tisdag 19 december 2023

Vilken förändring vill du skapa?




Sedan många år tillbaka ägnar jag den här tiden på året åt att blicka bakåt och framåt. Jag avsätter dagar för att känna efter och utvärdera. Försöker få korn på vad som gett energi och resultat, liksom vad som har varit stressigt och missriktat. Därefter ägnar jag dagar åt att titta framåt. Funderar över vad jag verkligen vill få gjort under den kommande terminen och i vilken riktning som jag vill röra mig på sikt.

När jag började med den här typen av långsiktigt planeringsarbete hade jag framför allt fokus på mig själv. Vad ville jag egentligen? Hur skulle jag få möjlighet att göra det? Vad krävdes för att jag skulle kunna verka i forskarvärlden?

I dag är lite tryggare. Jag har några års finansiering säkrat och tror nog att det ska ordna sig även därefter. Huruvida det blir i form av en fast tjänst, nya forskningsanslag eller ett spårbyte till en annan värld vet jag inte. Och jag känner heller inget behov av att ha exakt kunskap om detta. Nej, med åren har jag lärt mig att jag trivs bäst med att spela några olika bord samtidigt. Det är ett sätt att hantera risk, både på ned- och uppsidan.

De senaste åren har jag också arbetat med en ny fråga, en som endast indirekt handlar om mig. Frågan är: ”Vilken förändring försöker jag att skapa?” (”What change do I seek to make?”)

Kan man verbalisera ett – eller flera – svar på den frågan så har man en kraftfull kompass att ta till. För när en möjlighet öppnar sig kan man stämma av den mot sitt högre syfte. Gagnar det förändringsarbetet eller inte? Riskerar det att förflytta fokus från annat som är viktigare? Var finns störst potential att skapa varaktig förändring?

Trogna bloggläsare anar säkert några av mina svar. Jag är inte hemlig av mig. Exempelvis är en förändring som jag verkar för att flytta fram de historiska disciplinernas plats i svensk offentlighet (och på sikt i det svenska samhället i stort). Här har det medvetna arbetet pågått ett tag och jag räknar med att fortsätta länge. Vi är inte i närheten av att uppfylla vår kulturbyggande potential! 

Men lika viktigt som att veta vad man vill åstadkomma är att veta vad man – temporärt – lägger åt sidan. I mitt fall gäller det t.ex. internationalisering. Jag prioriterar, av flera olika skäl, lokala, nationella och nordiska relationer framför mer långväga. Detta går stick i stäv med forskarvärldens rådande incitamentsstrukturer. Och jag råder ingen annan att göra som jag. Men jag vet vilken typ av liv jag vill leva, vilka förändringar jag vill skapa och jag har en idé om hur det ska gå till. Om fem–tio år får vi se hur det spelade ut! 

Därtill är en annan ambition för 2024 att låta mitt miljöhistoriska engagemang slutligen gå helt i träda. Jag har under året som gått känt mig alltmer klar här och vill helt enkelt bereda plats för annat. Någon enstaka gång kanske jag dammar av mina slides, men tanken är att vara restriktiv. Man kan göra många saker i en forskarkarriär, men inte allt samtidigt.

Så med detta sagt tackar jag och bloggen för oss för det här året. Det har varit lika roligt och givande som alltid! Jag hoppas ni alla får en fin jul- och nyårshelg så hörs vi här igen nån gång i januari. Och vill ni vara säkra på att inte missa några blogginlägg, skicka gärna ett mejl till mig och gå med i bloggens mejllista. Då får ni också e-boken ”Konsten att spela forskarspelet” som samlar en del av bloggens mer tidlösa inlägg. 

God jul!

*

En tidig julklapp i år är förresten att Tidskriften Respons återuppstått i en ny digital version med fritt tillgängliga texter. Jag ser mycket fram emot att se vad den nya redaktionen – Urban Lundberg, Jenni Sandström, Alexandra Borg och Johannes Heuman – hittar på och håller tummarna för att vi är många som kommer ingå i läsekretsen. Fackbokens framtid i Sverige ser med ens lite ljusare ut!

På tal om fackböcker så är också alla som befinner sig i Stockholmsområdet varmt välkomna på bokrelease för "Marknadens tid: Mellan folkhemskapitalism och nyliberalism" den 17 januari kl. 17.30-19.30 på Centrum för Näringslivshistoria. Mer information och anmälan på länken här


 

fredag 15 december 2023

Fackbokens framtid


Föreställ dig att det är december 2033. Du sitter på en släktmiddag eller kring ett fikabord på jobbet. Människorna runtomkring dig pratar om böcker. Sådana de nyss har läst eller precis har köpt för att ge bort i julklapp. Merparten är fackböcker och en hel del är skrivna av aktiva svenska forskare inom humaniora och samhällsvetenskap. Du känner igen alla namnen. Har läst och lyssnat på intervjuer med dem. Återkommande sett dem citeras och rekommenderas i dina flöden.

Låter det osannolikt?

Ptja, vem vet. Tio år är en lång tid. Mycket kan hända. Och varför skulle inte den forskning som bedrivs vid svenska lärosäten kunna vara en – eller den! – självklara utgångspunkten i pågående kultur- och samhällsdebatt? Varför skulle inte tiotusentals människor varje år kunna gemensamt fastna för några av de böcker vi som verkar här skriver? Varför ges det inte varje år ut några titlar som sätter lika stora avtryck som säg Det omätbaras renässans, Melankoliska rum eller I skuggan av framtiden?

Jag diskuterar – ganska ofta – dessa saker med Johan Östling. Han uppskattar min optimism och min tro på att det är fullt möjligt att bygga de relationer, allianser och infrastrukturer som behövs för att styra utvecklingen i en annan riktning. Samtidigt är hans framtidsspaning mer kluven:

”Som jag ser det finns det positiva och negativa scenarier. Å ena sidan bygga ny infrastruktur för bredare grupper, å andra sidan att läsning av kvalificerad facklitteratur blir något för en subkultur, lite som opera. Svårt att bedöma i vilken riktning vi rör oss.”

Bakgrunden till just det här sms:et var en intervju med Daniel Sandström i Förlagspodden (avsnitt #210) som kretsade kring att fackboken tappat mycket mark de senaste åren. Särskilt anmärkningsvärd är den stora nedgången för översatt facklitteratur (se Tobias Nielséns krönika i Svensk Bokhandel). Förläggarnas diskussion rör här en kommersiell nivå som svenska forskare inom humaniora i princip inte verkar på. 

Vi är sedan rätt lång tid tillbaka opera.

Men så skulle det inte behöva vara. Det finns – det är min bestämda uppfattning och erfarenhet – ett stort latent intresse för en del av det vi gör på universitetet. Det finns många som är nyfikna på vad vi som verkar här har att säga om världen. Och framför allt finns det många som uppskattar hur vi säger saker. Ni vet så som det går till på ett bra seminarium där deltagarna är skärpta och belästa, där motstridiga åsikter kan framföras och lyssnas på, där ståndpunkter kan ändras och utvecklas. Ja, där samtliga närvarande lämnar rummet klokare än när de gick in i det.

Låter det osannolikt och utopiskt att fler människor skulle vilja att det offentliga samtalet såg ut så? En seminariefiering av vår kultur?

Jag tror faktiskt inte det. When supply is down, demand is high. Vi har alla möjligheter i världen att tillsammans skapa förändring. 

Och i nästa vecka kommer det komma en god nyhet! Stay tuned. 


*

 


Vill du förresten ge bort "Ta din tid" i julklapp? Eller kanske bunkra upp med lite annan riktigt bra facklitteratur till mellandagsläsningen? Då kan du handla till 20 % rabatt i Volanteshop. Kampanjkoden är "Klokarejul" och gäller året ut. Sista beställningsdag för att garanterat få leverans före jul är i dag 15 december. 



----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 


tisdag 5 december 2023

Om att hantera avslag

 


De senaste månaderna har en hel del svenska forskare fått positiva besked. De har erhållit forskningsanslag, erbjudits tjänster och kunnat glädja sig åt fina vitsord från sakkunniga.

Men betydligt fler har fått avslag. I Vetenskapsrådets stora utlysning 2023 beviljades 11 % av ansökningarna medan 89 % fick avslag. Hos Riksbankens jubileumsfond har det – åtminstone historiskt sett – varit ännu tuffare.

Själv stod jag den här gången vid sidan av. Gratulerade och gladdes med de som det gick bra för och lyssnade på andra. Några kollegor var riktigt nära. De hade höga betyg och fick fina omdömen. Hade det funnits några tiotals miljoner till i potten hade de haft några års anställning säkrad. Nu blir det till att samla ihop sig och söka igen nästa år. Kanske går det vägen då?

Samtidigt är det såklart så att negativa besked sätter fart på tankar och tvivel: "Är forskarlivet verkligen någonting för mig? Orkar jag med det här? Vad ska det här leda till på sikt? Borde jag göra något annat med mitt liv?"

Såvitt jag vet kan man inte helt tysta den här typen av tankar. De är en del av paketet. En känslomässig kostnad som man betalar för att få ta del av den frihet och stimulans och de sammanhang som en akademisk karriär möjliggör. Är det värt det? Ja, jag tycker ju det. Men jag har full respekt för att andra svarar annorlunda på frågan.

Här på bloggen har jag genom åren lyft fram de tankesätt och strategier som fungerar för mig, men också gläntat på dörren till att det finns många andra värdefulla saker att göra med sitt liv. Och oavsett vad man väljer och hur det går så ska man vara medveten om att tur spelar stor roll. Det finns väldigt mycket som man inte kan påverka här i livet, men som ändå har en enorm betydelse.

Likväl. För en spelare är det de saker som står i ens makt att kontrollera som är det mest intressanta att fokusera på. Det är mot sådana beslut och vägval som ens begränsade tid, energi och resurser ska riktas. Vad det hela leder till på sikt kan man inte veta. För turen och tillfälligheterna är alltid en del av ekvationen. Men man kan förbättra oddsen och spela på sätt så att nedsidorna blir hanterbara.

Ett sådant sätt är att se sig runtomkring, lära känna och hjälpa andra. Den som har många vänner i akademin är inte lika sårbar för dess nycker. När någonting händer kan man be om råd, ventilera sina tvivel, få stöd och uppmuntran. När någonting händer andra kan man vara där för dem.

Särskilt värdefullt är att ha några – gärna många – som är ens allierade. Personer som man litar fullt ut på och som man kan dela såväl med- som motgångar med. För egen del hade jag inte klarat mig i akademin utan den här typen av relationer. Det är de som gör att jag – utan att blinka – tycker att det är värt det.

Samtidigt har jag de senaste åren, i takt med att jag börjat röra mig i fler sammanhang utanför akademin och lärt känna människor på helt andra livsbanor, funderat en del på vilka andra världar som finns att se. Hur skulle det vara att arbeta på en tidningsredaktion eller ett förlag? Kanske starta ett eget företag? Ptja, de där frågorna får nog fortsätta att skvalpa runt ett tag till. Än har jag några saker kvar som jag vill uträtta som historiker. Men detta att inte låsa in sig på ett enda spår är också ett sätt att skydda sig mot besvikelser och nyckfullheter.

Om en dörr stängs kan andra öppnas.


*

 

Vill du ge bort "Ta din tid" i julklapp? Då kan du köpa den till 20% rabatt i Volanteshop. Kampanjkoden är "Klokarejul" och gäller året ut. Sista beställningsdag för att garanterat få leverans före jul är 15 december. Och koden gäller alla Volantes böcker, t.ex. Cal Newports "Deep work", David Epsteins "Bredd" och massa andra must-reads!




----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

 

tisdag 28 november 2023

Marknadens tid är här!



I dag släpps ”Marknadens tid: Mellan folkhemskapitalism och nyliberalism” via Kriteriums plattform. Det innebär att boken finns fritt tillgänglig att ladda ner, läsa och botanisera i för vem som helst. Är du det minsta intresserad av svensk samtidshistoria så rekommenderar jag dig att göra detta! För det här är en tillgängligt skriven vetenskaplig antologi som ger många nya insikter i hur det kom sig att det svenska samhället, på några få decennier i slutet av 1900-talet, förändrades i grunden.

Historieskrivningen om detta skifte är förvisso omfattande. Många forskare, liksom centralt placerade politiska aktörer, har sökt bringa klarhet i vad som hände, varför det hände och vilka konsekvenser som det fick. Bara om löntagarfonderna finns det travar av böcker. Memoarlitteraturen är massiv.

Så varför en ny bok? Vad finns det mer att säga? En hel del skulle jag vilja påstå. För om man anlägger ett bredare kultur- eller samhällshistoriskt perspektiv så inser man snabbt att det är mycket som befunnit sig i döda vinkeln, så som kreditkort, konsulter, mäklare och kvinnoförbund. Men även några av periodens mest emblematiska fenomen – som SAF:s kampanj ”Satsa på dig själv” – har inte tidigare undersökts på djupet.

Samtidigt gör ”Marknadens tid” inga anspråk på att vara heltäckande, varken tematiskt eller kronologiskt. Vi redaktörer –  Jenny Andersson, Nikolas Glover, Orsi Husz och jag – vill inte att den här boken ska sätta punkt för något utan att den ska öppna upp för nya frågor, tolkningar, studier och diskussioner. Det bästa som kan hända är att andra tar vid, fyller i, utmanar och bygger vidare. 

Och detta är på gång! Det finns riktigt spännande avhandlingar vid horisonten, som Evelina Kallträsks om Ung företagsamhet och Liza Jakobssons om bostadsmarknadens omvandling. Liksom högintressanta postdoc-projekt som Charlotte Nilssons om den finansiella självhjälpslitteraturens långa historia. 

Därtill finns en stor potential i att framöver genomföra komparativa studier, inte minst på nordisk botten. För de nationella skillnaderna mellan Sverige och våra grannländer är stora. Men vad består de mer exakt i? Och varför har utvecklingen varit så olika? Ja, det återstår att utforska närmare. Och för att göra detta krävs en kritisk massa forskare som anlägger bredare kulturhistoriska perspektiv på förändringsprocessen, så som har skett i Storbritannien (se antologin ”A Neoliberal Age? Britain since the 1970s” som kom för något år sedan).

De närmaste månaderna kommer det att bli en hel del evenemang och seminarier kring "Marknadens tid". Allt är inte på plats än, men ett datum är spikat: en bokrelease på Centrum för Näringslivshistoria i Stockholm på kvällen den 17 januari 2024. Varmt välkomna dit!

Och om ni som jag helst läser pappersböcker och inte pdf:er – ja då finns "Marknadens tid" att köpa hos Adlibris eller Bokus. Passa på innan exemplaren tar slut! Och för er som vill titta och se först är det bara att klicka här och ladda ned boken!


*

Vidare bloggläsning:

"Varför antologier?"

"Vad är ett lyckat utfall för en akademisk text?"



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  




 

 

 


fredag 24 november 2023

Lanseringsveckan i bilder

 


20/11 Bodil Jönsson  recenserar "Ta din tid" i Sydsvenskan.





20/11 Boksamtal i Gamla stans bokhandel med Tobias Nielsén. På mittenbilden en stolt DLH och en glad redaktör (Klas Ekman, hjärnan bakom bl.a. "Min tid och jag avsnitten").



21/11 Boksamtal i Schibstedhuset med Lisa Irenius (då kulturchef på SvD - och snart chefredaktör!).


22/11 Intervjuad i TV4 Nyhetsmorgon. Se hela klippet här!



23/11 Olle Qvarnström bloggar entusiastiskt om sin läsning av "Ta din tid"! Läs här.




24/11 Bokrelease på LUX. Grym panel, fantastisk publik! 


Har ni inte fått tag på boken än så finns den i bokhandeln, hos Adlibris eller Bokus (eller på mitt kontor!). Och när ni sen har läst - betygsätt den gärna så att fler får upp ögonen för den!



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  









måndag 20 november 2023

Ta din tid är här!


I dag släpps "Ta din tid: Gör mindre men bättre"! Från och med nu går den att hitta i bokaffärer eller klicka hem på Adlibris eller Bokus. Den anspänning som jag skrev om i förra veckan är knappast borta, men den har börjat överskuggas av en annan känsla: förväntan.

Just nu sitter jag på ett morgontåg upp till Stockholm. Framför mig har jag några ovanliga dagar. Jag ska vara slutseminarieopponent, ha två boksamtal, spela in pod och vara med i Nyhetsmorgon.

När jag rullar hem till Lund på onsdag kommer allt detta ligga bakom mig. Och förhoppningsvis kommer en del människor ha köpt, beställt och börjat läsa i boken. Det känns stort!

Samtidigt ska man som alltid akta sig noga för att bygga upp några större förväntningar. De lyckligaste författarna är – som Seth Godin skriver – de som inte förväntar sig något. Visst kan roliga och positiva saker hända, men mentalt bör allt sådant ses som en bonus. Den huvudsakliga glädjen bör man söka någon annanstans: i den kreativa processen.

Trogna bloggläsare vet att detta förhållningssätt är detsamma som seriösa poker- eller magicspelare behöver utveckla för att nå spelvärldens högsta höjder. Fokus ska ligga på att fatta bra beslut, sätta sig i gynnsamma situationer, lära nytt och tänja gränserna för vad man klarar av. Huruvida någon ser en, ger applåder eller belönar dig är oväsentligt. Processen är allt. Resultaten är en bieffekt. 

I praktiken är förstås få människor förmögna att verkligen känna och leva så här. Även erfarna spelare har känslor. Även luttrade veteraner tycker om att vinna. Likväl kan man vara mer eller mindre process- respektive resultatinriktad. Och man kan över tid förändra sina tankesätt. Ett mindset går att träna upp.

Med detta sagt så blev jag igår kväll otroligt glad när den första recensionen av ”Ta din tid” trillade in. Författad av ingen mindre än Bodil Jönsson, professor emerita i fysik och vars klassiska bok ”Tio tankar om tid” (1999), var en av de titlar som jag och Tobias Nielsén diskuterade i november förra året när vi började att bolla idéer och skissa på synopsis. Att få hennes läsning känns stort. Att få hennes uppskattning känns ännu större! Ja, det känns onekligen som att veckan har startat bra! 

De kommande dagarna blir det också lite events, två i Stockholm och två i Lund. Jag hoppas vi ses på något av dem! (se komplett lista här nedan). Dessutom kan ni redan nu lyssna på mig och Martin Degrell prata om boken i podden HT-samtal (finns där poddar finns, till exempel här).


20/11 Boksamtal i Gamla stans bokhandel med Tobias Nielsén. kl. 18.00–18.30 (länk till fb-evenemanget)
21/11 Boksamtal med Lisa Irenius. Kungsbrohuset, Kungsbron 13, kl. 8.15–9 (länk till anmälan)
24/11 Bokrelease på LUX i Lund. Panelsamtal med Niklas Altermark, Johanna Gustafsson Lundberg och Karolina Östbring. C: 126, kl. 13–15. (länk)
27/11 Boksamtal på Gleerups i Lund, kl. 18–19. (föranmäl krävs, länk här)



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  


 

 

 

 

 

 

tisdag 14 november 2023

Om att känna och hantera anspänning

 



Så länge man någorlunda regelbundet försätter sig i nya situationer så kommer den att finnas där: anspänningen. För mig är detta både en väldigt fysisk och en väldigt mental sak. Jag vaknar tidigt. Känner inget lugn i kroppen. Tankarna snurrar. Och ofta oroar jag mig för saker som inte alls har med den direkta orsaken till anspänningen att göra. Ska jag göra en radiointervju kan jag oroa mig för om jag någonsin kommer få en fast tjänst. Ska jag hålla ett viktigt föredrag kan jag tänka på stigande räntor.

Med åren har jag lärt mig att känna igen symptomen. Förr i världen kände jag ofta så här inför stora magicturneringar. Dagen innan det var dags var det som att min kropp stoppade upp. Jag ville fly och försvinna. I huvudet malde tankarna: ”Varför utsätter jag mig för det här? Jag är för gammal för det här. Det kommer gå dåligt. Aldrig mer.”

När tävlingen väl var i gång så brukade det hela släppa. Jag gled över i stunden, var fokuserad och uppslukad. Vann med jämnmod. Förlorade med jämnmod. Hittade mina små ritualer och lät tiden passera. När förlusterna blev så många att jag åkte ut ur turneringen kom besvikelsen – men också lättnaden. Anspänningen var borta. Livet gick vidare. Det var inte farligare än så här.

I min forskartillvaro är anspänningen vanligtvis låg. Det kan gå veckor och månader utan att det hettar till. Anledningen är förstås att jag varit med så länge att jag vant mig vid mycket. Vid närmare eftertanke vet jag ju att ett handledningsmöte, ett seminarium, en föreläsning eller en lunch med en främmande person kan skapa enorm nervositet hos den som är ovan. Det är först med tiden och erfarenheterna som man lär sig att ta saker på uppstuds och inte bekymra sig så mycket om det går dåligt.

Likväl. Den här hösten har anspänningen varit ovanligt närvarande. Den var där under slutskrivningen av Ta din tid liksom under tiden efteråt när jag gjort media, mejlat och pitchat. Nästa vecka är det stor lanseringsvecka, med två boksamtal, tv-debut och release i Lund. Den närmaste tiden kan folk komma att läsa boken och skriva om den – men också såklart rycka på axlarna och titta åt ett annat håll. Andras liv pågår ju som vanligt, även när det händer något speciellt i mitt.

Så vad kan man då göra för att hantera sin anspänning? Går det att bli bekväm utanför sin comfort zone? Ptja, jag vet inte. Den teknik jag använder mig av är någon slags hemmasnickrad ACT-variant. Alltså, jag försöker låta känslorna vara vad de är, men inte låta dem påverka vad jag gör. Planen är att ge boklanseringen en ärlig chans och göra vad jag kan för att det ska gå bra. Oavsett hur det känns när jag vaknar på helspänn 04.45 för tredje dagen på raken. Målet är att lära nytt och utvecklas och inte fega ur. Utfallet får sen bli vad det blir.

Och nån gång i framtiden, säg till sommaren eller framåt nästa jul. Ja, då kan det vara dags att utvärdera. Då har jag tid att fundera över om det hela var värt anspänningen. Men nu är det bara att köra och göra.

*


Vill du delta i något av de kommande evenemangen? Det finns några att välja på! Och ta gärna med en vän eller två. För tid tar man ju bäst tillsammans!

20/11 Boksamtal i Gamla stans bokhandel med Tobias Nielsén. kl. 18.00–18.30 (länk till fb-evenemanget)
21/11 Boksamtal med Lisa Irenius. Kungsbrohuset, Kungsbron 13, kl. 8.15–9 (länk till anmälan)
24/11 Bokrelease på LUX i Lund. Panelsamtal med Niklas Altermark, Johanna Gustafsson Lundberg och Karolina Östbring. C: 126, kl. 13–15. (länk)
27/11 Boksamtal på Gleerups i Lund, kl. 18–19. (föranmäl krävs, länk här)



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  



 

 


tisdag 7 november 2023

Den kronologiska metodens förtjänster och fallgropar

 



För några veckor sedan intervjuades historikern Henrik Berggren i DN av journalisten och författaren Andrev Walden. Det var en lång intervju där Berggren fick lägga ut texten om sin nyss färdigställda trilogi om Sverige under andra världskriget: Landet utanför. Berggren fick rentav besvara frågor om sin metod. Varför hade det varit så viktigt för honom att arbeta kronologiskt? På detta svarade han:

”Om man är intresserad av varför människor agerar som de gör är kronologin den enda vägen. Gång på gång har jag upptäckt att händelser blir begripliga först när man följer kronologin i ett förlopp där de inblandade, till skillnad från historikern, inte vet hur det ska gå.”

Detta synsätt är på sätt och vis historievetenskapligt allmängods. ”Historia framlänges” hette det när jag var student. Men samtidigt är jag osäker på hur centralt denna kronologiska metod egentligen står. Hur många undervisningspass ägnas åt detta på ett kandidatprogram? Vilken roll spelar det under metodkursen på doktorandnivå? Och till vilka centrala verk och debatter hänvisar man till om man arbetar så?

Nej, min känsla är att det kronologiska arbetssättet förvisso används av många (men långtifrån alla!) och rent generellt är underartikulerat och underdiskuterat. Särskilt om vi ställer det jämte andra aspekter av historikers hantverk, så som teori- och begreppsanvändning och källkritik, liksom mer abstrakta historiefilosofiska resonemang.

Själv tycker jag det borde vara annorlunda. Jag har – som jag skrev om i inlägget ”Två sorters historiker” – med åren blivit alltmer av en Team Berggren. Jag tycker det gäller att ha koll på kronologiska förlopp och omedelbart relevanta kontexter. Därefter kan man börja blicka uppåt och bortåt. Gör man det i den motsatta ordningen så är risken att ens resultat och slutsatser aldrig nuddar marken.

Så när jag läste intervjun med Henrik Berggren messade jag direkt Johan Östling. Han svarade med en länk till en recension han skrev för Respons av det första verket i trilogin. Där lyfte han fram det problematiska i att ”upphöja kronologin till vägledande princip”. Det resulterade, enligt honom, i att boken blev ”mer av en räcka tidsbilder än en fängslande berättelse”.

Ja, det är ju onekligen också ett dike att köra ner i. Den ideala historieskrivningen är knappast krönikeartad och redovisande. Den rymmer problematisering och analys. Rör sig mellan olika tolkningsnivåer. Och kanske är den kronologiska metoden och framställningsformen mindre lämpad för detta?

Ptja, jag vet inte riktigt. Det beror ju såklart på vad man har för problemformulering och vilka frågor det är som man vill reda ut (eller vilken berättelse det är som man vill berätta). Och kanske kokar det hela ner till det som Berggren faktiskt explicit säger, alltså att om man är ”intresserad av varför människor agerar som de gör” så kan man inte gå runt kronologin. Men man kan såklart vara intresserad av annat.

Slutligen en sista undran. Vilken roll spelar de digitaliserade tidningsarkiven i allt det här? För de har ju skakat om hur modernhistoriska verk forskas fram. Mycket av det som är enkelt i dag var fram tills nyligen mycket mödosamt. Premierar det vissa typer av frågor och framställningsformer (kronologiska, begreppshistoriska etc.)? Sånt kan man också fundera på. Även det vore värt att artikulera och diskutera!


*


Och så avslutningsvis en liten puff! I dagarna har "Ta din tid: Gör mindre men bättre" släppts som e-bok. Den kan köpas här!

----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  

.


tisdag 24 oktober 2023

Vad krävs för att en bok ska lyfta?

 



Vad krävs för att en bok ska börja leva sitt eget liv? Vandra från läsare till läsare. Rekommenderas, ges i present, lånas ut och läsas om. Bli en klassiker som ständigt säljer och upptäcks av generation efter generation?

Följer vi Ryan Holiday – vars bok i ämnet, ”Perennial Seller”, jag skrev en understreckare om förra året (15/11 2022) – så är det bara en sak som spelar roll på sikt: word of mouth. Antingen slår en bok an så starkt hos vissa av sina läsare att de sätter den i händerna på andra (som sen gör samma sak, repeat). Eller så gör den inte det. 

Det spelar ingen roll hur känd du är, vilka institutionella resurser du har till ditt förfogande eller hur stor marknadsföringsbudget du har. Om boken inte träffar en del av dem som läser den på djupet så är den körd. Kanske kan den sälja ett tag. Bli omdebatterad, få fina utmärkelser och stå i många bokhyllor. Men läst, använd och älskad genom decennierna? Det är långt svårare.

Inom bokbranschen är allt detta välkänt. Varenda förläggare och redaktör vet att det är betydligt enklare att sälja böcker än att få människor att läsa dem. Tror ni mig inte? Ta en titt i era egna – och era närståendes – bokhyllor. Nog finns där ganska många titlar som aldrig öppnats eller som ni gav upp på längs vägen?

Anledningen till att det förhåller sig så är att det tar tid och energi att läsa böcker. Även en kort sak kräver åtminstone ett par timmar av fullt fokus. Och sådan dyrbar tid har vi alla begränsat av. Däremot är det ganska många av oss som i ett ögonblick av inspiration och ambition kan undvara 250 kronor. För vem vill inte vara en läsare? Och vem blir inte glad av att hålla i en ny bok?

Tyvärr kan läsakten snabbt skingra glädjen. Många böcker är inte vad du trodde eller hoppades att de skulle vara. De rycker inte tag, ger inga nya insikter, är träiga och tråkiga och alldeles för långa. Efter några månader på nattduks- eller skrivbordet ger du upp. Men kanske hamnar den halvlästa boken ändå i en bokhylla?

För skrivande människor kan det ovanstående väcka missmod. Är det verkligen så illa? Finns det ingenting man kan göra? Jo, det finns ganska mycket, framför allt före och under själva skrivprocessen (se streckaren!). Men hur bra boken än är så räcker det inte att den dimper ner från tryckeriet. Ska det bli några word of mouth-synergier så måste den hamna i händerna på riktiga läsare. Och för att den ska börja flyga räcker det inte med några hundra sådana.

En tumregel i den anglosaxiska världen är att en bok behöver nå 10 000 legitimt intresserade läsare för att få chansen att lyfta. Alltså 10 000 individer som öppnar boken med ambitionen att läsa ut den. Många av dem kommer att lägga den ifrån sig. En del kommer tycka illa om den. Men givet att boken faktiskt är så bra som du tror så kommer den då få en ärlig chans att börja flyga av egen kraft. Ditt jobb som författare är att göra vad du kan för att få detta att ske.

Så om ni undrar vad jag ska göra läsåret 2023–2024 så vet ni nu svaret. Få 10 000 legitimt intresserade personer att ge ”Ta din tid: Gör mindre men bättre” en chans. Jag hoppas du som läser den här bloggen är en av dem! För har du glädje av bloggen kommer du ha ännu mer glädje av boken! (den släpps 20 november och kan nu förbeställas). 


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 


tisdag 17 oktober 2023

Två sorters historiker




Som doktorand fick jag lära mig att det fanns två sorters historiker. De som ville veta hur det en gång var och de som ville veta varför världen ser ut som den gör.

För de förstnämnda hade kunskap om det förflutna ett egenvärde. Allt vad man kunde lära sig om det förgångna var potentiellt intressant. För den andra gruppen förhöll det sig annorlunda. De ville ha orsaksförklaringar och samhällsrelevans, studera centrala förlopp och lära känna utvecklingens drivkrafter. De ville förstå vad de såg runtomkring sig. Inte bara lära sig det som Augustinus och Bengt Ankarloo talade om som förmågan att ”tänja ut själen” i tid och rum (distentio animi).

Själv kände och känner jag sympati för båda dessa idealtypiska positioner, även om jag nog historiskt sett har känt mig mest hemma i gruppen ”hur var det då?”. Förutsättningslös nyfikenhet och förundran inför tidens gång och andra människors liv är – tycker jag – goda och fullt tillräckliga drivkrafter för oss historiker. Förklara och förändra världen? Ptja, det är inget fel med det. Men kanske är historieforskning då något av en omväg? Eller?

Men till huvudfrågan. Håller kategoriseringen? Kan jag fösa in mina kollegor i endera fållan? Ja rätt många har jag en bra känsla för. Samtidigt finns det gott om hybrider. Och grovt sett skulle jag nog säga att de flesta som blir kvar i historikergebitet en längre tid har en ganska hög tröskel för deskriptiva studier och träget tröskande efter förståelse. De som vill ha mer action och impact tenderar att söka sig till andra ämnen och fält.

Samtidigt har jag med åren börjat vackla i mina övertygelser. Jag är inte längre riktigt lika fascinerad av svunna livsvärldar och tankemönster. Nej, det som på senare år verkligen fångat mig är frågan om hur människor skapar förändring och vrider samhällsutvecklingen i nya riktningar. Som doktorand observerade och tolkade jag idé- och kulturhistoriska skiften och nöjde mig med det. Nu går jag i gång på annat. Framför allt tjocka beskrivningar av aktörer och organisationer som medvetet, strategiskt och långsiktigt försöker få saker att hända (och ibland får det!). Här står saker som exakt kronologi, omedelbar kontext, personliga nätverk och institutionella resurser centralt.

Om man ska formulera detta som en grundfråga skulle det vara: ”Hur skapar människor samhällsförändringar?” Det är en aktörsorienterad historiesyn som tagit mig lång tid att landa i. Det har vuxit fram dels ur saker jag läst och studerat, men också genom mina egna erfarenheter av att på olika sätt försöka skapa förändring (om än i liten skala!). Här finns också en växelverkan. Jag lär mig saker av att studera det förgångna, översätter lärdomarna till nuet och provar dem i det enda tidens laboratorium som vi historiker har tillgång till – våra egna liv.

Men det går åt andra hållet också. För i takt med att jag lärt mig mer om hur världen omkring mig fungerar så har jag också lagt märkte till andra saker i de förflutna skeenden som jag studerar. Om jag har rätt och allt stämmer? Säkerligen inte. Varken livet eller historieskrivning är någon exakt vetenskap. Men någon sorts modeller och hypoteser om världen måste vi ha och agera på. Och so far skulle jag säga att historiskt grundade sådana har en del saker going för sig. Tiden får utvisa hur länge de står sig och vilka konsekvenserna blir!


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 3 oktober 2023

Tankar inför en stundande boklansering

 


De flesta forskare – liksom de flesta författare – är i första hand intresserade av att skapa saker. Drömmen kan vara att skriva och ge ut en bok. Kanske få en vetenskaplig artikel publicerad. Vad som händer sen? Ptja, vem vet och vem bryr sig? Och oavsett – det har man väl själv ingen kontroll över? Det finns väl marknadsförare på förlaget?

Själv tänker jag sedan några år tillbaka annorlunda. Jag gillar förvisso att skapa saker. Men som jag ser det så slutar inte den kreativa processen med att man skickar in ett satt korrektur till tryckeriet. Nej, på många sätt är det då det roliga börjar. För när texten finns i världen kan den få läsare. Och det är i mötet med dem som riktigt spännande saker kan hända.

Men detta något händer inte bara av sig självt. Det vet alla som publicerat någonting. Det allra vanligaste – åtminstone för forskare – är att det blir tyst. Visst kan man få många likes, delningar och glada tillrop på sociala medier för sin nya artikel, avhandling eller redigerade antologi. Men faktiska läsningar? Och stimulerande samtal om det man skrivit med andra forskare? Nog händer det. Men det är ganska sällsynt.  

”Jag tänker på det jag publicerar som att det försvinner i ett svart hål. Jag är övertygad om att ingen läser det”, berättade en brittisk historiker för mig i våras. Vi hade ett zoom-samtal där vi diskuterade hennes senaste bok. Hon var överväldigad över att jag, och ett par kollegor, faktiskt hade läst och processat vad hon skrivit.

Men det skrivna ordets magi är att detta kan hända. Det kan sammankoppla människor som aldrig varit i samma rum. Få oss att dela berättelser, kunskaper, minnen och känslor med varandra. När det är som bäst kan det kännas som att vi fyller i varandras tankar och delar existens. Det är inte många saker som är bättre än det!

Så vad kan man göra för att det man skapar ska lyckas åstadkomma detta? Är det bara tur och talang som gäller? Nej, jag tror ju inte det. Jag tror att det, åtminstone delvis, är ett resultat av medvetna val, handlingar och kunskaper. Vill man som forskare bli läst, av kollegor eller allmänhet, så får man väl ta och försöka ta reda på hur det går till. Fråga runt, läsa runt, experimentera och lära sig.

Själv är jag mitt i min egen lärprocess på området. Jag vet klart mer i dag än jag gjorde 2019. Men fullärd är jag knappast. Min förhoppning är dock att läsåret 2023–2024 ska föra med sig många nya insikter. 

Måndagen den 20 november släpps nämligen min nya bok: "Ta din tid: Gör mindre men bättre" på Volante. Det är en bok som hjälper människor mitt i livet och karriären att få luft i kalendern och tid till det viktiga. Jag tror mig veta att det är den bok jag hittills skrivit som har störst chans att bli läst, använd och uppskattad. Planeringen inför lanseringen är i full gång.  

Men med detta behöver jag all hjälp jag kan få! Så om du själv arbetar inom media, har tillgång till en publik eller scen, eller har idéer, kontakter och uppslag som du tror jag skulle ha glädje av. Tveka inte att höra av dig (helst på mejl, david.larsson_heidenblad@hist.lu.se). Jag kommer vara mycket tacksam!


*

Vidare bloggläsning:

"Bokmarknadsföring del 1"

"Bokmarknadsföring del 2"

"Vad forskare kan lära sig av marknadsförare"

----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 26 september 2023

Om att låta skrivande ta tid


Skrivande är en konditionssport, särskilt inom akademin. Det finns så gott som inga texter i vår värld - förutom blogginlägg! – som bara skrivs och publiceras. Allt annat tröskas genom seminarier, handledare, reviewers och redaktörer. Många texter lever man med i många år.

Om detta sakernas tillstånd kan man tycka och känna olika saker. Själv har jag flera gånger sagt till mig själv – ”aldrig mer”. En hel del projekt har jag bara velat ge upp. Ibland redan på ett tidigt stadium.

Men att agera snabbt på sina skrivkänslor är inte att rekommendera. För i sådana fall hade inga projekt gått i mål. Jag kan i alla fall inte dra mig till minnes något skrivprojekt som enbart varit kul och lustfyllt. Motståndet är alltid där. Det måste övervinnas. Gång på gång.

Nyckeln för mig är att förmå mig själv att lita på processen och att skjuta upp alla tänkbara krav på perfektion till en senare punkt. Jag vet att mitt första utkast inte kommer stå sig. Och det är fine. För det innebär att jag kan börja skriva med lägre anspänning. Tids nog blir det dags att ta fram sandpappret. Men först gäller det att komma i gång. Få ihop en textklump. Börja sortera tankarna. Låta processen ha sin gång.

Med åren har jag också insett att jag känslomässigt nästan alltid vill vara i en annan fas än den jag är i just nu. Jag längtar mig hela tiden lite längre fram. Tänk om jag fick börja skriva. Tänk om jag bara hade fem sidor. Tänk om jag kunde börja med empirin. Tänk om jag hade ett utkast som andra kunde läsa. Tänk om jag var helt klar. Tänk om jag kunde börja med något nytt.

Ja, ni känner säkert igen det. Och anledningen är – gissar jag – att nuets problem alltid är mer konkreta än framtidens och gårdagens. Man glömmer bort hur det är i andra faser och slukas upp av den man befinner sig mitt i. Kanske måste det vara så? Kanske kräver knixiga skrivproblem att man låter dem ta över tillvaron, om så bara för en dag eller två?

Tidigare i år läste jag Louise DeSalvos bok ”The Art of Slow Writing: Reflections on Time, Craft, and Creativity” (2014). Där delar hon med sig av sina egna erfarenheter från ett långt skrivande liv, men lyfter också fram resonemang från olika skönlitterära författare hon studerat. Särskilt intressant är när hon läser författardagböcker som Virginia Woolfs och John Steinbecks och på nära håll följer några av de skrivvåndor som vi i efterhand vet har resulterat i stor litteratur. Vägen dit gick genom långsamt, hantverksmässigt arbete. Mening för mening. Stycke för stycke. Omskrivning för omskrivning.

En tanke från DeSalvos bok som stannade kvar hos mig rörde hur viktigt det är att låta skrivande ta sin tid. För att skynda genom skrivande är detsamma som att skynda genom livet. Och varför skulle vi vilja göra det? Vad är poängen?

Bättre då att snöra på sig ett par bra skor. Förbereda sig på att det kommer ta tid. Inse att det är fullt naturligt att känna tvivel och att vilja ge upp på vägen. Men man behöver inte agera på känslorna. Man kan underordna sig processen. Fortsätta framåt. Eller för att tala med E.L Doctorow:

”Writing a book is like driving a car at night. You only see as far as your headlights go, but you can make the whole trip that way.”

Keep going!

*



----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 12 september 2023

Hur hjälper man bäst unga forskare?

 



De allra flesta forskare är generösa med sin tid och kunskap. Kan de hjälpa en student, doktorand eller postdoc med något så gör de i regel det. Ja, många har så stor lojalitet mot andra att de försummar sitt eget välbefinnande och sin egen karriär. Det som skuffas undan kan vara den egna forskningen eller återhämtningen, familjen eller fritiden. 

På sikt är detta förstås ingen vidare strategi. Den som själv drunknar kan inte rädda någon annan. För att i det långa loppet kunna se och lyfta andra måste man känna och respektera sina egna gränser.

Detta är förstås lättare sagt än gjort. Idealister kan pressa sig långt och i akademin finns det gott om sådana. Vilka skyddsmekanismer vi forskare har tillgång till skiljer sig också mycket åt. Vissa av oss har familj, vänner, chefer och kollegor som hjälper till att sätta gränser åt oss. Andra har det inte. Därtill ser skyddet mycket olika ut beroende på var vi befinner oss i karriären.

Men om man då är en av de seniora som inte håller på att drunkna. Vad kan man göra för att bäst hjälpa en ung forskare som vill fortsätta verka i akademin? Vad ska man fokusera på? Ska man söka pengar åt dem? Ge tips och råd? Läsa och kommentera på deras texter? Bjuda med dem på konferenser och workshops? Samskriva? Knuffa ut dem i världen? Avråda dem från att ge sig in på en så här osäker bana?

På dessa frågor finns det inga enkla svar. För det beror så otroligt mycket på vem den unga forskaren är och vad denna vill och kan tänka sig att göra. Därför är det viktigt – för den som verkligen vill hjälpa någon annan – att börja med att lyssna. Människor har två öron och en mun. Vi bör i alla sammanhang lyssna minst dubbelt så mycket som vi pratar.

Men detta är svårt. För som senior forskare vet man väldigt mycket. Man har genom åren gjort egna misstag och fått många goda – och dåliga – råd. När en yngre kollega vänder sig till dig är det lätt att kranar av personliga erfarenheter öppnas. Det är lätt att glömma att lyssna, känna av och ställa frågor. Trots att detta är något som de allra flesta av oss verkligen uppskattar hos andra. Människor som ger oss sin fulla uppmärksamhet, som lyssnar och känner in, som får oss att inse att vi själva ibland redan bär på svaret vi söker. Personer som låter oss upptäcka något själva, snarare än att tala om det för oss.

När jag för några år sedan gick en doktorandhandledningskurs intervjuade jag några av mina egna förebilder. En av dem berättade då om hur hen såg det som sin viktigaste uppgift att hjälpa doktoranden att bygga sina egna professionella relationer och nätverk. Målet var att doktoranden, när denne väl gått i mål, inte skulle behöva sina handledare. Doktoranden skulle vara del av ett stort och varierat akademiskt ekosystem. Vara en deltagare och medskapare.

Läsa och kommentera på texter? Ja, nog gjorde en handledare det. Men det var inte det viktigaste. Och att knyta doktoranden hårt till sig själv. Det var verkligen inte målet. Tvärtom. Idealet var att den nydisputerade var en självständig forskare som var socialiserad i ett större forskarsamhälle, som kunde ta sig fram och skapa värden – för sig själv och andra – i många olika sammanhang.

Vägen dit kan förstås se ut på olika sätt. Den handling som i ett visst skede kan hjälpa en person, kan i ett annat sammanhang stjälpa en annan. Och det som är bra på kort och medellång sikt är inte alltid vad som är bäst i det långa loppet. Samtidigt tycker jag doktoranden som inte behöver sin handledare och skapat sig sin egen värld är en bra målbild. 

Men vad tänker ni? Hur hjälper man i er erfarenhet bäst en ung forskare? Och ni som befinner er tidigare i karriären, vad önskar ni er av era seniora kollegor? Finns det någon som hjälpt dig på ett alldeles särskilt bra sätt? Hur då? Vad var det som gjorde det så bra?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 5 september 2023

Det bästa jobbet du någonsin haft

 


Var är internet som bäst? Jag skulle säga Seth Godins blogg. Den startades 2002 och har sedan 2005 uppdaterats minst en gång om dagen. Längden på inläggen varierar, från ett par meningar till några stycken. Så gott som alla är läs- och tänkvärda.

Själv upptäckte jag bloggen någon gång omkring 2020 i samband med att jag, så smått, började bli intresserad av marknadsföring. Detta visade sig vara ett kaninhål av rang. Numera läser jag bloggen dagligen och jag har ett dussintal av hans böcker i min bokhylla. Och så fort en ny kommer ut så beställer jag den direkt oavsett vad den handlar om. Jag vet att jag kommer tycka om den, bli inspirerad och lära mig mycket. Jag är ett true fan.

Godins senaste bok, ”The Song of Significance: A New Manifesto for Teams” kom ut i början på sommaren. Den handlar om vad som krävs för att skapa ett bättre, mänskligare och mer meningsfullt arbetsliv. Utgångspunkten är vad som krävs för att någon ska känna ”det här är det bästa jobbet jag någonsin har haft”. Godin ställde några frågor om detta till sina bloggläsare i december 2022. Man fick berätta vilket det bästa jobb man haft varit och ticka så många boxar man ville för ett antal påståenden om vad som hade gjort jobbet så bra.

De fyra som hamnade högst var följande: ”I surprised myself with what I could accomplish”; ”I could work independently”; ”The team built something important”; “People treated me with respect”. De två första – att överraska sig själv och få möjligheten att arbeta självständigt – var överlägset mest populära. Omkring 60 procent tickade dessa boxar. Noterbart är också att färre än 20 procent lyfte fram ekonomisk ersättning. Andra saker är långt viktigare. I alla fall för mig och alla de andra som läser Seth Godins blogg.

Men fokus i ”The Song of Significance” ligger inte på läsarens egna arbetslivserfarenheter. Den fråga som boken kretsar kring är hur de som läser den kan göra för att ge andra möjligheten att få det bästa jobb som dessa någonsin haft. Hur kan du skapa förutsättningar för andra att överträffa sig själva? Vilka professionella kulturer och ekosystem bygger du? 

”If you’re not drowning, you are a lifeguard”.  

Han lyfter fram en berättelse från den legendariska managementtänkaren Tom Peters. Det var en gång en direktör, berättar han, som skulle välja vilken av två chefer som han skulle befordra. För att avgöra detta pratade han inte med cheferna i fråga. Han tittade inte på några formella utvärderingar eller lönsamhetskurvor.

I stället använde han sig av följande metod. Han tittade på hur det hade gått för dem som hade arbetat för de två cheferna. Hur hade medarbetarnas karriärer utvecklats? Vad hade de åstadkommit? Därefter tittade han på vad de som i sin tur hade arbetat för dessa personer gjort. Sensmoralen är att en bra ledare skapar positiva kaskadeffekter med lång – ja, livslång – verkan. "Measure what matters".

Så vad har allt detta med konsten att vara forskare att göra? Ja, som jag ser det en hel del. För vad vi håller på med är att tillsammans söka och cirkulera kunskap. De artiklar och böcker vi själva skriver är en del av detta. Men det vi hjälper våra kollegor, studenter och andra vi kommer i kontakt med att göra är viktigare. Den största framgången som en människa är med och skapar är inte sin egen utan andras. Och man behöver inte vara chef för att vara en ledare.

”Take responsibility, give credit”.


Vidare bloggläsning:

"Från jag till vi"

"Multipliers"

"Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger"


---------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

torsdag 17 augusti 2023

Antologier! Antologier!

 



Sedan några dagar tillbaka befinner jag mig åter på kontoret. Känslorna är blandade. Å ena sidan är det roligt att läsa och skriva och umgås med historiker. Å andra sidan känns det som att det plötsligt är väldigt mycket som händer samtidigt.

Framåt lunchtid är jag mör i huvudet. På kvällarna är jag helt slut.

Med åren har jag lärt mig att det alltid är så här i mitten på augusti. Intellektuellt arbete är krävande. Det tar tid att komma upp i tempo och få lite kondition. Om några veckor kommer det nog att kännas annorlunda. För så brukar det ju vara. Allt blir vardag.

Med detta sagt så är det här årets uppstart faktiskt lite speciell. Jag har ovanligt många fronter öppna. Tillsammans med Jenny Andersson, Nikolas Glover och Orsi Husz gör jag det sista på antologin ”Marknadens tid” som handlar om den så kallade marknadsvändningen i det sena 1900-talets Sverige. Parallellt skriver jag, Orsi och Elin Åström Rudberg på ett antologikapitel om införandet av Allemansfonder. Därtill pågår slutarbetet med min egen bok ”Ta din tid” som ironiskt nog har fått undertiteln ”Gör mindre, men bättre”. Jotack.

Nåväl, saker klumpar sig ibland i akademin. Det är ofrånkomligt eftersom produktionstiderna är så långa och våra olika projekt alltid överlappar. Även ett snabbt och smidigt antologiprojekt tar i regel två–tre år från idé till färdig bok. Den faktiska arbetsinsatsen är dock mycket ojämnt fördelad. I långa perioder gör man ingenting och kan glömma bort projektet. I andra perioder är det mer intensivt. Men vad som framför allt gör projekt av denna typ krävande är koordineringen av människor. Varje projekt har, för att tala med Cal Newport, en overheadkostnad i form av kommunikation och administration. Hur stor overheaden är förstår man ofta först efteråt när den inte längre finns.

Och den tidpunkten kommer också. Antologier blir till slut klara! I dag landade exempelvis den superläckra ”Humaniora i välfärdssamhället” på mitt skrivbord. Den är redigerad av Johan Östling, Anton Jansson och Ragni Svensson Stringberg och är verkligen ett styrkebesked för svensk forskning om humanioras historia. Mängder av intressanta kapitel och en perfekt följeslagare till de tre redaktörernas samskrivna systervolym ”Humanister i offentligheten” som kom förra året.

Själv medverkar jag med ett kapitel om Sydsvenskans kultursida på 1960-talet som jag skrivit ihop med Johan. Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att vi skrev en essä om detta redan i maj 2021 som publicerades just i Sydsvenskan ("Forskarna behövs på kultursidorna"). Vårt bokkapitel var redan då i princip klart (om än inte granskat av redaktörer och sakkunniga). Det hela säger ganska mycket om de olika tidsrytmer som forskare och journalister arbetar inom. Från inskickat manus till publikation tar det i en tidning dagar eller veckor. I forskarvärlden tar det år.

En annan färdig antologi är ”Knowledge Actors: Revisiting Agency in the History of Knowledge” som kom från tryckeriet i slutet på juni i år. Där är jag själv en av redaktörerna. Boken fullbordar min, Johans och Anna Nilsson Hammars kunskapshistoriska trilogi på Nordic Academic Press och har även den många spännande kapitel. Extra stolta är vi över att Peter Burke – en verklig nestor inom historievetenskapen – har bidragit med ett efterord. Det kommer vi att leva länge på!

Alla dessa antologier finns, eller kommer snart att finnas, fritt tillgängliga att ladda ned och läsa för den som är intresserad. ”Knowledge Actors” kan man redan få tag på här. Men för den som hellre läser på papper finns faktiskt också chansen att få ett gratisexemplar av boken. Det enda som krävs är att du före den 1/9 skickar ett mejl till Johan Östling (johan.ostling@hist.lu.se) där du anmäler ditt intresse och anger din postadress. Vi kommer skicka till så många hugade läsare som vi kan!



*



-------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!