Utgångspunkten
för allt mitt planerande är att akademiskt arbete till sin natur är gränslöst.
Forsknings- och skrivprojekt har ingen given start- eller slutpunkt. Det har i
praktiken inte undervisnings- och handledningsuppdrag heller. Intressanta
böcker och seminarier finns det massor av. Detsamma gäller workshops och
konferenser.
Denna
intellektuella rikedom gör akademin till en otroligt stimulerande arbetsmiljö. Möjligheterna,
friheten och flexibiliteten är stor. Större än många inom akademin inser. Men
de stora möjligheterna har en baksida. Det är nämligen väldigt lätt att känna
sig otillräcklig och överarbetad. Långtifrån alla kan, eller vågar, prata om detta
med chefer och kollegor. Långtifrån alla blir så bekräftade av omgivningen att de
– helt utan bitterhet – kan ta det onda med det goda.
För
mig är planering ett sätt att hantera den akademiska gränslösheten. Syftet är
ytterst att jag ska må bra och göra rätt saker. Det som fungerar bäst för mig
är att på förhand – långt på förhand – bestämma vad som utgör ett väl utfört
arbete vid en viss tidpunkt. Jag avsätter därför sista veckan innan jul- och
sommarledigheterna åt att planera den nästkommande terminen. Planeringsarbetet
går ut på att komma fram till tre konkreta mål som jag känner mig rimligt trygg
i att kunna uppnå och som jag vet har ett betydande långsiktigt värde.
För
att kunna sätta upp mål som jag bottnar i krävs dock ett grundarbete. Det består
i att jag först går igenom den kommande terminen. Jag skriver in deadlines,
konferenser, workshops, seminarier, ledigheter, åtaganden etc. Därefter tittar
jag hur många skrivdagar som varje arbetsvecka innehåller. En skrivdag
definierar jag som fyra 40-minuterspass (units).
Nästa
steg är att skriva ner allt det som jag skulle vilja – eller har lovat andra –
att skriva. Därefter uppskattar jag hur lång tid som jag behöver för att skriva
de olika sakerna. Här är det viktigt att inte underskatta skrivuppgifterna utan
snarare ta i. Man blir aldrig ledsen av att komma föra i en planering. Själv
brukar jag ställa mig frågan: ”Hur mycket tid skulle jag vilja ha för att det skulle
kännas lugnt att skriva x?”.
När
dessa två steg är gjorda är det dags att se om det hela går ihop. Vanligen gör
det inte det. Då gäller det att prioritera och välja bort. Därefter gör jag en
skrivordning och bokar in veckor för de olika projekten. Här är det viktigt att
planera in buffertveckor. För saker kommer hända. Och om planen är för tight så
innebär det att man kommer efter sitt skrivschema. Det är inte avstressande.
Tvärtom. Har man däremot tillräckligt med buffertveckor i sin planering så är
det fullt möjligt att komma före sin planering. Det är avstressande. Det är så
jag vill ha det. Det är då jag jobbar bäst. Men i den småbarnsvärld jag befinner mig i så är det – i alla
fall så här års – lättare sagt än gjort... Kanske ska februari 2020 vara en enda lång
buffertmånad?
Den
här terminens tre mål är följande: 1) Skriv fyra kapitel på andraboken 2) Skriv och skicka in
ansökningar för ett flerårigt projekt till RJ, VR, MAW och
Handelsbanksstiftelserna 3) Genomför ett opponentuppdrag och skriv recension till Historisk tidskrift. Av dessa tre är det
första målet det som jag möjligen kommer att behöva revidera. Saker kan komma
upp. Skrivandet kanske går trögare än jag tror. Därför har jag lovat mig själv
att inte bli alltför besviken om det bara blir tre kapitel. Det är också okej. Men
det skulle i sådana fall innebära att min egen deadline för bokmanuset flyttas,
från december 2018 till februari 2019.
Detta planeringsinlägg blev lite längre än jag trodde. Min näst viktigaste planeringsnivå – fyrveckorsplaneringen – får jag därför återkomma till i ett senare inlägg.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar