På torsdag kväll arrangerar
Centrum för kunskapshistoria tillsammans med
Sydsvenska Dagbladet evenemanget
”Ta plats i medierna, forskare!”. I två panelsamtal kommer journalister och forskare att diskutera forskningens plats i den svenska offentligheten. Publiken verkar bli stor och i spalterna pågår uppladdningen för fullt. Nu senast genom
Ida Ölmedals fem goda råd till forskare som vill skriva på kultursidor.
Texten ger en fingervisning om att frågor kring språk, stil, aktualitet och genrekompetens kommer att lyftas under kvällen. Därutöver lär vi, mot bakgrund av
Daniel Sandströms artikel från i våras, diskutera såväl medielandskapets omvandlingar under 2000-talet som hum-sam forskarnas förändrade publiceringsmönster. Gissningsvis kommer böcker, kulturartiklar och populärvetenskap på svenska ställas mot engelskspråkiga tidskriftsartiklar och monografier utgivna på internationellt förlag. Kanske kommer vi rentav att diskutera blogginlägg, podcasts och tweets?
Vad jag inte är lika säker på att vi kommer diskutera är forskares socialiseringsmönster. Det vill säga vilka vi lunchar, känner, sms:ar och tar en AW med. Men kanske är detta precis lika viktigt i sammanhanget som hur vi skriver och publicerar oss? Ja, är det något som jag har lärt mig under åren jag studerat ”samhällelig kunskapscirkulation” så är det vikten av personliga kontakter och nätverk. Vänskap och kunskap har genom historien allt som oftast gått
hand i hand.
I den
artikel Johan Östling och jag skrev för Sydsvenskan i våras lyfte vi fram hur den sydskånska universitets- och tidningsvärlden en gång i tiden satt ihop. På 1960-talet var det svängdörrar mellan de humanistiska institutionerna på Lunds universitet och Sydsvenskans kultursida. Hur långt fram i tiden det förhöll sig så är en fråga väl värd empiriska undersökningar. Kanske långt in på 1990-talet? Ännu längre?
På 1960-talet kände hur som en professor i regel såväl politiker som tidningsmänniskor. Vissa hade också goda förbindelser med näringslivet. En anledning till detta var att det gamla elituniversitetet var en exklusiv social värld. Den som var student i Lund eller Uppsala på 1950-talet grundlade under sina år där kontakter med människor som inom ett par decennier hamnade på olika toppositioner i samhället. Efter 1960-talets utbildningsexplosion har denna dynamik förändrats och många samhällssektorer har blivit mer specialiserade. Också socialt. Jurister känner jurister och ingenjörer känner ingenjörer.
Inom forskarvärlden har specialiseringen samverkat med en tilltagande internationalisering. I dag ingår de flesta humanister i geografiskt vidsträckta nätverk uppbyggda kring olika intressen och inriktningar. För min generation historiker är internationella konferenser och engelskspråkiga publikationer självklarheter. För inte så länge sedan såg det annorlunda ut. Blickar vi tillbaka 50 år talar vi om en helt annan värld. Lärdomsmiljöerna var då mycket mer nationella och lokala.
Själv har jag forskat en del kring historikern
Birgitta Odén som 1965 blev den första kvinnliga professorn vid Lunds universitet. Hennes kontaktnät sträckte sig då inte långt utanför Norden. Å andra sidan var hon bara ett telefonsamtal bort från statsminister Tage Erlander och chefen för Försvarets forskningsanstalt Martin Fehrm. Hon satt med i statliga utredningar, skrev debattartiklar i pressen och var under ett par år historieämnets representant i Forskningsberedningen. Så ser det inte riktigt ut i dag. Måhända är svagare lokal och nationell förankring ett pris som forskarvärlden fått betala för sin numerära och internationella expansion? Eller leder det tanken fel att ställa dessa saker mot varandra? Det finns ju, trots allt, goda exempel på personer som likt
Sverker Sörlin lyckas kombinera internationell spets med en stark position i den nationella offentligheten.
Vidare stämmer det förstås att Birgitta Odén och hennes generationskamrater hade helt andra publiceringsmönster än vår tids professorer. Men vad jag här vill lyfta fram är att deras socialiseringsmönster på gruppnivå var minst lika annorlunda. Och jag tror att dessa två mönster hänger ihop. Vill vi stärka banden mellan forskarvärlden och medierna så behöver människor från dessa olika världar lära känna varandra bättre. Förhoppningsvis kan evenemanget den 11 november bli ett steg i den riktningen. För såväl forskarna och mediemänniskorna som det offentliga samtalet skulle ha mycket att vinna på förändrade socialiseringsmönster.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
