Forskare är en mycket priviligierad grupp av läsare. Vi har lång träning i att göra det och stor frihet att ägna våra dagar åt det. Därtill är många av oss sedan barnsben drivna bokslukare. Det faktum att vi omges av läsande kollegor gör förutsättningarna ännu mer gynnsamma. Om inte vi läser – vilka ska då göra det?
Likväl. När jag pratar om läsning med forskare så skruvar de flesta på sig. Så gott som alla upplever att de läser för lite. Högarna av olästa artiklar, böcker och tidskrifter växer omkring dem. Skönlitteratur och annan nöjesläsning knuffas undan till lov och ledigheter. Och om läsflowet väl infinner sig så dimper i regel andras råmanus ned i inkorgen. I krävande och stressiga arbetsperioder är det många som slutar läsa allt som de inte måste.
På kort sikt får detta beteende inte så stora konsekvenser. Forskningssamtal rör sig långsamt och man kan leva länge på gamla läsefrukter. I artiklarna vi skriver kan noter återanvändas år ut och år in. Ibland skäms man förstås, men granskare, redaktörer och seminariedeltagare tenderar att ha överseende. De vet själva hur svårt det är att hålla sig ajour med ett fält och förstår de tomma pliktnoternas funktion. Men om vi nu ändå vill bli bättre läsare – hur ska vi göra då?
Ja innan jag går in på tre konkreta tekniker ska en sak slås fast: ”You do not rise to the level of your ambitions. You fall to the level of your systems”. Visdomsorden är hämtade från James Clear som nått världsberömmelse med boken Atomic Habits (2018). Själv har jag följt honom sen han var en simpel bloggare och gläds varje torsdag åt att hans nyhetsbrev 3-2-1 landar i inkorgen. Har ni inte gett honom en chans – gör det!
Så vad har denna detour med läsning att göra? Jo, vad jag vill understryka är att goda läsvanor inte är något man kan önska sig fram till. Det är något man behöver designa och öva upp. Det är varken lättare – eller svårare – än att utveckla en skriv- eller träningsrutin. I samtliga fall gör man klokt i att ta Clear på allvar. Det är systemet och lägstanivån det kommer an på. Uppsidorna löser sig ändå.
En första teknik för att läsa mer och bättre är att sätta i system att skriva om det man läser. För vissa fungerar det bäst att ha ett växande dokument på datorn eller som Erik Bengtsson en dold blogg. Själv gör jag det dock hellre publikt och för detta har jag lite olika kanaler. Den här bloggen, kultursidor, populärhistoriska eller vetenskapliga tidskrifter. Bestämmer jag mig för att skriva om det jag läser så är min läsning mer aktiv. Jag stryker under, processar informationen och funderar på vad som är viktigast. Har jag på förhand talat med en redaktör får jag dessutom social press.
En andra teknik är att sätta i system att läsa sådant som andra läser. Därigenom möjliggörs samtal och diskussioner som gör läsningen mer meningsfull. Själv har jag ett antal kollegor och skribenter som jag gärna tar rygg på. Jag litar på deras omdöme och vill kunna följa med i deras resonemang. Genom att göra läsningen social så får den ett betydande mervärde.
Den tredje tekniken är att sätta i system att skriva till författare som man läser och uppskattar. Därigenom kan läsningen bli ett sätt att inleda och fördjupa relationer. Exakt hur detta fungerar utanför forskarvärlden vet jag inte. Rimligtvis finns det många litterära storheter som blir översköljda av läsarbrev och inte hinner svara. Men inom forskarvärlden ser det inte riktigt ut så. Jag tror alla vi som någon gång har fått ett uppskattande mejl från en intresserad läsare kommer ihåg dessa. Det ger mermening. Både för den som skrivit något och för den som läst.
Likväl. När jag pratar om läsning med forskare så skruvar de flesta på sig. Så gott som alla upplever att de läser för lite. Högarna av olästa artiklar, böcker och tidskrifter växer omkring dem. Skönlitteratur och annan nöjesläsning knuffas undan till lov och ledigheter. Och om läsflowet väl infinner sig så dimper i regel andras råmanus ned i inkorgen. I krävande och stressiga arbetsperioder är det många som slutar läsa allt som de inte måste.
På kort sikt får detta beteende inte så stora konsekvenser. Forskningssamtal rör sig långsamt och man kan leva länge på gamla läsefrukter. I artiklarna vi skriver kan noter återanvändas år ut och år in. Ibland skäms man förstås, men granskare, redaktörer och seminariedeltagare tenderar att ha överseende. De vet själva hur svårt det är att hålla sig ajour med ett fält och förstår de tomma pliktnoternas funktion. Men om vi nu ändå vill bli bättre läsare – hur ska vi göra då?
Ja innan jag går in på tre konkreta tekniker ska en sak slås fast: ”You do not rise to the level of your ambitions. You fall to the level of your systems”. Visdomsorden är hämtade från James Clear som nått världsberömmelse med boken Atomic Habits (2018). Själv har jag följt honom sen han var en simpel bloggare och gläds varje torsdag åt att hans nyhetsbrev 3-2-1 landar i inkorgen. Har ni inte gett honom en chans – gör det!
Så vad har denna detour med läsning att göra? Jo, vad jag vill understryka är att goda läsvanor inte är något man kan önska sig fram till. Det är något man behöver designa och öva upp. Det är varken lättare – eller svårare – än att utveckla en skriv- eller träningsrutin. I samtliga fall gör man klokt i att ta Clear på allvar. Det är systemet och lägstanivån det kommer an på. Uppsidorna löser sig ändå.
En första teknik för att läsa mer och bättre är att sätta i system att skriva om det man läser. För vissa fungerar det bäst att ha ett växande dokument på datorn eller som Erik Bengtsson en dold blogg. Själv gör jag det dock hellre publikt och för detta har jag lite olika kanaler. Den här bloggen, kultursidor, populärhistoriska eller vetenskapliga tidskrifter. Bestämmer jag mig för att skriva om det jag läser så är min läsning mer aktiv. Jag stryker under, processar informationen och funderar på vad som är viktigast. Har jag på förhand talat med en redaktör får jag dessutom social press.
En andra teknik är att sätta i system att läsa sådant som andra läser. Därigenom möjliggörs samtal och diskussioner som gör läsningen mer meningsfull. Själv har jag ett antal kollegor och skribenter som jag gärna tar rygg på. Jag litar på deras omdöme och vill kunna följa med i deras resonemang. Genom att göra läsningen social så får den ett betydande mervärde.
Den tredje tekniken är att sätta i system att skriva till författare som man läser och uppskattar. Därigenom kan läsningen bli ett sätt att inleda och fördjupa relationer. Exakt hur detta fungerar utanför forskarvärlden vet jag inte. Rimligtvis finns det många litterära storheter som blir översköljda av läsarbrev och inte hinner svara. Men inom forskarvärlden ser det inte riktigt ut så. Jag tror alla vi som någon gång har fått ett uppskattande mejl från en intresserad läsare kommer ihåg dessa. Det ger mermening. Både för den som skrivit något och för den som läst.
Vidare bloggläsning på temat: "Spelar läsning någon roll?" och "Den svåra konsten att ta sig tid att läsa"
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar