Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 2

I april 2018 höll jag mitt första föredrag om aktiesparande. Det var på HT-dagarna i Lund inför ett tjugotal åhörare. Mina egna kunskaper i ämnet var begränsade, men sammanhanget var low-stakes. Jag befann mig inte på en vetenskaplig konferens eller vid ett ekonomiskt-historiskt seminariebord. I föredraget var jag också öppen med att jag befann mig mycket tidigt i min egen forskningsprocess. Jag var i ”nyfikenhetsfasen” och ville prova mina idéer. Var det här med anonyma aktiebloggares strävan efter finansiell frihet intressant för fler än mig?

Måhända var det så att min egen entusiasm inför ämnet smittade av sig på de som samlats i lokalen. För de lyssnade uppmärksamt och ställde bra frågor efteråt. En av dem var vår ekonom på Historiska institutionen, Christine Malm, som jag alltsedan dess återkommande har diskuterat ämnet med. Anspänningen inför föredraget gjorde också att jag skyndade på min egen inläsning. Forskningsprocessen var helt klart igång. 

Ett par veckor efter föredraget gästade Orsi Husz det kunskapshistoriska seminariet. Hennes forskning om vardagslivets finansialisering – däribland den briljanta artikeln Golden Everyday: Housewifely Consumerism and the Domestication of Banks in 1960s Sweden ­– var centrala inspirationskällor för mig när jag så smått började nosa på det nya ämnet 2017. På historikermötet i Sundsvall den våren hade jag introducerat mig. Därefter var steget inte långt till att bjuda ner henne till Lund och att försöka få med henne på det antologiprojekt som jag och Johan Östling planerade tillsammans med Niklas Olsen.

Detta att så tidigt i en forskningsprocess ta kontakt med etablerade forskare var dock – det ska villigt erkännas – något ganska nytt för mig. Som doktorand och tidig postdoc var jag betydligt mer skygg. Särskilt på områden jag inte kände att jag behärskade. Helst ville jag ha läst några hyllmetrar och skrivit egna texter innan jag tog kontakt med någon som jag såg upp till. På de få konferenser jag åkte på höll jag mig i trygga sällskap.

Men vårterminen 2018 agerade jag annorlunda. I början på juni reste jag till Kristiansand för att delta i det norska historikermötet. Jag skulle vara med i två sessioner: ”Nordiske perspektiver på det økologiske gjennombruddet rundt 1970” och ”Den kunnskapshistoriske vendningen”. Båda var en sorts fortsättning på min gästforskarvisit i Oslo våren 2017 och på förhand var tanken att jag skulle prata om miljöfrågornas genombrott gånger två. Men efter framträdandet på HT-dagarna och Orsis besök i Lund hade allt kommit i ett annat läge. Varför inte testa de anonyma aktiebloggarna på en norsk vetenskaplig publik? Vad hade jag att förlora?

Sagt och gjort så dammade jag av min PowerPoint och kopplade på entusiasmen. Det fungerade även på Sørlandet. Erling Sandmo var förundrad och publiken var med på noterna. Särskilt minns jag en man som kom fram till mig efteråt och sa: ”Inför denna sessionen tänkte jag att det där sista föredraget om privatekonomi, det blir nog trist, men det var ju det allra mest intressanta!”. Styrkt av detta började jag på allvar fundera på nästa steg. Det vill säga börja skriva ansökningar till mindre stiftelser för att få möjlighet att göra pilotstudier och utveckla ett större projekt. Mer om detta i nästa del i serien!

Detta är andra delen i inläggsserien "Vägen till ett nytt forskningsprojekt". Läs del 1 här, del 3 här och del 4 här. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!