Andraboken

De senaste åren har jag delat rum med Cecilia Riving. Hon är psykiatrihistoriker och – liksom jag själv – småbarnsförälder. Hösten 2016 var vi båda föräldralediga och passade då på att ta en barnvagnspromenad i Dalby. Samtalet kom att kretsa kring ”andraboken”, den som kommer efter avhandlingen. Cecilia skrev på sin andrabok. Själv skrev jag på en vetenskaplig artikel i taget. Jag uppskattade, och argumenterade för, det kortare formatet. Framförallt tryckte jag på att det var skönt att bli klar med saker och att inte behöva hålla stora och komplicerade tankar i huvudet under lång tid. Samtidigt förstod jag Cecilias val. Böcker tillåter utforskandet av stora ämnen och ger utrymme för kreativa grepp. Böcker kan bli lästa av en bredare publik. Och vill det sig  väl kan de dessutom bli lästa under riktigt lång tid.


En spaning som kom upp under vårt samtal var hur ovanligt det var med kvinnliga historiker som skriver – eller rättare sagt publicerar – andraböcker. Särskilt gäller detta kvinnor med barn under 10. Under vår promenad hade vi svårt att komma på någon. Det slog oss också att många av de mest framstående yngre kvinnliga historikerna ännu inte hade skrivit någon andrabok. Med män förhöll det sig annorlunda. För dem tycktes bokskrivande och småbarnsliv vara möjligt att kombinera. Promenaden mynnade ut i att vi kom fram till att vi – efter våra föräldraledigheter – skulle anordna ett seminarium om andraboken, dess status och villkor. Frågor vi ville diskutera var när en andrabok egentligen skrivs. Hur går det praktiskt till? Vem är det som skriver den? Och under vilka finansieringsformer?

Seminariet kom att gå av stapeln tidig vår 2017. Vi bjöd in en panel av andraboksförfattare: Peter K. Andersson, Ulrika Holgersson och Johan Östling. Det var ett välbesökt seminarium med kloka inlägg och goda diskussioner. En aspekt som togs upp var de systematiska förändringar som skett inom forskningsfinansieringen. Fram till 2010 ungefär utlystes regelbundet fyraåriga forskarassistenttjänster. Under dessa skrevs ofta docentmeriterande andraböcker. Tjänsteformen har ersatts av tvååriga postdoctjänster och biträdande lektorat (vilka dock inom historieämnet har utlysts sparsamt). Det vanligaste är dock att unga forskare finansierar sin forskning på externa medel och då i bästa fall på treåriga projekt från Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskapsrådet eller motsvarande. Dessa projekt resulterar sällan i monografier, men ofta i ett antal artiklar och bokkapitel. Lägger vi till genus- och småbarnsdimensionerna är utfallet än tydligare.

För mig väckte seminariet tankar om att starta den här bloggen. Min idé var att en forskarblogg skulle kunna bli ett intressant sätt att föra diskussionen vidare på. Därefter har jag – det ska erkännas – haft betydande tvivel. Hur ska jag kunna skriva en andrabok om jag samtidigt skriver en blogg? Vad händer med skrivtiden och prioriteringarna? Jag har dock landat i att även dessa frågor skulle vara spännande att lyfta i bloggform. För detta med att balansera olika skrivprojekt – ansökningar, artiklar, recensioner, böcker, redaktörskap och essäer – är en helt ofrånkomlig del av ett aktivt forskarliv. Men hur gör man det då? Och hur lär man sig det? Vad finns det för vägar, goda som dåliga? Det är frågor som jag tänker återkomma till framöver.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!