Under mitt första år som disputerad bar jag min doktorsring med stolthet. Jag hade på mig den till vardags och till fest och – såklart – när jag stod längst fram i lärosalen. Ibland noterade någon ringen och frågade vad jag hade skrivit min avhandling om. Jag berättade gärna. Det kändes som ringen gav mig tyngd.
Men hösten 2014 tog jag av mig den. Anledningen var att mina framtidsutsikter inte längre var speciellt ljusa. Jag satt i källaren på LUX utan vare sig forskningsmedel, undervisningstimmar eller publikationer i pipelinen. Tankarna snurrade kring A-kassan och Trygghetsstiftelsen. Kanske var det dags att omskola sig till lärare?
Mitt i allt detta kändes den pråliga ringen som en tom symbol. Jag tittade på den och tvivlade – som så många andra nydisputerade förr och senare – på om jag verkligen hörde hemma i den akademiska världen. Hade jag vad som krävdes? Vad tänkte andra om mig? Syntes det att jag snart skulle stå utan anställning?
Tvivel av den här kalibern genomsyrar akademin. De drabbar studenter, doktorander, lektorer och professorer, om än på lite olika sätt. Ja även de objektivt sett mest framgångsrika känner sina demoner. Med åren blir de flesta förvisso något bättre på att hantera dem. Men får man en motgång eller två brukar tvivlen vakna till liv. Ty akademiska egon är i regel ganska bräckliga ting.
För egen del blev hösten 2014 likväl en vändpunkt. Nyckeln var att jag nådde en punkt där jag inte längre ansåg mig ha någonting att förlora. Ingen stolthet, inga framtidsutsikter. Det var ut eller upp som gällde. Så varför skulle jag då gå runt och be om ursäkt för mig själv den tid jag hade kvar? Antingen skulle det gå vägen eller så skulle det inte det. Och oavsett tjänade det ingenting till att tycka synd om mig själv eller måla framtiden i mörka färger. Istället bestämde jag mig för att börja bete mig som om jag med självklarhet hörde hemma i akademin och på sikt var en av dem som skulle få en fast tjänst. Jag var en blivande kollega – inte en före detta lovande doktorand.
Så här i efterhand låter denna ”fake it til you make it”-mentalitet klyschig och banal. Men där och då var den viktig för att jag skulle kunna röra mig framåt. Det fick vara nog med att snacka ned mig själv och ana ugglor i mossen. Vad spelade det för roll vad andra tyckte och tänkte om mig? Inte brydde väl någon sig om vad det stod, eller inte stod, i mitt lönebesked? Och inte är det skämmigt att försöka göra någonting som man verkligen vill trots att utgången är oviss?
Det faktum att detta trick of the mind funkade för mig har också gjort att jag nu i snart ett decennium betraktat det som en del av min mentala verktygslåda. Jag använder det varje termin. Flera gånger om.
Och när jag tvekar på om jag platsar eller om jag vågar göra något så brukar jag tänka tillbaka på tiden i källaren. Hade jag där och då vetat vad jag skulle åstadkomma de kommande åren hade jag inte trott det. Så vad spelar det för roll om jag misslyckas med allt jag företar mig det närmaste året? Det har ändå varit en good run. Jag spelar med vunna pengar, har råd att förlora och regroup. Denna insikt gör att jag vågar ta risker. Och tacka nej.
För att vara på den säkra sidan så låter jag dock doktorsringen ligga kvar i byrålådan. Det har trots allt gått bättre sen jag tog av den.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar