tisdag 8 februari 2022

Direktåterkoppling och lagkänsla



I forskarvärlden går det mesta långsamt. Våra texter tar lång tid att skriva, lång tid att publicera och lång tid att få lästa. Detta innebär att eventuell återkoppling på det vi skapar – såväl positiv som negativ – kommer långt efter det att själva arbetet utförts. I detta finns en kreativ frihet. Forskare blir sällan störda av en publik, en chef eller en mätning. Men där finns också en ensamhet som kan vara tung att bära. Kommer någon någonsin att bry sig? Spelar det jag gör någon roll?

I andra världar ser det, på gott och ont, annorlunda ut. Detta slogs jag av på eftersitsen till ”Ta plats i medierna, forskare!” i höstas. Kvällen avslutades på Grand och där fick jag en närmare inblick i kulturjournalisters arbetsvillkor. En av de saker som kom upp var mätbarheten. Victor Malm beskrev, med blinkning till Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader”, hur han i realtid kan se hur det går för sina egna och kollegornas artiklar. Flyger texterna eller faller de platt? Ja, det får han snabbt veta.

Och det är mycket mer än texternas kvalitet som fäller avgörandet. Hur klickvänlig är rubriken? Hur hett är ämnet? Inbjuder texten till delningar och kommentarer? Ja, den omedelbara feedbacken är där vare sig han vill det eller inte. Hur påverkas man som skribent av att leva i detta? Vad gör det med ens kreativitet, nyfikenhet, bekräftelsebehov och tävlingsinstinkt?

Ja, det är lätt att måla mätbarheten i mörka färger. Men å andra sidan, som Ida Ölmedal lyfte fram, så har den nya kunskapen om publikens preferenser också öppnat upp för en kulturjournalistik som vänder sig till andra läsargrupper än de som traditionellt stått i fokus. Läsardatan är nämligen ganska finkalibrerad och detta har lett till att vissa typer av ämnen getts mer utrymme. Man kan som Åsa Beckman med flera se ljust på utvecklingen. Mätbarheten har möjliggjort en mer personlig och mindre elitistisk kulturjournalistik som är relevant för fler. Men kring detta synsätt går förstås meningarna isär. Kanske läge för en forskare eller två att börja gräva djupare i presshistorien?

En annan sak som slog mig under kvällen var hur journalisterna runt omkring mig såg sig arbeta som en del av ett lag. De tänkte och talade som ”redaktionsmänniskor”. Victor Malm kunde beskriva hur han och arbetskamraterna efter en vecka med dåliga siffror kunde samlas på ett hak och säga ”Ja, det gick kasst, men vi gjorde en jävligt bra tidning”. Hur ofta träffas forskare och talar på det viset? Med vilken frekvens gläds vi åt varandra? Vet vi ens hur bra eller dåligt det går för ”oss”? Ja, vilka olika ”oss” identifierar vi oss egentligen med?

Frågor som dessa är inte enkla att bena ut. De krånglas också till att av att forskarvärlden är hierarkisk och ojämlik. Jag ska förstås inte måla upp någon rosaskimrande bild av tidningsvärlden. Jag vet alldeles för lite om den för att göra det. Men samtalet på Grand väckte likväl många tankar hos mig kring hur man arbetar tillsammans i olika delar av samhället. Samt när och hur vi får respons på det vi gör. 

Hur tänker ni kring frågorna? 

Läs också gärna Jenni Sandströms reportage från "Ta plats i medierna forskare!" i Respons.

----------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2020 och 2021 (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!

6 kommentarer:

  1. David - som tjänsteman tänker jag i liknande banor. Det digitala har gett oss fantastiska verktyg att mäta intresse och kanske t o m genomslag av våra tankar och förslag. Men samtidigt måste man behandla datan varsamt och ständigt tänka på sin målgrupp så att genomslag inte mäts i antalet likes utan i vem det är som läser, hur informationen plockas upp i beslut eller i de avgörande diskussionerna om politiska vägval.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Spännande Björn! Ja i ett överflöd av data är ju behovet att hantera den varsamt otroligt viktigt. Särskilt som det är så lätt att felaktigt fokusera på "vanity metrics". Håller på och läser Pixargrundaren Ed Catmulls "Creativity Inc." (2014) och en av hans stora poänger är att så mycket av det viktigaste i en kreativ process inte går att mäta (eller ens ha kunskap om). Tänker att det är en bra reality-check att bära med sig också.

      Radera
  2. Min kommentar är lite perifer i förhållande till vad det är du försöker fånga. Men ändå, den ger mig tillfälle återigen klaga på två saker vad gäller svenska kultursidor: sakprosan är underrepresenterad och det hade varit bättre om redaktörerna inte i så hög grad var litteraturvetare, utan att man istället hade hämtat redaktörer från historia, idéhistoria, sociologi med mera: Här är ett över elva år gammalt blogginlägg i ämnet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du lyfter detta Gustav! Det här är ju en viktig fråga som bubblat runt i historiker/idéhistoriker-kretsar så länge jag varit verksam inom akademin. Tror som du att socialisering/personliga nätverk är en viktig förklaring (skrev lite om det i höstas (https://davidlarssonheidenblad.blogspot.com/2021/11/publicerings-och-socialiseringsmonster.html). Tror också att det är en win-win för forskarvärlden och kultursidorna om en viss typ av facklitteratur bereddes större plats i press- och etermedier. Vi får ta och styra upp den där lunchen framöver och smida fler planer!

      Radera
  3. Ja, precis!

    Lunch – efter sportlovet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja gärna! Hör av mig på annat håll om datumförslag :)

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.