För några veckor sedan intervjuades historikern Henrik Berggren i DN av journalisten och författaren Andrev Walden. Det var en lång intervju där Berggren fick lägga ut texten om sin nyss färdigställda trilogi om Sverige under andra världskriget: Landet utanför. Berggren fick rentav besvara frågor om sin metod. Varför hade det varit så viktigt för honom att arbeta kronologiskt? På detta svarade han:
”Om man är intresserad av varför människor agerar som de gör är kronologin den enda vägen. Gång på gång har jag upptäckt att händelser blir begripliga först när man följer kronologin i ett förlopp där de inblandade, till skillnad från historikern, inte vet hur det ska gå.”
Detta synsätt är på sätt och vis historievetenskapligt allmängods. ”Historia framlänges” hette det när jag var student. Men samtidigt är jag osäker på hur centralt denna kronologiska metod egentligen står. Hur många undervisningspass ägnas åt detta på ett kandidatprogram? Vilken roll spelar det under metodkursen på doktorandnivå? Och till vilka centrala verk och debatter hänvisar man till om man arbetar så?
Nej, min känsla är att det kronologiska arbetssättet förvisso används av många (men långtifrån alla!) och rent generellt är underartikulerat och underdiskuterat. Särskilt om vi ställer det jämte andra aspekter av historikers hantverk, så som teori- och begreppsanvändning och källkritik, liksom mer abstrakta historiefilosofiska resonemang.
Själv tycker jag det borde vara annorlunda. Jag har – som jag skrev om i inlägget ”Två sorters historiker” – med åren blivit alltmer av en Team Berggren. Jag tycker det gäller att ha koll på kronologiska förlopp och omedelbart relevanta kontexter. Därefter kan man börja blicka uppåt och bortåt. Gör man det i den motsatta ordningen så är risken att ens resultat och slutsatser aldrig nuddar marken.
Så när jag läste intervjun med Henrik Berggren messade jag direkt Johan Östling. Han svarade med en länk till en recension han skrev för Respons av det första verket i trilogin. Där lyfte han fram det problematiska i att ”upphöja kronologin till vägledande princip”. Det resulterade, enligt honom, i att boken blev ”mer av en räcka tidsbilder än en fängslande berättelse”.
Ja, det är ju onekligen också ett dike att köra ner i. Den ideala historieskrivningen är knappast krönikeartad och redovisande. Den rymmer problematisering och analys. Rör sig mellan olika tolkningsnivåer. Och kanske är den kronologiska metoden och framställningsformen mindre lämpad för detta?
Ptja, jag vet inte riktigt. Det beror ju såklart på vad man har för problemformulering och vilka frågor det är som man vill reda ut (eller vilken berättelse det är som man vill berätta). Och kanske kokar det hela ner till det som Berggren faktiskt explicit säger, alltså att om man är ”intresserad av varför människor agerar som de gör” så kan man inte gå runt kronologin. Men man kan såklart vara intresserad av annat.
Slutligen en sista undran. Vilken roll spelar de digitaliserade tidningsarkiven i allt det här? För de har ju skakat om hur modernhistoriska verk forskas fram. Mycket av det som är enkelt i dag var fram tills nyligen mycket mödosamt. Premierar det vissa typer av frågor och framställningsformer (kronologiska, begreppshistoriska etc.)? Sånt kan man också fundera på. Även det vore värt att artikulera och diskutera!
*
Och så avslutningsvis en liten puff! I dagarna har "Ta din tid: Gör mindre men bättre" släppts som e-bok. Den kan köpas här!
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar