Ångrar man aldrig ett nej tackar man ja för ofta

En kärnkompetens för forskare är att kunna prioritera bland överflödet av arbetsuppgifter. Misslyckas vi med detta – och det gör de flesta av oss titt som tätt – så svämmar våra kalendrar och arbetsdagar över av åtaganden. Då är det lätt hänt att de långsiktigt viktigaste delarna av vår verksamhet trängs undan av det omedelbart akuta. Istället för att skriva forskningsansökningar svarar vi på mejl. Istället för att utveckla en ny kurs så rättar vi tentor.

Problematiken är kännbar i alla skeden av karriären. Från nybakade doktoranders utmaningar med att balansera kurstagning, seminarier och avhandlingsarbete till ärrade professorers svårigheter att få tid till sin egen forskning. Särskilt vanskligt är det med akademiska framgångar. För om det är något som generar förfrågningar och möjligheter så är det synlighet.

En annan svår period är den tidiga postdoktorfasen. Vissa får då rådet att ”tacka ja till allt”. Det är, vill jag mena, ett fruktansvärt dåligt råd. För det innebär att en forskare uppmanas att förhålla sig helt reaktivt till sin omvärld. Var hamnar man då? Ja säg det. Knappast där forskaren själv har tänkt sig.

Självklart kan det vara värt att hoppa på saker och testa sig fram. Men forskare behöver också ha integritet och en stark inre kompass. Särskilt när osäkerheten är stor eller möjligheterna många. Själv försöker jag sedan något år tillbaka att leva efter en ny devis. Den är, i all sin skenbara enkelhet, som följer: ”Ångrar man aldrig ett nej tackar man ja för ofta”. Jag har provat sentensen på lite olika kolleger och de flesta har nickat gillande. För alla forskare som jag känner har nämligen erfarenheten av motsatsen. Det vill säga att de i efterhand har ångrat ett och annat ja.

Av detta kan vi lära oss att ja och nej har helt olika tids- och känslodimensioner. I stunden känns det bra att tacka ja. Det går snabbt att skriva och man gör någon annan glad. På längre sikt måste man utföra det som man har tackat ja till. Då behöver något annat – som man kanske hellre vill göra då – plockas bort eller skjutas på framtiden.

Att tacka nej känns betydligt jobbigare i stunden. Dels är det trist att göra någon annan besviken. Dels kräver det ofta fler ord. För när vi tackar nej känner vi ofta ett behov av att förklara oss och linda in beskedet. Ibland säger vi av bara farten att vi gärna gör det vid ett senare tillfälle (trots att vi faktiskt inte vill det!). På lite längre sikt är dock ett nej ganska behagligt. Själv har jag i alla fall aldrig blivit besviken när jag tittat på en förmiddag i kalendern och sett att den är helt öppen.

Vad kan man då göra för att omsätta dessa insikter i praktiken? Ja här finns det förstås olika skolor. Vissa förordar att man, inför varje ny förfrågan, ska ställa sig själv frågan hur mycket man hade betalat för att få den här chansen. Om svaret inte är en krona så är svaret garanterat nej. En annan tumregel är att aldrig tacka ja till något som man inte är beredd att skriva in i kalendern. Och där måste man vara ärlig. En föreläsning eller podcast kräver som regel vissa förberedelser – inte minst mentalt. Vissa saker kan man förstås göra på uppstuds, men knappast allt som man blir tillfrågad om.

Slutligen ett tips från Loleen Berdahl som nyligen startat det förträffliga nyhetsbrevet Academia Made Easier. Hon föreslår där att alla forskare ska skriva ihop ett enkelt och generellt hållet ”standardnej” som kan användas oavsett förfrågan. Genom att vänligt tacka för erbjudandet och skriva att man för närvarande inte tar på sig nya åtaganden kan hela nejsägandet komprimeras till ctrl-c/ctrl-v och alltså bli lika enkelt att svara som ett kort och entusiastiskt ja. Gissa om det sparat Berdahl tid genom åren…

Detta blogginlägg publicerades först som krönika i Curie (20/4 2021)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!