Själv har jag den senaste tiden haft förmånen att bli välvilligt recenserad. Den gröna vändningen har plockats upp av dagspress och miljöbloggar. Ett år av akademiskt skrivande har omskrivits i Respons och i vetenskapliga tidskrifter. I stunder av hybris har jag förstås önskat att det jag gjort hade satt ännu större avtryck. Men i förhållande till mitt vetenskapliga och mediala kapital kan jag knappast vara missnöjd. Jag har på kort tid nått ut bra mycket längre än vad jag hade kunnat hoppas på.
Och än är det förstås långt kvar. Den gröna vändningen och dess systervolym The Environmental Turn in Postwar Sweden kommer att betraktas som nya vetenskapliga verk länge än. Hur de mottas i forskarsamhällets tidskrifter återstår att se. Det kan droppa in recensioner fram till 2023 eller så. Parallellt med detta kommer böckerna förhoppningsvis att införlivas i forskningslägen och forskningsdiskussioner. Om allt detta är det dock svårt att sia. Time will tell.
Men detta att bli recenserad är inte alltid angenämt. Det fick jag lära mig året efter disputation. Min avhandling, Vårt eget fel, mottogs nämligen på ganska olika sätt. Där vissa läsare, som min opponent Thomas Kaiserfeld, förstod vad jag velat göra och accepterade de premisser jag arbetat utifrån var det andra som fann hela mitt projekt ideologiskt suspekt (alternativt behjärtansvärt). Ingetdera var vidare kul. Jag är ingen speciellt politisk person och min forskning har, som torde ha framgått av den här bloggen, andra drivkrafter (nyfikenhet, intellektuella utmaningar, forskningssociala). Det faktum att jag griper mig an aktuella ämnen betyder inte att jag har en ideologisk agenda.
När jag skriver dessa ord inser jag hur naiv jag var när jag skrev min avhandling (och hur naiv jag låter i vissas öron nu, men det bjuder jag på). Jag tänkte som en historiker och umgicks främst med andra historiker och i detta sammanhang var min analytiska distans till olika tidsperioder – inklusive samtiden – ingenting konstigt. Det var ju det jag var tränad i! Eftersom jag var starkt socialt förankrad vid min heminstitution och hade akademiska vänner med alla möjliga övertygelser som respekterade mig kände jag mig trygg. Det visade sig dock vara en falsk trygghet. Hade jag under doktorandtiden gett mig ut på lite fler konferenser och workshops eller bara lagt fram ett par kapitel vid några andra institutioner så hade jag fått lära mig ett och annat. Nu dröjde detta till efter disputation.
Där och då var det obehagligt. Det finns recensioner, liksom nedlåtande omnämnanden i fotnoter, som jag gjort mitt bästa för att förtränga. Samtidigt är jag så här i efterhand tacksam för vad jag fick uppleva. Det var oerhört lärorikt att bli ifrågasatt och nedgjord och tillskriven en ideologisk agenda utan att kunna försvara sig. Jag lärde mig saker om hur världen fungerade och hur jag själv aldrig tänkte agera mot andra.
Med tiden insåg jag också att det bara fanns ett bra sätt att gå i svaromål på. Genom att öppet och ärligt försöka visa det större forskarsamhället vem jag var och vad jag står för. För hur skulle någon som inte känner mig kunna veta detta om jag inte kommunicerar det i skrift? Ja, detta är faktiskt en av anledningarna till att den här bloggen finns. För mig är den ett proaktivt sätt att själv försöka ta makten över min nätpersona. Någon fullständig kontroll över cirkulationen har jag förstås inte. Det andra skrivit och publicerat kan jag inte ta bort. Men jag kan balansera upp vad som dyker upp i en googlesökning på mitt namn. Och jag kan ge människor som inte känner mig ett bättre underlag att döma mig på.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
