Text och stil

Forskare vill bli lästa av varandra, men också av andra. Många vill nå ut till en bred allmänhet och bli omskrivna på kultur- och ledarsidor. Kanske i expertroller få kommentera världsläget. Andra vill hellre vinna erkännande inom akademin. Bli citerade och diskuterade. Bjudas in som gästforskare vid Harvard. Stå som keynote på en stor internationell konferens.

Ingetdera är speciellt lätt. Men omöjligt är det förstås inte. Det finns mängder av forskare som lyckas. Vissa klarar rentav av att kombinera vetenskaplig spets med offentlighetens ljus. Gemensamt för de flesta av dessa akademiska stjärnor är att de skriver väldigt väl. De kan få nästan vilket ämne som helst att bli fascinerande.

Denna tematik, språk och stil, har jag fram tills nu lyckats undvika att blogga om. Detta trots yttre påtryckningar. En blogg om akademiskt skrivande kan ju inte bara handla om produktivitet, känslor och misslyckanden. Förr eller senare måste den väl handla om vad som ger texter liv och driv? Ja okej då, men jag tänker ta hjälp utifrån.

I dagarna har jag nämligen läst ut Magnus Lintons nyutkomna bok om akademiskt skrivande: Text och stil. Om konsten att berätta med vetenskap. Boken är ovanlig i sin genre. Dels för att den är skriven på svenska. Dels för att Linton är journalist och författare. Inte forskare. Men han har både överblick och insikt i hur akademin fungerar. Bland annat från året som ”writer in residence” på Institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala.

Lintons bok är spetsig och genomtänkt. Den illustrerar på ett kongenialt sätt många av de poänger som görs i boken. Linton skriver som han säger att man ska skriva. Lekfullt och konkret, med rytm och driv. Parallellt med detta lyfter han fram klassiska råd: skriv enkelt, skriv kort, skriv för läsaren. Se till att variera meningslängd och ordval. Stryk och skrapa.

Själv lutar jag – vilket kanske märkts i bloggen? – åt ett minimalistiskt stilideal. Jag föredrar enkla ord, korta meningar och konkretion. Svårforcerad eller poetisk text bländar inte mig. Vidare föredrar jag i akademisk prosa en argumenterande stil framför en berättande. Vill jag ha det senare läser jag hellre romaner av Kjell Westö eller Chimamanda Ngozi Aidiche än en text med vetenskapliga ambitioner.

Under min läsning av Linton blir jag dock osäker. Skriver jag för tråkigt? Har jag blivit för bekväm i mina stilideal? Borde jag försöka skriva mer berättande och gestaltande? Använda mig av fler scener och metaforer? Och hur ofta provar jag egentligen nya ord och stilgrepp? Någonsin? Spelar jag bara safe?

Ja, kanske. Det tål att tänkas på. Kanske får det rentav bli nästa läsårs målsättning: att utvecklas som skribent genom att gå utanför min ombonade bekvämlighetszon. Den som läser bloggen även i höst får se!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!