Om att känna och hantera anspänning

 

Så länge man någorlunda regelbundet försätter sig i nya situationer så kommer den att finnas där: anspänningen. För mig är detta både en väldigt fysisk och en väldigt mental sak. Jag vaknar tidigt. Känner inget lugn i kroppen. Tankarna snurrar. Och ofta oroar jag mig för saker som inte alls har med den direkta orsaken till anspänningen att göra. Ska jag göra en radiointervju kan jag oroa mig för om jag någonsin kommer få en fast tjänst. Ska jag hålla ett viktigt föredrag kan jag tänka på stigande räntor.

Med åren har jag lärt mig att känna igen symptomen. Förr i världen kände jag ofta så här inför stora magicturneringar. Dagen innan det var dags var det som att min kropp stoppade upp. Jag ville fly och försvinna. I huvudet malde tankarna: ”Varför utsätter jag mig för det här? Jag är för gammal för det här. Det kommer gå dåligt. Aldrig mer.”

När tävlingen väl var i gång så brukade det hela släppa. Jag gled över i stunden, var fokuserad och uppslukad. Vann med jämnmod. Förlorade med jämnmod. Hittade mina små ritualer och lät tiden passera. När förlusterna blev så många att jag åkte ut ur turneringen kom besvikelsen – men också lättnaden. Anspänningen var borta. Livet gick vidare. Det var inte farligare än så här.

I min forskartillvaro är anspänningen vanligtvis låg. Det kan gå veckor och månader utan att det hettar till. Anledningen är förstås att jag varit med så länge att jag vant mig vid mycket. Vid närmare eftertanke vet jag ju att ett handledningsmöte, ett seminarium, en föreläsning eller en lunch med en främmande person kan skapa enorm nervositet hos den som är ovan. Det är först med tiden och erfarenheterna som man lär sig att ta saker på uppstuds och inte bekymra sig så mycket om det går dåligt.

Likväl. Den här hösten har anspänningen varit ovanligt närvarande. Den var där under slutskrivningen av Ta din tid liksom under tiden efteråt när jag gjort media, mejlat och pitchat. Nästa vecka är det stor lanseringsvecka, med två boksamtal, tv-debut och release i Lund. Den närmaste tiden kan folk komma att läsa boken och skriva om den – men också såklart rycka på axlarna och titta åt ett annat håll. Andras liv pågår ju som vanligt, även när det händer något speciellt i mitt.

Så vad kan man då göra för att hantera sin anspänning? Går det att bli bekväm utanför sin comfort zone? Ptja, jag vet inte. Den teknik jag använder mig av är någon slags hemmasnickrad ACT-variant. Alltså, jag försöker låta känslorna vara vad de är, men inte låta dem påverka vad jag gör. Planen är att ge boklanseringen en ärlig chans och göra vad jag kan för att det ska gå bra. Oavsett hur det känns när jag vaknar på helspänn 04.45 för tredje dagen på raken. Målet är att lära nytt och utvecklas och inte fega ur. Utfallet får sen bli vad det blir.

Och nån gång i framtiden, säg till sommaren eller framåt nästa jul. Ja, då kan det vara dags att utvärdera. Då har jag tid att fundera över om det hela var värt anspänningen. Men nu är det bara att köra och göra.

*

Vill du delta i något av de kommande evenemangen? Det finns några att välja på! Och ta gärna med en vän eller två. För tid tar man ju bäst tillsammans!

20/11 Boksamtal i Gamla stans bokhandel med Tobias Nielsén. kl. 18.00–18.30 (länk till fb-evenemanget)

21/11 Boksamtal med Lisa Irenius. Kungsbrohuset, Kungsbron 13, kl. 8.15–9 (länk till anmälan)

24/11 Bokrelease på LUX i Lund. Panelsamtal med Niklas Altermark, Johanna Gustafsson Lundberg och Karolina Östbring. C: 126, kl. 13–15. (länk)

27/11 Boksamtal på Gleerups i Lund, kl. 18–19. (föranmäl krävs, länk här)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!