Förtroendeekonomin och dess tidsskalor

 

I forskarvärlden tar det lång tid att bli riktigt duktig på någonting. Och det tar ännu längre tid för andra att inse att du är det. För att bli erkänd på ett fält krävs i runda slängar fem års forskning och en hel del nätverkande. För att uppfattas som central och viktig krävs det dubbla, kanske mer.

Detta sakernas tillstånd är inte oproblematiskt. För visst kan nya ögon upptäcka saker och ställa frågor som mer erfarna inte förmår. Och nog förtjänar många forskare ett större och snabbare erkännande av sina kollegor.

Men samtidigt är långsamheten en av akademins styrkor. Ja, kanske dess största komparativa fördel i våra dagar. Forskare verkar nämligen i en trögrörlig förtroendeekonomi – inte i en flyktig uppmärksamhetsekonomi. Visst kan man försöka delta i båda. Men man ska då vara medveten om att kapital i den ena ekonomin inte så lätt kan växlas in mot kapital i den andra.

Och det finns risker förbundna med att spela två olika spel. Den forskare som främst skriver essäer, debattartiklar och populärvetenskapliga böcker riskerar att devalvera sin akademiska valuta. Det är en delikat balansgång. För den som enbart ackumulerar akademiskt kapital stänger också dörrar. Och forskarlivet kan kännas ensamt, instängt och orättvist även om man bär professors namn.

Svårigheterna att växla kapital på ett fält mot kapital på ett annat gäller för övrigt också inom akademin. Det spelar ingen roll hur etablerad du är inom din nisch. När du rör dig till en ny har du ett långt arbete framför dig. Häri ligger en förklaring till varför många forskare blir kvar i samma mylla i decennier, ibland hela karriärer. För de stora belöningarna: priser, programanslag, prestigefulla inbjudningar, en engagerad läsekrets, adepter – ja, de sakerna kommer inte till dig när du är ny på ett fält. Men har du väl nått en stark position, då kan belöningarna fortsätta komma trots att du inte längre är forskaraktiv.

Så vad göra om man upptäcker något jättespännande som ligger en bit bort? Om nyfikenheten bubblar och man känner leda inför allt det man så länge sysslat med? Ponera att känslan av att egentligen vilja göra något annat sitter i termin efter termin. Vad ska man göra då? Ja, för den som främst drivs av intellektuell upptäckarglädje så finns här starka incitament för att växla spår. Om inte imorgon, så gradvis över de kommande åren.

Samtidigt ska man vara medveten om att alltför snabba rörelser har konsekvenser. Några av de riktigt stora belöningarna – ekonomiskt, professionellt, intellektuellt – kommer endast dem till del som har tålamod att stanna kvar på ett fält. Exempelvis genom att skapa goda förutsättningar för nya generationer att ta vid. Man kan välja att använda sin akademiska prestige till att dra in anslag åt andra, vårda ett fälts ekosystem och efter bästa förmåga dela med sig av sina kunskaper och kontakter. Det är ett annat spel än det individuella forskarspelet. Men kanske ändå det spel som är mest värt att spela?

*

Vidare läsning: "Kastar mig över mejlet och berättar för min fru" (longread i SvD om de digitala nyhetsbrevens återkomst och förtroendeekonomin in action).

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!