Om detta sakernas tillstånd kan man tycka och känna olika saker. Själv har jag flera gånger sagt till mig själv – ”aldrig mer”. En hel del projekt har jag bara velat ge upp. Ibland redan på ett tidigt stadium.
Men att agera snabbt på sina skrivkänslor är inte att rekommendera. För i sådana fall hade inga projekt gått i mål. Jag kan i alla fall inte dra mig till minnes något skrivprojekt som enbart varit kul och lustfyllt. Motståndet är alltid där. Det måste övervinnas. Gång på gång.
Nyckeln för mig är att förmå mig själv att lita på processen och att skjuta upp alla tänkbara krav på perfektion till en senare punkt. Jag vet att mitt första utkast inte kommer stå sig. Och det är fine. För det innebär att jag kan börja skriva med lägre anspänning. Tids nog blir det dags att ta fram sandpappret. Men först gäller det att komma i gång. Få ihop en textklump. Börja sortera tankarna. Låta processen ha sin gång.
Med åren har jag också insett att jag känslomässigt nästan alltid vill vara i en annan fas än den jag är i just nu. Jag längtar mig hela tiden lite längre fram. Tänk om jag fick börja skriva. Tänk om jag bara hade fem sidor. Tänk om jag kunde börja med empirin. Tänk om jag hade ett utkast som andra kunde läsa. Tänk om jag var helt klar. Tänk om jag kunde börja med något nytt.
Ja, ni känner säkert igen det. Och anledningen är – gissar jag – att nuets problem alltid är mer konkreta än framtidens och gårdagens. Man glömmer bort hur det är i andra faser och slukas upp av den man befinner sig mitt i. Kanske måste det vara så? Kanske kräver knixiga skrivproblem att man låter dem ta över tillvaron, om så bara för en dag eller två?
Tidigare i år läste jag Louise DeSalvos bok ”The Art of Slow Writing: Reflections on Time, Craft, and Creativity” (2014). Där delar hon med sig av sina egna erfarenheter från ett långt skrivande liv, men lyfter också fram resonemang från olika skönlitterära författare hon studerat. Särskilt intressant är när hon läser författardagböcker som Virginia Woolfs och John Steinbecks och på nära håll följer några av de skrivvåndor som vi i efterhand vet har resulterat i stor litteratur. Vägen dit gick genom långsamt, hantverksmässigt arbete. Mening för mening. Stycke för stycke. Omskrivning för omskrivning.
En tanke från DeSalvos bok som stannade kvar hos mig rörde hur viktigt det är att låta skrivande ta sin tid. För att skynda genom skrivande är detsamma som att skynda genom livet. Och varför skulle vi vilja göra det? Vad är poängen?
Bättre då att snöra på sig ett par bra skor. Förbereda sig på att det kommer ta tid. Inse att det är fullt naturligt att känna tvivel och att vilja ge upp på vägen. Men man behöver inte agera på känslorna. Man kan underordna sig processen. Fortsätta framåt. Eller för att tala med E.L Doctorow:
”Writing a book is like driving a car at night. You only see as far as your headlights go, but you can make the whole trip that way.”
Keep going!
*
Vidare bloggläsning: "Om värdet av att skriva om" & "Att lämna ifrån sig text"
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar