Planer är värdelösa (men planering är omistligt)

 

Trogna bloggläsare känner mig som en planerande person. Vad jag ska ägna mig åt nästa vecka, månad, termin och år har jag – i grova drag – koll på. Anledningen är inte att jag gillar när mina dagar är fullklottrade med åtaganden. Tvärtom. Syftet med min planeringsverksamhet är att skapa frihet och luft i vardagen samtidigt som jag rör mig i en långsiktigt önskvärd riktning livs- och karriärmässigt. Ambitionen är att det ska vara kul och meningsfullt nu. Liksom 2027 och 2037.

Hur väl jag lyckas med allt detta planerande kan såklart diskuteras. Det går sällan speciellt många månader i mitt forskarliv innan någonting kör ihop sig och känslan av att vara överbelamrad svämmar över mig. Ofta beror det på att jag i övermod har tagit på mig för många saker. Andra gånger är det något helt bortom min kontroll som skakar om tillvaron. Men alldeles oavsett anledning så måste den förändrade spelplanen hanteras. Det finns inget värde i att sjunka till botten med en obsolet plan i händerna.

Så vad kan man göra? Ja, det möjligen kontraintuitiva svaret jag faller tillbaka på är att planera mer och bättre. Jag följer alltså Eisenhowers gamla doktrin: ”Plans are useless, but planning is indispensable”. Men vad innebär det i praktiken? Hur ofta är det klokt att planera? Ptja, här finns det olika skolor, men min egen regelbundna planeringsnivå är fyraveckorsplaneringen – något jag uppdaterar varje fredag efter lunch. Därutöver skulle jag säga att terminsplaneringen är viktigast. Lejonparten av den görs sista veckan innan jul- och sommarledigheterna Men på senare år har jag märkt att terminsplaneringen brukar kräva översyn varannan månad eller så. Ty saker händer och förutsättningar förändras. 

Ett konkret exempel från den här hösten rör mitt och Johan Östlings gemensamma bokprojekt: en lärobok i kunskapshistoria. Att vi skulle skriva detta hösten 2022 kom vi fram till i januari 2021. Då hade vårt book proposal gått igenom lektörsgranskning hos Cambridge University Press och vi var taggade på att komma igång. Förvisso hade vi båda två en massa annat som skulle göras klart först, men hösten 2022 såg då spegelblank och fin ut. Ännu när vi gick på sommarsemester tidigare i år kändes skrivplanen fullt rimlig.

Det skulle dock inte ta så många veckor av höstterminen innan vi började känna annorlunda. Såväl jag som Johan sa gång på precis som Alfons Åberg: ”Jag ska bara”. Problemet med detta var att i början av oktober fanns det endast en 5–10 sidor skrivna (av 80 planerade). Därtill hade våra kalendrar – särskilt Johans – fyllts på av stora och ganska brådskande åtaganden. Det som kändes roligt i januari 2021 kändes plötsligt mest som någonting pressande och stressande. Och jag är, vilket alla som känner mig väl vet, mycket dålig på att forcera saker. Jag kan nöta på i mitt eget tempo för evigt. Men jag hänger bara med i min frus maxtempo en dag eller två. 

Så en dag för några veckor sedan knackade Johan så på min dörr. Han var påfallande energifylld och bestämd. ”David, jag går rakt på sak. Ska vi skjuta upp boken?”. Och ja, det tog oss inte lång tid att landa i det beslutet. Visst hade vi kanske kunnat pressa ur oss någonting i höst. Klippa och klistra ihop gamla tankar i ett nytt format. Skeppa, blunda och skämmas lite grann. Men det upplägget lockade inte någon av oss.

Så i mitten på oktober kastade jag terminsplanen i papperskorgen och började göra en ny planering. Vi får se hur länge den håller den här gången!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!