Vad krävs för att lyckas med något? En sedelärande magichistoria

 

Ett säkert sätt att inte åstadkomma något är att tro att det är omöjligt. Då kommer man inte försöka och garanterat inte att lyckas. Men hur får man för sig att något är möjligt? Ja, var föds ambitioner?

För att belysa dessa frågor tänkte jag gå tillbaka ett par decennier i tiden till starten av min magickarriär. Den tog sin början med att jag sommarjobbade på Swebus Express callcenter i Jönköping. Arbetet var inte överdrivet stimulerande men gjorde att jag fick lite pengar på fickan och möjlighet att surfa på arbetstid. Jag hittade sidan SvenskaMagic.com och insåg att det där strategikortspelet som jag hade älskat på mellanstadiet, och spelat sporadiskt med min bror ever since, fortfarande fanns kvar.

Via SvenskaMagic upptäckte jag att det fanns turneringar, från lokal till global nivå. Några gånger om året verkade det hållas tävlingar som hette Pro Tours med 30 000 dollar i förstapris. Vägen dit gick via mindre kvalturneringar, så kallade Pro Tour Qualifiers (PTQ:er) och sådana anordnades det titt som tätt i Sverige. Hur det gick till på dessa kunde man få en föraning om via turneringsrapporter på SvenskaMagic.

Parallellt med detta upptäckte jag också att Magic gick att spela online. För att göra detta var man tvungen att köpa kort digitalt vilket – back in 2002 – kändes märkligt. Men systemet var upplagt så att om man var duktig och vann merparten av sina matcher så gick det att gå runt. Nu var jag förstås ganska grön på seriös magi, men jag hade tävlat på en rätt så hög nivå i andra spel (som realtidsstrategispelen Age of Empires och Age of Kings) och lärde mig hyggligt fort att bli en vinnande spelare. Med nyvunnet onlinesjälvförtroende i bakfickan började jag åka och spela PTQ:er.

Till en början gick detta inget vidare. Jag vann ungefär lika mycket som jag förlorade och brukade hamna någonstans i mitten. Samtidigt blev jag allt vassare online och undan för undan började jag lära känna andra spelare. Däribland personer som placerat sig högt på Magic-SM, spelat Pro Tours och representerat Sverige i Magic-VM. Några av dessa var från Jönköpingstrakten och sommaren 2004 blev jag medbjuden till en sommarstuga.

I en veckas tid spelade vi Magic från morgon till kväll. Jag lärde känna de andra och fick höra deras turneringsberättelser. Dessutom vann jag en hel del. De hundratals timmarna på Magic Online hade gett resultat. Vad jag insåg under denna vecka var att om mina nya vänner kunde tävla mot de bästa i världen så kunde jag också göra det.

Ett par månader senare flyttade jag till Lund för att börja läsa historia. Däromkring bodde också merparten av personerna i mitt nya magicgäng och aldrig har jag väl spelat mer än läsåret 2004–2005. Mitt sikte var nu tydligt inställt på att kvala till en Pro Tour och efter många near-misses lyckades jag till slut. I juli 2005 reste jag tillsammans med min vän och vapendragare JonteB till London. Efter två inledande förluster kom jag in i zonen och förlorade inte förrän i kvartsfinalen. Först långt senare insåg jag vad som hade hänt. Så bra som det gick i London skulle det – trots närmare tjugo försök världen över – aldrig gå igen.

Vad jag lärde mig under mina år som "magicproffs" var att jag kunde mäta mig med de allra bästa inom ett nischat fält, åtminstone när jag presterade på topp. Jag fick interagera och tävla med alla möjliga stjärnspelare. Från första parkett fick jag också se hur spelare jag en gång varit överlägsen växte förbi mig och började lyfta pokaler.

Den stora magicvärlden hade tett sig helt ouppnåelig när jag satt på Jönköpings centralstation. Men i själva verket var den inte det. Och det helt avgörande steget var att jag blev vän med andra som var mer erfarna och framgångsrika än mig. Visst, jag insåg såklart att många av dem var skickligare eller mer talangfulla än jag själv var. Men på nära håll förstod jag också att avståndet inte var enormt stort. Det var inom räckhåll för mig.

Mina erfarenheter från magicvärlden har jag haft med mig in i forskarvärlden. Även här har mina breakthroughs kommit av att jag lärt känna människor som gjort och tänkt större än jag själv. Sådana som blivit doktorander, disputerat, skrivit böcker, internationella artiklar, keynote-pratat på konferenser, knåpat ihop understreckare, vunnit anslag, varit med på tv etc. Genom att vara omgiven av människor som spelar i en annan liga än jag själv så har jag upprepade gånger insett att saker och ting inte alltid är så värst märkvärdiga. För att kunna åstadkomma något så måste man först tro att det går och få en inblick i hur det går till. Då kan man göra ett seriöst försök och se vad som händer. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!