Fackbokens framtid

Föreställ dig att det är december 2033. Du sitter på en släktmiddag eller kring ett fikabord på jobbet. Människorna runtomkring dig pratar om böcker. Sådana de nyss har läst eller precis har köpt för att ge bort i julklapp. Merparten är fackböcker och en hel del är skrivna av aktiva svenska forskare inom humaniora och samhällsvetenskap. Du känner igen alla namnen. Har läst och lyssnat på intervjuer med dem. Återkommande sett dem citeras och rekommenderas i dina flöden.

Låter det osannolikt?

Ptja, vem vet. Tio år är en lång tid. Mycket kan hända. Och varför skulle inte den forskning som bedrivs vid svenska lärosäten kunna vara en – eller den! – självklara utgångspunkten i pågående kultur- och samhällsdebatt? Varför skulle inte tiotusentals människor varje år kunna gemensamt fastna för några av de böcker vi som verkar här skriver? Varför ges det inte varje år ut några titlar som sätter lika stora avtryck som säg Det omätbaras renässans, Melankoliska rum eller I skuggan av framtiden?

Jag diskuterar – ganska ofta – dessa saker med Johan Östling. Han uppskattar min optimism och min tro på att det är fullt möjligt att bygga de relationer, allianser och infrastrukturer som behövs för att styra utvecklingen i en annan riktning. Samtidigt är hans framtidsspaning mer kluven:

”Som jag ser det finns det positiva och negativa scenarier. Å ena sidan bygga ny infrastruktur för bredare grupper, å andra sidan att läsning av kvalificerad facklitteratur blir något för en subkultur, lite som opera. Svårt att bedöma i vilken riktning vi rör oss.”

Bakgrunden till just det här sms:et var en intervju med Daniel Sandström i Förlagspodden (avsnitt #210) som kretsade kring att fackboken tappat mycket mark de senaste åren. Särskilt anmärkningsvärd är den stora nedgången för översatt facklitteratur (se Tobias Nielséns krönika i Svensk Bokhandel). Förläggarnas diskussion rör här en kommersiell nivå som svenska forskare inom humaniora i princip inte verkar på. 

Vi är sedan rätt lång tid tillbaka opera.

Men så skulle det inte behöva vara. Det finns – det är min bestämda uppfattning och erfarenhet – ett stort latent intresse för en del av det vi gör på universitetet. Det finns många som är nyfikna på vad vi som verkar här har att säga om världen. Och framför allt finns det många som uppskattar hur vi säger saker. Ni vet så som det går till på ett bra seminarium där deltagarna är skärpta och belästa, där motstridiga åsikter kan framföras och lyssnas på, där ståndpunkter kan ändras och utvecklas. Ja, där samtliga närvarande lämnar rummet klokare än när de gick in i det.

Låter det osannolikt och utopiskt att fler människor skulle vilja att det offentliga samtalet såg ut så? En seminariefiering av vår kultur?

Jag tror faktiskt inte det. When supply is down, demand is high. Vi har alla möjligheter i världen att tillsammans skapa förändring. 

Och i nästa vecka kommer det komma en god nyhet! Stay tuned. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!