I andra fall är det den stora boken som är ”så gott som färdig” (endast slutkapitlet saknas). Kanske har man låtit några kollegor läsa manus och fått goda kommentarer. Kanske har finansieringen tagit slut och andra projekt bubblat upp. Många väntar på att få läsa, men boken dröjer. Månaderna blir till terminer och terminerna till år. Med tiden börjar omgivningen att misströsta och slutar fråga hur det går.
För den forskartyp jag själv tillhör är denna textuella separationsproblematik främmande (eller åtminstone a thing of the past). Tomma worddokument gillar jag inte och långt in i skrivprocessen kan det ta emot rejält. Men när jag till slut knåpat ihop en text så vill jag i princip förbehållslöst att den ska bli läst. Helst direkt. Självklart kan jag vara orolig för vad läsare ska tycka och tänka. Men mest är jag nyfiken och förväntansfull. Jag vill nå fram, bli använd, sätta igång samtal, utmanas. Allt detta kan hända med publicerade texter och det skiljer dem i grunden från de ”nästanfärdiga”.
Men vad är det då som gör att forskare är så olika på den här punkten? Varför är vissa perfektionister och andra inte? Och finns det några risker med att vara en som alltför lättvindigt skeppar ut sina alster i världen? Ptja, på de första två frågorna tror jag – som jag skrev om i höstas i Curie (del 1 och del 2)– att det handlar mycket om akademiskt självförtroende. Det vi forskare gör när vi skriver är ofrånkomligen en form av ”identity work”. När vi skickar iväg texter sätter vi en del av oss själva på spel. Vi kan – och kommer – bli refuserade, kritiserade, missförstådda och ignorerade. Enda sättet att inte bli det är att inte delta.
Själv har jag dock medvetet valt att omfamna denna utsatthet som ett skrivandes grundvillkor. Jag tycker uppsidan av att kunna bli läst, uppskattad, förstådd och använd väger upp nedsidorna (men dessa är också reella!). Därutöver ser jag numera till att spela många bord samtidigt. Jag satsar inte hela mitt akademiska ego på ett bräde genom att försöka skriva ett magnum opus. Istället skriver jag många olika texter riktade till olika publiker. Vissa slår an – andra inte. Och jag har inte bråttom. Jag är nämligen helt på det klara med att det tar lång tid för en historikers texter att på allvar bli lästa, använda och införlivade i större kollektiva kunskapsprocesser. Den gröna vändningens öde avgörs under 2020-talet, inte våren 2021.
Men den där tredje frågan då. Vad finns det för risker med mitt förhållningssätt? Ja, detta har jag gått och grunnat på sedan i höstas då jag och sociologen David Wästerfors diskuterade det hela över en lunch. Han lyfte fram att det inom akademin finns en speciell respekt för saker som tar tid. Går det för fort och till synes enkelt väcks misstänksamhet. Kan något verkligen vara riktigt gediget om det inte tagit lång tid att få fram? Och finns det därmed implicit en gräns för hur produktiv en forskare får vara för att bli tagen på allvar i forskarsamhället?
Ja, min känsla är att det nog kan vara så. Exakt var gränsen går vet jag dock inte. Det skiljer sig såklart åt mellan discipliner och forskningsfält och kanske också mellan generationer. Men en hög publiceringstakt är inte enbart av godo. Det märker man om inte annat när man själv upptäcker en ny forskare med en diger publikationslista. För vad ska man välja att ladda ned av allt det de har gjort? Hur vet man vilken artikel som är central och vilken som är perifer? Vad är state-of-the-art och vad är more-of-the-same?
Ja, som ni märker vet jag inte riktigt själv hur jag ska sätta ned foten i dessa frågor. Så vad säger ni? Hur går era tankar? Vad tycker ni om att lämna ifrån er text? Och har ni någon uppfattning om publikationstaktens övre och undre gränser?
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar