fredag 6 november 2020

Smarta mål för ditt skrivande (Curieblogg #6)


Något av det kraftfullaste man kan göra som akademisk skribent är att sätta upp så kallade ”smart goals”. Det vill säga skrivmål som är specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidsbestämda. Tekniken ställer stora krav på konkretion – vilket också är själva poängen. Därigenom kan man göra gränslösa projekt av typen ”skriva en bok” eller ”ha en forskarblogg” till avgränsade arbetsuppgifter.

Själv använde jag i dubbel bemärkelse denna teknik när jag i februari 2019 startade den här bloggen. Den gick ut på att under ett års tid dokumentera mitt arbete med att skriva en monografi om miljöfrågornas genombrott i Sverige under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Jag hade forskat om ämnet i fem år och publicerat ganska många artiklar och bokkapitel. 

Nu var det dags att ge ett samlat bidrag och gå vidare. Därför utarbetade jag ett detaljerat synopsis för ett manus på 150–175 sidor fördelat på åtta kapitel. Vad gällde bloggen så föresatte jag mig att varje tisdag under terminstid publicera ett inlägg på 500–1000 ord. Den 1 februari 2020 skulle bloggen – och förhoppningsvis också boken– vara färdigskriven.

I praktiken blev det inte riktigt så. Bokskrivandet tog längre tid än planerat och bloggandet visade sig vara alltför roligt och givande för att bara ge upp. Men samtidigt landade jag ganska nära mina mål. Detta var knappast en slump. För det faktum att såväl ramarna som siktet var så tydliga gjorde att jag under hela året hade en klar linje att följa. Jag behövde inte fundera så mycket på vad som skulle göras och vad det skulle leda till. Det var bara att underordna sig processen och köra på.

Men smarta mål i all ära. Detta att över huvud taget sätta upp mål för sig själv och sitt arbete är inte en riskfri teknik. Det må vara ett effektivt sätt att ro något i land – men sen då? Vad gör man när målet är uppnått? När det som gett riktning framåt plötsligt ligger bakom dig? Då är det lätt att känslor av tomhet och missmod väller fram. Det kan bli förlamande. Så var det för mig året efter disputationen.

Men även under tiden som man arbetar med ett tydligt mål för ögonen kan arbetet vara tungt. För alla dagar utom en når man ofrånkomligen inte fram. Har man skrivit 50 sidor så är det ändå 100 kvar. Detta kan resultera i ett konstant lågintensivt missnöje med den egna insatsen. Det stora målet kan göra att de små framstegen bleknar och känns obetydliga.

Vad forskningen om akademiskt skrivande ordinerar är ett annat förhållningssätt. Ett som sätter skrivprocessen i fokus och avdramatiserar slutprodukten. Ett smart mål, eller kanske rättare sagt ett smart system, kan vara att säkra och använda 45 minuters skrivtid varje dag. Därmed kan man potentiellt ”lyckas” varje dag oavsett vad man producerar. Det är som att föresätta sig att träna tre gånger i veckan och aldrig ställa sig på vågen.

Den här typen av systemtänkande är förstås lättare att beskriva än att implementera. Forskare är inte maskiner och stora mål är svåra att helt klara sig utan. Själv försöker jag dock numera att använda dem varsamt. Det vill säga i kombination med system- och processtänkande. Jag är också noga med aldrig bara ha ett mål som överskuggar alla andra. För säkerhets skull vill jag att mitt bord ska ha många ben.

Vad gäller hösten 2020 så var ett av mina skrivmål att författa den här gästbloggen. Det har rakt igenom varit roligt och utmanande. I och med detta inlägg är dock målsättningen historia. Som tur är har jag en hemmablogg i behov av underhåll. Kanske möts vi där framöver?

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 4 november 2020)


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar