Ansökningsskrivandet plats i forskningsprocessen

För ett par veckor sedan skrev jag en ansökan till Vetenskapsrådet. Det var jag inte ensam om att göra. Den här tiden på året ägnar sig många disputerade åt att skriva just ansökningar. Omkring 10–15 % av dessa blir beviljade. Det innebär vanligen 3 års forskningstid på 75 %. För de som är tidigt i karriären utan fast tjänst – sådana som jag – är dessa medel ofta avgörande för om man har en anställning eller inte. Men även för fast anställda kan det vara skarpt läge. Universitetslektorer utan externa medel har nämligen sällan tid att forska så mycket som de skulle vilja.

Mot bakgrund av detta höjs det varje år röster om att systemet är ett stort slöseri med resurser. Varför ska alla forskare skriva ansökningar i januari, februari och mars? Hade det inte varit bättre om de ägnade denna tid åt att forska i stället? Tänk vad mycket forskning vi hade kunnat få!

Jag har förståelse för dessa tankar. Men jag håller inte riktigt med. Jag ser nämligen ansökningsskrivande som en viktig och givande del av forskningsprocessen. Ja, efter närmare eftertanke ser jag den som del tre av sex. Jag tänker på ett ungefär så här. 

Det första skedet av forskningsprocessen är nyfikenhetsfasen. I denna blir man av någon anledning intresserad av något och inser att man vill veta mer om det. Kanske rentav forska kring det. Nyfikenhet kan väckas av upplevelser, samtal, läsning, undervisning eller ja nästan vad som helst. Håller den i sig ett tag kan det vara värt att gå vidare. 

Den andra fasen är orienteringsfasen. I denna sonderar man vad andra har skrivit om fenomenet, lokaliserar och besöker arkiv, letar reda på tänkbara källmaterial och diskutera sina lösa idéer med andra. Nyfikenhets- och orienteringsfaserna kan pågå i år innan man går vidare. Själv väcktes mitt intresse för det jag nu ansöker om 2016. Forskning tar tid.

Det tredje skedet, ansökningsfasen, går ut på att omvandla nyfikenhet och orientering till ett, eller flera, projekt. Själv brukar jag inleda med att ansöka om mindre medel, för att göra pilotstudier och utarbeta större ansökningar. Historiker i Sverige har här en privilegierad situation. Här finns många stiftelser som man kan söka mindre och medelstora medel från. Så ser det inte alls ut i t.ex. Danmark och Norge.

I Sverige finns det dock grovt sett två fönster, ett i början på vårterminen och ett i början på höstterminen. Här kan man ansöka om belopp som kan säkra 3–4 månaders försörjning. Besked ges vanligen i slutet på samma termin som man ansökt. För mig har dessa mindre medel varit helt avgörande. Utan dem hade jag varit ute ur systemet och förmodligen tillbaka i skolbänken. Hos VR, RJ och de andra stora finansiärerna har nämligen mina ansökningar ännu inte räckt till. 

Men är ansökningsfasen då verkligen att betrakta som forskning? Ja det vill jag verkligen mena. Den kräver att man skärper sina tankar, argument och får ned sin forskningsdesign på papper. Forskningsfrågor, mål och syften behöver formuleras och preciseras. Allt detta förutsätter en noggrannare läsning av den befintliga forskningen på området. Dessutom behöver man få grepp om materialsituationen. Gör man detta arbete väl så kommer de följande faserna att bli betydligt enklare. I andra världar än akademin kallas detta att frontloada. Själv tycker jag det har stora likheter med att förskriva. Ja i ansökningsfasen görs ett stort, svårt och värdefullt arbete. Det är inte slöseri med resurser att forskare ägnar sig åt det.

Den fjärde fasen är en mer högintensiv forskningsfas. Här sker ett mer fokuserat kunskapssökande och aktivt arbete med källmaterial, men också en ännu mer fördjupad inläsning av forskningslitteratur. Till denna fas kan också seminarieventileringar, konferenspresentationer och anordnandet av workshops föras. Personligen vill jag mena att den femte fasen, skrivfasen, ingår i ett symbiotiskt förhållande med den fjärde. Jag arbetar i alla fall inte så att jag "forskar” ett år och sedan skriver under nästa. Enskilda månader kan vara ägnade åt en av verksamheterna, men de allra flesta innehåller både och.

Slutligen vill jag framhålla att det finns en sjätte fas i forskningsprocessen som ibland glöms bort. Vi kan kalla den för efterarbetesfasen. Premissen för denna är att det är lättare att bli publicerad än att bli läst. Ja, det krävs faktiskt mycket arbete, och en hel del tur, för att få människor att på allvar intressera sig för det du skrivit. Forskning cirkulerar inte bara för att den finns. Nej, ska den på allvar bli en del av ett större vetenskapligt och/eller offentligt samtal – snarare än ett ensamt rop i öknen – så krävs det tid och ansträngningar. 

Ja, sådär på ett ungefär tänker jag kring forskningsprocessen och dess olika delar. Hur tänker ni? 

Vidare bloggläsning: "Tillbaka till ansökningsskrivandet"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!