Imorgon invigs Centrum för kunskapshistoria (LUCK) vid Historiska institutionen i Lund. Det kommer bli bokrelease och snittar, skålar och panelsamtal. Från och med då kan Johan Östling kalla sig för föreståndare. Själv blir jag, tillsammans med Anna Nilsson Hammar, biträdande föreståndare. Med titlarna följer inga direkta förändringar. Vi kommer fortsätta att göra det vi gjort de senaste sex åren. Det vill säga försöka bygga en vital och dynamisk forskningsmiljö.
Arbetet med att introducera och etablera kunskapshistoria i Sverige och Norden är – utöver att bli förälder – det mest lärorika jag varit med om under 2010-talet. För sex år sedan hade jag inga kunskaper om, och inga erfarenheter av, den här typen av akademiskt arbete. Men Johan hade ambitioner och de smittade av sig. Nu har jag ganska mycket erfarenhet och på kvällstid läser jag, för mitt eget höga nöjes skull, gärna böcker om företagsbyggande och ledarskap.
En av mina favoritböcker i genren är Jim Collins Good to Great (2001). Den är resultatet av ett stort forskningsprojekt kring hur mediokra företag blir outstanding. Urvalskriteriet var att företagens börskurser under minst femton år skulle varit medelmåttiga för att därefter i minst femton år varit extraordinära. Forskarna närstuderade därefter de historiska brytpunkterna för att komma fram till vad som gjorde de dramatiska scenförändringarna möjliga. För att säkra validiteten studerades också lika många kontrollföretag. Dessa var verksamma i samma branscher som framgångssagorna, men genomgick inga utvecklingssprång.
Ett av studiens mest intressanta resultat rör betydelsen av visioner och målbilder. Dessa tycks nämligen inte vara speciellt viktiga för att förklara företagens framgångar. Vad som däremot visade sig otroligt viktigt var vilka personer som gick samman och försökte göra något ihop. Collins liknar det hela vid en bussresa. För att denna ska bli lyckad gäller det att rätt personer kliver på och att potentiella partypoopers kliver av. Den tänkta destinationen spelar mindre roll. Den behöver inte ens vara bestämd på förhand. Det viktiga är att personerna på bussen verkligen vill skapa något tillsammans. Exakt vad de sen ska göra – och vad detta i sin tur ska vara bra för – är av sekundär betydelse.
Mina erfarenheter av att vara med och bygga upp en forskningsmiljö stämmer väl överens med detta. Ska jag vara ärlig tog det faktiskt ganska många år innan jag började bli klar över vad mer exakt det var som Johan, Anna och jag försökte åstadkomma (detta kan ni läsa om i vår introduktion till nyutkomna Forms of Knowledge). Men redan hösten 2014 visste jag med säkerhet att det här var människor som jag tyckte det var väldigt roligt och stimulerande att jobba tillsammans med. Det fanns en energi, positivitet och ambitionsnivå som sporrade mig. Jag klev på bussen och har inte tittat tillbaka.
Vad jag lärt mig om att bygga forskningsmiljöer är alltså att det sociala drivet svårligen kan överskattas. Så länge detta fungerar kan andra saker lösa sig under vägs. Det är inget fel med ”trial and error” och ”learn as you go”. Men om det sociala gnisslar, eller om ingen på allvar är beredd att committa, så spelar andra saker mindre roll. Det hjälper inte att man har samma forskningsintressen, teoretiska böjelser och vetenskapliga ideal om man inte förmår lyfta varandra. Då blir det lätt att man står och stampar år efter år utan att komma någon vart.
När Centrum för kunskapshistoria invigs imorgon är det alltså en formalisering av något som redan finns. Det har hänt mycket sedan Johan, Anna och jag skrev misslyckade ansökningar 2014 och startade upp en läsecirkel 2015. Men förhoppningsvis är det som därefter hänt bara början. Så länge det är bra folk på bussen är jag inte orolig. Det ska bli spännande att se vart den kör!
Tyvärr är det en stol som kommer att eka tom framöver. För samma dag som LUCK invigs i Lund begravs vår gode vän Erling Sandmo i Oslo. Hade det inte varit för att han och Johan sammanstrålade i Berlin våren 2014 så hade inte något av det ovanstående skett. Erlings kreativitet, nyfikenhet, omtanke och humor har varit oerhört viktig för de större kunskapshistoriska gemenskaper som vuxit fram i Norden.
Varje gång som vi har träffats har jag också påmints om varför jag egentligen är historiker. Det är inte för att få hålla på med historia. Det är för att få dela livet med människor som Erling. Hans förmåga att förundras över tillvarons alla sjömonster, kortspel och ontologiska vändningar var oförliknelig. Jag kommer, som så många andra, att sakna honom djupt. För mig var han, och kommer alltid att vara, en stor förebild som historiker, människa och vän.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar