Finish on Time

För en dryg vecka sedan var jag inbjuden att tala på Nationella forskarskolan i historiska studiers årliga PM-internat i Höör. Jag ingick i blocket ”Perspektiv på livet som doktorand” och min uppgift var att tala om hur kursen Finish on Time har påverkat mitt eget sätt att arbeta. Jag gick denna kurs vintern 2011/2012, ungefär ett år innan jag disputerade. Det är den kurs som har haft störst praktiskt betydelse för mig. Därför var det väldigt roligt att få prata om den för, och med, en ny doktorandgeneration.

Bakom Finish on Time står filosofen Åsa Burman. Hon gjorde under sin egen doktorandtid en längre utlandsvistelse vid Berkeley. Där var det en självklarhet att gå på kurser och workshops där praktiskt akademiskt arbete stod i fokus. Genom detta kom hon i kontakt med produktivitetstekniker, tidshanterings- och planeringsverktyg. Det var en värld som var totalt främmande för en svensk doktorand i praktisk filosofi. David Allens Getting Things Done och Stephen Coveys 7 Habits of Highly Effective People må vara skåpmat för företagsledare och entreprenörer. Men de är ingen typisk kvällslektyr för forskare. Särskilt inte inom humaniora. 

För Åsa kom mötet med det okända dock att bli fruktbart. Hon prövade teknikerna och upplevde att många av dem gav goda resultat. Inte minst kände hon att kontrollen över avhandlingsarbetet ökade och att hon därmed mådde bättre. Hon undrade varför ingen hade lärt henne något av det här? Därur föddes idén om att själv starta upp något. Efter sin disputation, och ett par år som konsult på McKinsey i Köpenhamn, gjorde hon slag i saken och grundade företaget Finish on Time. Jag och mina doktorandkollegor var en av de första grupperna som fick möjlighet att gå kursen.

För mig var Finish on Time en ögonöppnare. Jag hade även tidigare analyserat hur jag arbetade. Men i mötet med Åsa blev det uppenbart för mig att jag hade saknat ett språk för att tänka och tala om detta. Dessutom var min verktygslåda liten. På kursen uppmuntrades vi att prova nya sätt att arbeta. En del av dem använder jag fortfarande. Det var om dessa jag berättade på internatet i Höör.

Grunden för mitt arbete är att jag särskiljer planering från utförande. Jag kommer aldrig till kontoret på morgonen och funderar på vad jag ska göra. Nej, det är bestämt långt tidigare. Därmed kan dagen användas till att göra det jag föresatt mig. Det kan låta stelt, men jag upplever att det ger mig frihet och kontroll. Jag känner inte att någon annan hindrar mig från att göra det jag ska. Nyckeln är att veta vad som är dagens viktigaste uppgift. För mig är det nästan alltid någon form av skrivande. Det är där jag börjar. Övriga saker får anpassa sig efter detta. 

Rent praktiskt använder jag sedan unit-metoden, vilket innebär att jag arbetar i koncentrerade 40-minuterspass. Jag ställer mobilen, lägger den utom synhåll och när den ringer tar jag paus och lämnar kontoret. Detta oavsett om jag just då har flyt eller inte. Jag dricker därefter lite vatten eller går ut och tar luft. Får jag till fyra sådana skrivpass så är det en riktigt bra arbetsdag. Men även dagar fyllda av möten, seminarier och mailande brukar det gå att få till en eller två units.

Detta arbetssätt tar tid att vänja sig vid och kräver dessutom fortlöpande planering, på såväl kort som lång sikt. På internatet i Höör talade jag om – och visade upp – min årsplanering, terminsplanering, fyrveckorsplanering, veckoplanering och dagsplanering. Därtill finns såklart en femårsplan (som jag inte visade upp). Men allt detta kräver ett eget inlägg, eller kanske flera. Fortsättning följer.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!