tisdag 22 september 2020

Uncommit eller buckle down?



För ett par veckor sedan stod det klart för mig att jag hade för mycket på mitt bord. Det hela kom inte som en chock. Jag visste mycket väl när jag gick på sommarsemester att inledningen på höstterminen var tjock. Det var inte så jag ville ha det, men det var så det var. Förhoppningsvis skulle det lätta sen.

Så blev nu inte riktigt fallet. När jag den 11 september satte mig ner för att göra min sedvanliga fyraveckorsplanering insåg jag att även de kommande veckorna hade tjocknat. För under den intensiva terminsstarten hände det som så ofta händer i akademin. Nya saker bubblar upp. Roliga förfrågningar kommer ens väg. Saker tar lite längre tid än man tror.

Hastigt och lustigt fylls kalendern upp. De vita dagarna försvinner och med ens känns en del av det roliga inte lika roligt längre. Stressen smyger sig på och känslan av kontroll minskar. Det ironiska mitt i allt – särskilt om ni frågar min fru – är att jag driver en blogg om hur man praktiskt kan hantera forskartillvaron. Jag ger workshops om planering och prioriteringar. Ja, just denna höst skriver jag rentav i Curie om det. Folk skulle bara veta...

Situationen jag försatt mig i är på intet sätt obekant för mig. Jag har varit i den förr och också skrivit om den här och här. Trogna bloggläsare vet att jag har en del verktyg för att hantera det uppkomna. Men jag skulle ljuga om jag säger att det är enkelt. Och jag skulle också ljuga om jag säger att det här är sista gången som jag kommer hamna här. Livet fungerar inte så. Man kan ha hur mycket kunskap, principer, gränser, erfarenheter och energi som helst. Diket är ändå aldrig långt borta. Är man människa kommer man då och då att köra ner i det.

Men väl i diket finns det förstås ändå val att göra. För på ett eller annat sätt måste man kravla sig upp och köra vidare. Vad det hela tenderar att koka ned till är ett val mellan två olika strategier: uncommit eller buckle down. Det vill säga börja hoppa av saker eller bita ihop och kämpa på. I min erfarenhet är det förstnämnda svårare men mer effektivt. Följer man essentialism-filosofin så är det den linjen som gäller.

Men den smala vägen är som bekant inte enkel att gå. Själv är jag, likt många andra forskare, en pliktmänniska. Vad jag sagt att jag ska göra gör jag i regel. Min självkontroll är det heller inget fel på. Jag kan tvinga mig själv till både det ena och det andra. Detta kan förstås oavsiktligt – men icke desto mindre – leda till ett direkt självdestruktivt agerande.

Så finns det då inte en tredje vägens strategi? Ptja. Om man inte kört för långt ner i diket så gör det kanske det. Detta skulle i sådana fall vara att buckle down under en bestämd tid. Säg en månad eller max två. Parallellt med detta kan man rensa längre fram i kalendern. Avstyra saker, vänligt tacka nej till nya förfrågningar, delegera och minimera åtaganden. Lyckas man med detta kan man ta sig igenom puckeln i trygg förvissning om att det faktiskt blir lugnare längre fram. Greg McKeown skulle förstås skaka på huvudet, men själv har jag den här gången landat i en sådan hybridstrategi. Förhoppningsvis faller den väl ut!


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar