I dag anordnar Björn Lundberg och jag en workshop i Lund på temat ”Forskare som skriver om forskning i offentligheten”. Vi har bjudit in ett dussintal historiskt orienterade kollegor som på olika sätt redan ägnar sig åt detta. Tanken är att vi ska utbyta erfarenheter, diskutera med varandra och tänka tillsammans kring hur historisk forskning – i bred bemärkelse – kan ta större plats.
Trogna bloggläsare vet att det här är frågor som jag bryr mig mycket om. Jag har de senaste åren återkommande skrivit i ämnet, men också tillsammans med andra anordnat olika evenemang. För om det är något jag numera tror mig veta så är det att vägen till relevans i olika världar går genom att lära känna människor och odla relationer.
Förr i världen fanns det många naturliga kontaktytor mellan offentlighet och akademi. Tidningar, tv-redaktioner och bokförlag befolkades av människor med ett förflutet i det gamla elituniversitets humanistiska institutioner. Det gjorde att avståndet var kort mellan professorer, redaktörer, förläggare och producenter. De kände ju varandra sedan tidigare. Eller kände någon som kände någon. I dag ser det inte riktigt ut så.
För egen del tror jag dock inte det krävs speciellt mycket för att vrida utvecklingen i en annan riktning. Åtminstone är det hypotesen som jag själv arbetar utifrån. Och ni som följer mig här har kunnat se prov på vad detta kan ge på individnivå. På några få år har jag gått från att vara så gott som okänd utanför historikersverige till att bli hyfsat synlig och ganska läst. Inom vissa ämnen är jag en person som journalister vänder sig till. Och får jag en idé om att skriva om något så är chansen stor att det kommer publiceras.
Frågan nu är om det här kan skalas upp. Kan man tänka sig att svenska historiker – eller varför inte svenska humanister – när 2020-talet är slut är betydligt mer synliga och betydelsefulla än i dag? Skulle det kunna vara vi som vann Augustpris, gjorde statliga utredningar och satte ton och tempo i det offentliga samtalet? Skulle det kunna vara våra utbildningar som studenterna flockades till? Skulle det kunna vara vår forskning som det talades om och refererades till kring borden och skärmarna där beslut fattas?
Ptja, varför inte? Mycket kan hända till 2030.
Samtidigt är det enbart här och nu som vi kan agera. Så vad är viktigt och görbart den närmaste tiden? Vilka handlingar behövs för att sätta stenar i rullning (och få de som redan rullar att rulla vidare och skapa kedjereaktioner)?
Själv lutar jag som ni förstår år att det viktigaste är att skapa, fördjupa och förtäta olika sociala nätverk. Detta såväl inom ämnen och över disciplingränser som mellan akademin och andra världar. Det är alltså här som den verkligt stora uppsidan med en workshop som dagens föreligger. Om den kan hjälpa till att grundlägga några nya vänskaper och samarbeten – ja då är det här en lyckad dag!
Därtill hoppas jag förstås att den ska ge nya insikter i skrivandets hantverk och möjligheter. Rimligen är jag och de andra deltagarna klokare ikväll än vi var igår. Och om ni tycker att det är lite väl många historiker som skriver om forskning i offentligheten 2024 så vet ni vilken lundensisk centrumbildning ni ska skylla på.
Först tar vi Manhattan, sen tar vi Berlin.
*
Vidare bloggläsning på temat:
"Forskningskommunikation och kampen om kunskap"
"Är socialiseringsmönster viktigare än publiceringsmönster?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar