Vilka fördelar har forskare som är föräldrar?

Svårigheterna i att kombinera en akademisk karriär med ett jämställt familjeliv är välkända. Historiskt sett har framgångsrika forskare varit rika män som inte behövt bekymra sig nämnvärt om att ta hand om barn, laga mat, tvätta och städa. I rollen ingick med självklarhet att, efter eget behag, delta i sociala och intellektuella kvällsaktiviteter. Resor, konferenser och behov av isolering stämdes i regel inte av mot en annan yrkesarbetandes kalender.

Vår tids forskarroll är modellerad på denna privilegierade position. För kvinnor i vissa oss närliggande länder är det alltjämt närmast otänkbart att både satsa på en akademisk karriär och att bilda familj. Ett barn kan möjligen gå. Men bortom detta handlar det om att göra ett val. Den som försöker att både ha kakan och äta den gör så på egen risk och mot bättre vetande.

I Skandinavien ser det lyckligtvis inte ut så. Här finns det mängder av forskare – kvinnor och män – som är föräldralediga, lämnar, hämtar, jobbar och pusslar ihop kalendrar. Hur de står sig i konkurrensen med andra kan diskuteras. Men de är i alla fall inte diskvalificerade på förhand. Kan det rentav vara så att de har vissa fördelar? Har de möjligen något som andra inte har?

För att inte göra mig skyldig till alltför grova generaliseringar så tänkte jag utgå från mig själv. På vilka sätt har småbarnsåren hjälpt mig som forskare? Ja för det första har de gett mig välbehövlig distans till mitt arbete. De har fått mig att inse att det – trots allt – bara är ett jobb. Hur roligt och stimulerande det än är så finns det många saker som är viktigare. Denna insikt gör det lättare att sätta gränser och säga nej.

För det andra så har de tidsmässiga begränsningarna varit en indirekt blessing. En vanlig arbetsvecka har jag, i bästa fall, fem dagar 8–16. På kvällarna är jag i regel för trött för att jobba. På helger och längre ledigheter är det fullt upp. Detta har tvingat mig att bli bättre på att prioritera bland mina arbetsuppgifter och planera min tid. Jag har blivit bättre på att göra klart och bättre på att inte övergöra. Det sistnämnda känns ibland nästan som en superpower.

För det tredje så har föräldraskapet gjort mig mer orädd. Jag är trygg i att mitt värde som människa har väldigt lite med mitt arbete att göra. Mina barn bryr sig inte om jag får applåder, anslag eller citeringar. De struntar fullständigt i vad jag skriver och publicerar. Dem kvittar det lika om jag har en bra period på jobbet eller inte (så länge det inte går ut över mitt allmänna humör). Detta har gjort att jag blivit bättre på att misslyckas och ta motgångar. Det jag gör på jobbet är, trots allt, inte så viktigt. Det ska blandas välling och lagas mat imorgon alldeles oavsett.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!