De senaste veckorna har slutkapitlet i min andrabok tagit form. Det blev, precis som inledningskapitlet, ganska kort. Hur mycket av de tio sidorna som står sig hela vägen till tryck återstår att se. Framöver väntar en Kriteriumprocess där anonyma sakkunniga ska läsa och ge synpunkter. Parallellt med detta kommer jag att låta några kollegor göra detsamma. Om tre–fyra månader, när allt underlag samlats ihop, blir det dags att ta en ny vända.
För tillfället känns detta arbete dock ganska avlägset. Bokmanuset är ju klart! Det synopsis som jag knåpade ihop för ett drygt år sedan har nu omvandlats till åtta kapitel och 182 wordsidor (inkl. käll- och litteraturförteckning). Hur bra det är vet jag inte. Än så länge är det bara jag själv och Annika Olsson på Nordic Academic Press som läst i manuset. Det ska bli spännande att höra vad andra har att säga om det!
Men närmast ser jag faktiskt mest fram emot att få lägga bokprojektet åt sidan. I ett drygt års tid har det varit högsta prioritet. Stundtals har jag varit full av energi och skrivglädje. Men oftare har det känts som en utdragen brottningsmatch. Jag känner det som att jag sakta nött ner min motståndare. De vita sidorna har fyllts med text. Men vad har brottandet gjort med mig? Har jag också nötts ner?
Inför skrivandet av slutkapitlet var det många tankar som studsade runt. I Raul Pacheco-Vegas Twitterflöde läste jag att det viktigaste med ett slutkapitel var att läsaren inte skulle uppleva det som att författaren var trött på sig själv och sitt manus. En pliktskyldig sammanfattning gjorde ingen glad. Men hur gör man då för att blåsa liv i ett slutkapitel? Vad finns det för vägar att gå?
Inför skrivandet av slutkapitlet var det många tankar som studsade runt. I Raul Pacheco-Vegas Twitterflöde läste jag att det viktigaste med ett slutkapitel var att läsaren inte skulle uppleva det som att författaren var trött på sig själv och sitt manus. En pliktskyldig sammanfattning gjorde ingen glad. Men hur gör man då för att blåsa liv i ett slutkapitel? Vad finns det för vägar att gå?
Själv provade jag att använda mig av lite ny empiri. Jag hade nämligen en brevväxling mellan Hans Palmstierna och en elvaårig skolpojke i Göteborg från sommaren 1971 som inte fått plats i något annat kapitel. Den är, tycker jag, ett utmärkt exempel på att kunskap om en miljökris vid denna tid cirkulerade i samhället i stort. Kunskapen angick inte bara vetenskapsmän, politiker, journalister och miljöaktivister. Även hos en elvaårig skolpojke kunde tankarna börja snurra. Hur skulle världen se ut när han blev vuxen? Vad väntade honom och hans klasskamrater? Var mänsklighetens överlevnad verkligen i fara?
Genom detta exempel fick slutkapitlet driv, riktning och personlighet. Det hjälpte mig att skriva en kort argumenterande sammanfattning där jag lyfte fram mina sju viktigaste resultat. Därefter blev det några sidor med reflektioner kring det kunskapshistoriska angreppssättet och vad detta konkret bidrog med i förhållande till tidigare forskning om miljöfrågornas genombrott. Här försökte jag också trycka på perspektivets generella relevans för andra teman och tidsperioder.
Avslutningsvis provade jag att lyfta blicken bort från själva undersökningen och sätta den i relation till samtiden. Spelar det någon roll om vi vet när, hur och varför miljöfrågorna fick sitt stora genombrott åren kring 1970? Hjälper historisk kunskap oss att adressera vår tids stora frågor? Kan vi lära oss något av det förflutna?
Den här typen av frågor brukar komma upp när jag presenterar min forskning i olika sammanhang. Ämnet inbjuder till det. För likheterna mellan nu och då är på många sätt slående. I vissa avseenden går det raka historiska linjer rätt in i samtiden. Men vad ska man göra av det? Och vem är jag att uttolka samtiden? Bör det kanske överlämnas till läsaren att själv fundera vidare?
Ja, här på de sista skälvande manussidorna insåg jag att vattnet plötsligt blivit ganska djupt. Kanske skulle jag retirera och göra halt vid den inomvetenskapliga reflektionen? Men till slut valde jag ändå att löpa linan ut och skriva ner några funderingar som väckts hos mig under arbetets gång. Utgångspunkten för min reflektion var att den elvaårige skolpojken nu närmar sig att gå i pension. Huruvida jag fick ned något klokt och tänkvärt återstår att se. Ett manus har det i alla fall blivit. Och förhoppningsvis känner läsarna av slutkapitlet att författaren hade krafter kvar.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar