Att tävla eller inte, det är frågan (Curieblogg #5)

 

I forskarvärlden finns det gott om drivna tävlingsmänniskor med väl utvecklade pannben. Det faktum att någonting är svårt, jobbigt, riskabelt eller tidsödande avskräcker inte dessa. Tvärtom kan utmaningen i sig själv utgöra den yttersta drivkraften. Det som verkligen lockar med akademin är att den erbjuder ”pure challenge”. Ribban kan ständigt flyttas högre upp och konkurrensen är aldrig långt borta. Perfekt!

Dessutom finns det i många länder och discipliner ingen bortre åldersgräns. Inom mitt eget ämne, historia, kan man vara ung och lovande upp i 50-årsåldern. Storverk skrivs inte sällan efter pension. Därmed kan tävlingsinriktade forskare ägna hela livet åt att mäta sig med andra och se hur långt de kan nå. I den ålder elitidrottare bjuds in till att varva ner i ”Mästarnas mästare” befinner sig forskare fortfarande i juniorligan.

En konsekvens av att gilla svåra utmaningar är att dess motsats – lågt hängande frukt – kan vara märkligt svår att hantera. När någonting går snabbt, enkelt eller ger oväntat stor utdelning kan en utmaningsdriven forskare bli misstänksam. Är det man gör verkligen viktigt och värdefullt om man inte stöter på motstånd? Kan ett lukrativt spel vara värt att spela om det inte finns några seriösa motståndare? Hur kul är det att ta godis från ett barn?

Inom andra världar än forskarvärlden – till exempel bland tech-entreprenörer i Silicon Valley – tänker många på andra sätt. Det gör bland annat Peter Thiel, en av Paypalgrundarna och författare till den moderna start up-klassikern From Zero to One (2014). Han menar att det är direkt skadligt att söka sig till hårt konkurrensutsatta områden. ”If you can recognize competition as a destructive force instead of a sign of value, you’re already more sane than most”, slår han fast. Målet för alla ambitiösa företag bör vara (även om det såklart inte ska sägas rakt ut till några myndigheter) att skapa monopol genom att lösa ett unikt problem. Vad man ska försöka göra är att uppfinna basket – inte bli den näste Michael Jordan.

Samma tankesätt återfinner vi hos Amazons vd Jeff Bezos. När det som idag är företagets stora kassako – Amazon Web Services – började ta fart presenterade de ansvariga en kalkyl för hur mycket man borde ta betalt för tjänsten för att gå jämt upp. Bezos ändrade den direkt genom att sänka priset kraftigt. Det sista han ville var att locka till sig konkurrens genom att visa på ”untapped potential”. Ju längre Amazon kunde undvika att tävla med andra desto bättre. Röda siffror var företagets bästa vän.

Dessa tankesätt är förstås allt annat än intuitiva för en tävlingsinriktad forskare. Idéerna kan rentav framstå som direkt frånstötande. Men just därför kan det vara intressant att ta på sig ett par andra glasögon och titta sig själv i spegeln. Vad ägnar man sig åt och varför? Vad skulle man göra annorlunda om man försökte undvika att tävla med andra genom att skapa sig en unik nisch? Vilka viktiga problemområden är det ingen annan som beforskar? Vilka bollar springer ingen på? Vad är det som är lätt för dig att göra, men svårt för andra?

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 12 oktober 2020)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!