigare var att hon hade för mycket tid. Gränslös frihet passade henne dåligt. ”Restrictions breeds creativity” som man säger i designvärlden.

Med detta inlägg vill jag förstås inte slå ett slag för en kortare forskarutbildning. Eller för den delen påstå att småbarnsliv och forskarkarriär är väl anpassade efter varandra. Jag menar inte heller att det finns ett egenvärde i att allt går så snabbt som möjligt. Många saker behöver ta tid och det faktum att akademin trots allt tillåter detta är en av dess stora komparativa fördelar. Vad jag dock vill inskärpa är att absolut tid behöver sättas i relation till akademiskt självförtroende. Man har aldrig så mycket tid som när man inte är rädd.

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 28 september 2020)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Uncommit eller buckle down?

För ett par veckor sedan stod det klart för mig att jag hade för mycket på mitt bord. Det hela kom inte som en chock. Jag visste mycket väl när jag gick på sommarsemester att inledningen på höstterminen var tjock. Det var inte så jag ville ha det, men det var så det var. Förhoppningsvis skulle det lätta sen.

Så blev nu inte riktigt fallet. När jag den 11 september satte mig ner för att göra min sedvanliga fyraveckorsplanering insåg jag att även de kommande veckorna hade tjocknat. För under den intensiva terminsstarten hände det som så ofta händer i akademin. Nya saker bubblar upp. Roliga förfrågningar kommer ens väg. Saker tar lite längre tid än man tror.

Hastigt och lustigt fylls kalendern upp. De vita dagarna försvinner och med ens känns en del av det roliga inte lika roligt längre. Stressen smyger sig på och känslan av kontroll minskar. Det ironiska mitt i allt – särskilt om ni frågar min fru – är att jag driver en blogg om hur man praktiskt kan hantera forskartillvaron. Jag ger workshops om planering och prioriteringar. Ja, just denna höst skriver jag rentav i Curie om det. Folk skulle bara veta...

Situationen jag försatt mig i är på intet sätt obekant för mig. Jag har varit i den förr och också skrivit om den här och här. Trogna bloggläsare vet att jag har en del verktyg för att hantera det uppkomna. Men jag skulle ljuga om jag säger att det är enkelt. Och jag skulle också ljuga om jag säger att det här är sista gången som jag kommer hamna här. Livet fungerar inte så. Man kan ha hur mycket kunskap, principer, gränser, erfarenheter och energi som helst. Diket är ändå aldrig långt borta. Är man människa kommer man då och då att köra ner i det.

Men väl i diket finns det förstås ändå val att göra. För på ett eller annat sätt måste man kravla sig upp och köra vidare. Vad det hela tenderar att koka ned till är ett val mellan två olika strategier: uncommit eller buckle down. Det vill säga börja hoppa av saker eller bita ihop och kämpa på. I min erfarenhet är det förstnämnda svårare men mer effektivt. Följer man essentialism-filosofin så är det den linjen som gäller.

Men den smala vägen är som bekant inte enkel att gå. Själv är jag, likt många andra forskare, en pliktmänniska. Vad jag sagt att jag ska göra gör jag i regel. Min självkontroll är det heller inget fel på. Jag kan tvinga mig själv till både det ena och det andra. Detta kan förstås oavsiktligt – men icke desto mindre – leda till ett direkt självdestruktivt agerande.

Så finns det då inte en tredje vägens strategi? Ptja. Om man inte kört för långt ner i diket så gör det kanske det. Detta skulle i sådana fall vara att buckle down under en bestämd tid. Säg en månad eller max två. Parallellt med detta kan man rensa längre fram i kalendern. Avstyra saker, vänligt tacka nej till nya förfrågningar, delegera och minimera åtaganden. Lyckas man med detta kan man ta sig igenom puckeln i trygg förvissning om att det faktiskt blir lugnare längre fram. Greg McKeown skulle förstås skaka på huvudet, men själv har jag den här gången landat i en sådan hybridstrategi. Förhoppningsvis faller den väl ut!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Skrivande och akademiskt självförtroende (Curieblogg #3)

När man som forskare sätter sina tankar och resultat på pränt öppnar man upp sig för det större forskarsamhället. I ett första skede är det måhända endast välvilliga kolleger som tillåts läsa. Men för den som har ambitioner att publicera sig så kommer texten förr eller senare att nå redaktörsögon och skickas ut på granskning. Givet att denna process faller väl ut går texten en dag i tryck eller blir en pdf. Därefter kan den potentiellt få stor betydelse i våra kollektiva kunskapsprocesser. I praktiken är det förstås sällan så. Men ändå. De läsare vi faktiskt får ges en inblick i vilka vi är, vad vi gör och vad vi förmår att kommunicera. Och våra viktigaste texter kan komma att bedömas och spela roll för våra karriärmöjligheter under decennier.

Mot denna bakgrund är det inte speciellt konstigt att akademiska skrivprocesser lätt kan låsa sig. Det är mycket som står på spel – inte minst den egna självbilden. Detta återkommer Pat Thomson, en av mina favoritbloggare vad gäller akademiskt arbete, ofta till. Hon understryker att akademiskt skrivande handlar både om att producera text och om att skapa oss själva som forskare. Det är en form av ”identity work”. Därför är det inte alltid så lätt att skilja på våra texters värde och vårt eget. De intellektuella och emotionella investeringarna hänger ihop. Därför kan såväl kritik som tystnad göra ont.

För att hantera denna skrivandets utsatthet hjälper det att ha ett robust akademiskt självförtroende. Tidigare bekräftelser, en stark professionell position eller ett brett och stödjande nätverk gör att det egna värdet inte ständigt står på spel. Detta självförtroende medför också att man kan bli en snabbare och mer orädd skribent. En som har råd att misslyckas. Med tiden kanske man rentav kan närma sig sin uppgift med ett hantverksmässigt lugn. Känslorna kan svalla, kritiken och tystnaden svida – men det skapande skrivandet kan fortgå ändå.

Generellt sett har seniora akademiker byggt upp mer av denna sorts självförtroende än juniora. Rädslan för att bli upptäckt som en bluff, så kallat ”imposter syndrome”, kan såklart förfölja forskare under en hel karriär (särskilt i underrepresenterade grupper). Men många forskare blir trots allt tryggare i takt med att åren går och den akademiska positionen stärks. Samtidigt är förstås inte en fast anställning eller en prestigefull yrkesbeteckning i sig någon garanti för någonting. Egon kan fortsätta att vara bräckliga alldeles oavsett vad vi erfarit.

Men det kanske viktigaste som ett akademiskt självförtroende ändå kan ge är en stärkt känsla av det egna värdet. För den som känner sig trygg i sin roll och sin plats blir det därigenom möjligt att prioritera det egna arbetet. Särskilt arbetsuppgifter som är viktiga men inte brådskande – som skrivande. Med ett grundmurat akademiskt självförtroende kan man vänligt tacka nej till förfrågningar och brandkårsutryckningar med hänvisning till att man inte har tid. Trots att alla onsdagsförmiddagar hösten 2020 endast innehåller anteckningen ”skrivtid”. För den som vågar kan denna aktivitet nämligen vara lika prioriterad som vilket undervisningspass eller institutionsstyrelsemöte som helst.

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 15 september 2020)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tråla fram en frågeställning

I forskares texter kommer frågeställningen tidigt. Det är den som ger riktning och i relation till den motiveras teori, metod och material. I praktiken ser forskning sällan ut så. Åtminstone inte inom historia. Processen har i regel en helt annan temporal struktur än våra framställningar gör gällande. Den slutgiltiga frågeställningen formuleras ofta sent.

Men hur gör man för att få till en bra frågeställning? Hur ser processen som leder fram till en sådan ut? Ja, någon universallösning finns det förstås inte. Men under de femton år som jag hållit på och skrivit uppsatser, avhandling, artiklar och ansökningar har jag ändå lärt mig en del om hur man kan göra. När jag i våras startade upp mitt nya projekt hade jag en uppsättning ”tricks of the trade” att ta till. En av dessa tekniker kallar jag att "tråla".

Syftet med trålning är att gå från ett övergripande intresse för en historisk period och tematik till att hitta intressanta saker som är empiriskt undersökningsbara. Tekniken är som mest användbar om man har några ingångar. I mitt fall var dessa inrättandet av stiftelsen Aktiefrämjandet (1976) och lanseringen av tävlingen Aktie-SM (1979). Båda dessa initiativ togs i en tid då intresset och förtroendet för börsen och aktier var mycket lågt i Sverige. Under hela 1970-talet gick Stockholmsbörsen kräftgång samtidigt som inflationen var tvåsiffrig. Några år senare såg det helt annorlunda ut. Mitt eget födelseår – 1983 – steg börsindex med omkring 65 %.

Vårens trålningsexpedition började med tidningen Veckans affärer som tillsammans med Aktiefrämjandet och Sparbankerna stod bakom lanseringen av Aktie-SM. Jag beställde fram årgångarna 1977–1984 och började bläddra. När jag hittade något aktierelaterat fotograferade jag av det. Varje årgång tog omkring två timmar att gå igenom och resulterade i något hundratal fotografier. Utöver att samla in material fick jag också en snabbkurs i tidsperiodens inrikespolitik, näringsliv och reklamhistoria.

Nästa steg var att kopiera upp och sondera de årsböcker som Aktiefrämjandet gav ut 1978–1984. Där fanns mycket lite av veckopressens puls, men gott om funderingar kring aktier, sparpolitik och kapitalmarknader. Krönikor över börsåret som gått varvades med intervjuer av ledande politiker och investerare. Dessutom fick jag detaljerade inblickar i hur dåtidens kapitalbeskattningssystem såg ut.

Därefter trålade jag vidare i Aktiespararnas riksförbunds medlemstidning Aktiespararen åren 1976–1984. Den gavs ut månadsvis vilket gjorde att det gick betydligt fortare att bläddra igenom den än Veckans affärer. Samtidigt var innehållet avsevärt mer aktierelaterat vilket gjorde fotograferingsinsatsen jämförbar. Något snabbare gick det med rörelsetidningen Sparbankerna eftersom aktier där bara var ett bland många spår. Avslutningsvis samlade jag också in det material som gick att finna i KB:s dagstidningsarkiv på sökorden ”Aktie-SM” och ”Aktiefrämjandet” (1975–1984).

Parallellt med trålningsarbetet ägnade jag mig åt att läsa forskning som berörde perioden och tematiken. Däribland Kristina Boréus Högervåg (1994), Bo Stråths Mellan två fonder (1998) och Ilja Viktorovs Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige (2006). Jag läste också Sture Eskilssons memoarer Från folkhem till nytt klassamhälle: Ett högerspöke berättar (2005) och Gustaf Olivecronas reportagebok Spekulanterna: Inflation och skattelagar gjorde dem till miljonärer (1984). Sammantaget kanske allt detta kan kallas att ”bada i en tidsperiods lämningar” varvat med eftervärldens analyser av den. Vad man därigenom kan lägga märke till är de ofrånkomliga glapp som finns. Mycket av det som var viktigt då lyser med sin frånvaro i litteraturen, medan andra händelser och fenomen har uppförstorats eller tillrättalagts. I detta glapp finns frön till vetenskapliga frågeställningar. Sådana som kan ge oss ny kunskap om det som varit.

Men exakt vilka dessa frågeställningar är i mitt fall vet jag ännu inte. Det är det som höstens arbete ska ge. För att nå fram till frågorna krävs det mer läsning och kanske mer trålande. Privata affärer, Affärsvärlden och Dina pengar är jag nyfiken på. Men för att verkligen nå fram till frågeställningar räcker det inte med att läsa och samla in källmaterial. Förr eller senare måste man som forskare börja försöka skriva. Trots att man inte känner sig redo. Om detta kommer ett framtida blogginlägg att handla.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Hur säkrar man skrivtid? (Curieblogg #2)

Akademin kan kännas som en hopplös plats för den som vill ägna sig åt att skriva. Våra arbetsveckor fylls snabbt upp av undervisning, möten, seminarier och handledning. Konferenser och workshops må ha blivit digitala, men våra kalendrar är inte nödvändigtvis luftigare för det. Så vad kan man då göra för att få tid att skriva? Är det ens möjligt utan att ta till kvällar och helger?

Inom den akademiska skrivrådslitteraturen står den här typen av frågor i centrum. För ingenstans i den riktiga forskarvärlden finns det ett överflöd av tid och ett underskott av arbetsuppgifter. Några spegelblanka veckor eller månader av skrivtid finns inte. Det kan stå hur många procent forskning i våra tjänstebeskrivningar som det vill. Det är ändå alltid en massa saker som pågår parallellt och drar oss i olika riktningar. Därför är det till den verkligheten som våra skrivprocesser måsta anpassas.

Enligt Joli Jensen, författare till den fantastiska lilla boken Write No Matter What (2017), behöver alla forskare ”frequent, low-stress contact with a writing project we enjoy”. Så ser det tyvärr sällan ut. Det många forskare är vana vid är oregelbundet och stressigt skrivande på projekt som de helst av allt skulle vilja bli av med. Först när den förlängda deadlinens absoluta gräns närmar sig sker det en viljestyrd forcering. Robert Boice talar om detta som ”binge-writing”. Ett arbetssätt som sällan är hållbart i längden.

Joli Jensen menar att det finns alternativa sätt att arbeta. Nyckeln är att säkra skrivtid. Lika väl som man kan boka in undervisning i kalendern på vissa klockslag så kan man boka in skrivpass. Några 4–6 timmar om dagen är sällan möjligt att avsätta under en längre tid, men detta är heller inte nödvändigt. Jensen menar rentav att 15 minuter om dagen är tillräckligt för att ett projekt sakta men säkert ska röra sig framåt. Den forskare som kan säkra två timmar om dagen har alla möjligheter i världen att få klart även stora projekt.

Men kan detta verkligen stämma? Krävs det inte mer tid än så för att komma in i arbetet och få ur sig något meningsfullt? Har Jensen och hennes gelikar inga startsträckor? Prokrastrinerar de aldrig? Invändningar likt dessa är legio när man presenterar den här typen av idéer. För många forskare framstår det som helt orimligt att seriöst skrivarbete kan ske om det inte finns rundligt med tid. Och vad händer om ett akut ärende plingar till i mejlen eller mobilen?

Svaret på det sistnämnda är att detsamma kan hända under ett undervisningspass. Ändå är det få av oss som mitt i en föreläsning plockar upp mobilen och kollar vår mejl. Många av oss stänger till och med av ljudet och gör oss otillgängliga. Detta är ett sätt att visa respekt för uppgiften och för våra studenter. Samma respekt kan vi välja att visa för oss själva och vårt skrivande. Men det kräver att vi vågar värdesätta oss själva och våra långsiktiga ambitioner. Och det kräver en speciell form av akademiskt självförtroende. Något jag kommer ta upp i nästa blogginlägg i denna serie. 

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 1 september 2020)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Bloggen vänder blad

När den här bloggen startades upp i februari 2019 befann jag mig i början av slutet på ett långt forskningsprojekt. I omkring fem års tid hade jag forskat om miljöfrågornas genombrott åren kring 1970. Jag hade skrivit ansökningar, artiklar, bokkapitel och essäer. Det som saknades var en bok. Genom den här bloggen dokumenterade jag hur manuset växte fram. Det tog lite mer än ett år, men våren 2020 hann det ändå granskas av anonyma sakkunniga. Därefter har det bearbetas och accepterats för antagning. Nu i höst väntar finliret. Nästa år kommer min andrabok att finnas i fysisk form.

Med anledning av detta har jag också bestämt mig för att bloggen ska ändra inriktning. Från hur det är att ro ett långt forskningsprojekt i land till hur det är att starta upp ett nytt. Parallellt med att boken skrevs klart i våras drog jag igång mitt nya projekt om aktiesparandets popularisering i Sverige, från sent 1970-tal till idag. Det är ett sex år långt projekt som sker inom ramarna för RJ-programmet "Nyliberalism i Norden", lett av Jenny Andersson. Förutsättningarna att tänka och agera långsiktigt är som synes väldigt goda. Men hur förvaltar man som forskare en sådan chans? Och hur fungerar ett så här stort program? Ja det kommer ni bloggläsare få veta mer om framöver!

Men den tidiga fasen av forskningsprocessen börjar förstås inte med att man ”går på pengarna”. Den har i mitt fall föregåtts av flera års lågintensivt utforskande, inläsning, arkivbesök och ansökningsskrivande. Även detta har jag tänkt att blicka tillbaka på och försöka dra lite lärdomar av. För detta att växla över från ett tematiskt forskningsspår till ett annat är inte en speciellt enkel sak. Det är inte självklart att en forskare är villig att lämna en expertroll på ett fält för att bli en nybörjare på ett annat. På lång sikt är de flesta eniga om att bred kompetens och förmåga till nytänkande är viktigt. Men på kort sikt ser det i praktiken ofta annorlunda ut. Det är generellt både enklare och mer lönsamt att göra lite mer av det man redan gör.

I mitt fall skulle ett logiskt nästa steg kunna ha varit att skriva om miljöfrågornas genombrott i ett större geografiskt perspektiv. Kanske ett skandinaviskt eller nordiskt? Ett annat alternativ hade varit att gå längre fram i tiden och följa utvecklingen under 1970- och 1980-talet. Hade jag följt det spåret hade jag kunnat fördjupa de forskningskontakter jag arbetat upp och kunnat ta hjälp av alla de personer jag lärt känna som själva var med i processerna jag studerar. Men som jag skrivit om tidigare så fungerar jag inte riktigt så.

I själva verket har jag under hela min tid i akademin sett till att lämna fält bakom mig. På B-, C- och D-nivå skrev jag uppsatser om tidigmodern manlighet. Det kan man inte ana om man läser min avhandling. Från avhandlingen till postdocprojektet finns vissa tematiska likheter. Men att undersöka hur en abstrakt tankefigur kommit till utryck under 400 år är något ganska annorlunda än att detaljstudera en femårsperiod med fokus på aktörer och händelseförlopp.

Mitt arbetssätt är förstås inte för alla. Det finns alla möjliga goda skäl till att inte hoppa runt på det sätt som jag har gjort. Men själv brukar jag efter ett antal år på samma fält känna mig uttömd och färdig. Detta kan yttra sig i att jag börjar känna leda inför mina egna formuleringar, tankar och frågor. Men det kan också vara så att jag slutar överraskas och inspireras av andra forskares undersökningar. Här någonstans brukar jag också börja tvivla på mina egna möjligheter att bidra med något någorlunda originellt. Det är tid att gå vidare.

Men hur gör man egentligen det då? Var börjar man det nya projektet? Hur balanserar man inläsning och arkivarbete på bästa sätt? När är det dags att börja försöka skriva? Och hur lär man känna forskarna på det nya fältet? Vad krävs för att bli tagen på allvar där? Och hur ska man egentligen förhålla sig till det fält som man är på väg att lämna? Kan man fortsätta att vara närvarande där trots att ens huvudfokus ligger någon annanstans? Hur ska man prioritera bland konferenser och inbjudningar?

Ja, som ni ser finns det massor att skriva om. Let the blogging begin!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!