De senaste månaderna har en hel del svenska forskare fått positiva besked. De har erhållit forskningsanslag, erbjudits tjänster och kunnat glädja sig åt fina vitsord från sakkunniga.
Men betydligt fler har fått avslag. I Vetenskapsrådets stora utlysning 2023 beviljades 11 % av ansökningarna medan 89 % fick avslag. Hos Riksbankens jubileumsfond har det – åtminstone historiskt sett – varit ännu tuffare.
Själv stod jag den här gången vid sidan av. Gratulerade och gladdes med de som det gick bra för och lyssnade på andra. Några kollegor var riktigt nära. De hade höga betyg och fick fina omdömen. Hade det funnits några tiotals miljoner till i potten hade de haft några års anställning säkrad. Nu blir det till att samla ihop sig och söka igen nästa år. Kanske går det vägen då?
Samtidigt är det såklart så att negativa besked sätter fart på tankar och tvivel: "Är forskarlivet verkligen någonting för mig? Orkar jag med det här? Vad ska det här leda till på sikt? Borde jag göra något annat med mitt liv?"
Såvitt jag vet kan man inte helt tysta den här typen av tankar. De är en del av paketet. En känslomässig kostnad som man betalar för att få ta del av den frihet och stimulans och de sammanhang som en akademisk karriär möjliggör. Är det värt det? Ja, jag tycker ju det. Men jag har full respekt för att andra svarar annorlunda på frågan.
Här på bloggen har jag genom åren lyft fram de tankesätt och strategier som fungerar för mig, men också gläntat på dörren till att det finns många andra värdefulla saker att göra med sitt liv. Och oavsett vad man väljer och hur det går så ska man vara medveten om att tur spelar stor roll. Det finns väldigt mycket som man inte kan påverka här i livet, men som ändå har en enorm betydelse.
Likväl. För en spelare är det de saker som står i ens makt att kontrollera som är det mest intressanta att fokusera på. Det är mot sådana beslut och vägval som ens begränsade tid, energi och resurser ska riktas. Vad det hela leder till på sikt kan man inte veta. För turen och tillfälligheterna är alltid en del av ekvationen. Men man kan förbättra oddsen och spela på sätt så att nedsidorna blir hanterbara.
Ett sådant sätt är att se sig runtomkring, lära känna och hjälpa andra. Den som har många vänner i akademin är inte lika sårbar för dess nycker. När någonting händer kan man be om råd, ventilera sina tvivel, få stöd och uppmuntran. När någonting händer andra kan man vara där för dem.
Särskilt värdefullt är att ha några – gärna många – som är ens allierade. Personer som man litar fullt ut på och som man kan dela såväl med- som motgångar med. För egen del hade jag inte klarat mig i akademin utan den här typen av relationer. Det är de som gör att jag – utan att blinka – tycker att det är värt det.
Samtidigt har jag de senaste åren, i takt med att jag börjat röra mig i fler sammanhang utanför akademin och lärt känna människor på helt andra livsbanor, funderat en del på vilka andra världar som finns att se. Hur skulle det vara att arbeta på en tidningsredaktion eller ett förlag? Kanske starta ett eget företag? Ptja, de där frågorna får nog fortsätta att skvalpa runt ett tag till. Än har jag några saker kvar som jag vill uträtta som historiker. Men detta att inte låsa in sig på ett enda spår är också ett sätt att skydda sig mot besvikelser och nyckfullheter.
Om en dörr stängs kan andra öppnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar