Den akademiska tillvaron är alltid omväxlande, men vissa terminer är onekligen mer omväxlande än andra. Själv har jag hösten 2020 befunnit mig i ett ovanligt splittrat tillstånd. Å ena sidan har jag sökt starta upp mitt nya forskningsprojekt om aktiesparandets popularisering. Å andra sidan har jag haft ett bokmanus som gått in i produktionsfasen och två andra som befunnit sig under översättning. Utöver detta har det i vanlig ordning varit mycket annat som hänt. Jag har, som jag var inne på i ett tidigare inlägg, försökt dra i bromsen. Men i forskarvärlden tar det ett tag innan man ser effekterna av detta.
Detta blogginlägg är dock inte tänkt som någon klagoskrift. Jag har ingenting att klaga över. En av de saker som jag verkligen gillar med mitt arbete är att det är omväxlande och att man får göra många olika saker parallellt. Ena dagen står man i en föreläsningssal med B-studenter, nästa dag träffar man doktorander från hela Lunds universitet, därefter bär det av till Jönköping för en offentlig föreläsning. Det är ingen risk att man har långtråkigt som historiker!
Vad som däremot är en reell risk när hjulen snurrar fort är att mer intellektuellt krävande forskningsprocesser stannar av. Det är en sak att läsa korrektur, sätta ihop en PowerPoint eller skriva ett blogginlägg. Det kan man göra i farten. Men att på allvar göra framsteg i sitt forskningsarbete är något annat. Det sker inte av sig självt. Särskilt inte när andra viktiga och brådskande saker, som ett språkgranskat bokmanus eller ett omslagsförslag, kan dimpa ner när som helst.
Så vad kan man då göra för att driva processen framåt när tiden är knapp och oviss? Ett sätt är att upprätta en detaljerad forskningsagenda och kontinuerligt uppdatera den. Med detta menar jag ett dokument där alla handlingar som krävs för att driva ett specifikt projekt framåt är nedtecknade. Stort som smått ska vara med. Allt från inköp av böcker och excerpering av insamlat källmaterial till utarbetande av artikelsynopsis och författande av ett forskningsläge.
Genom att upprätta en detaljerad och handlingsorienterad forskningsagenda blir det enklare att gå in och ut ur en forskningsprocess. När ett möte ställs in och man får några oväntade timmar över behöver man inte fundera på vad man ska göra. Det är bara att kika på forskningsagendan och välja en uppgift som passar tidsrymden. Kanske är det lagom att skriva ett mail till forskare x och introducera sig? Kanske är det dags att läsa de där artiklarna om 1980-talets Storbritannien som man skrev ut för två veckor sedan? Kanske är det dags att lägga en unit på att skissa på hur det teoretiska avsnittet kan se ut?
Arbetssättet är förstås inte optimalt. För att på allvar få upp farten i en forskningsprocess krävs, åtminstone för mig, lite mer samlad tid. Gärna några heldagar på raken. När ångan sen väl är uppe brukar jag kunna använda korta tidsrymder på ett bra sätt. Men samtidigt är tillvaron i akademin ofta upphackad. Och då behöver man tekniker för att hålla sin forskningsprocess i rörelse. Små framsteg är trots allt bättre än inga framsteg alls. Och ibland visar det sig – när kalendern väl öppnar upp sig – att man på något konstigt sätt faktiskt fått betydligt mer gjort än man trott.
Detta blogginlägg är dock inte tänkt som någon klagoskrift. Jag har ingenting att klaga över. En av de saker som jag verkligen gillar med mitt arbete är att det är omväxlande och att man får göra många olika saker parallellt. Ena dagen står man i en föreläsningssal med B-studenter, nästa dag träffar man doktorander från hela Lunds universitet, därefter bär det av till Jönköping för en offentlig föreläsning. Det är ingen risk att man har långtråkigt som historiker!
Vad som däremot är en reell risk när hjulen snurrar fort är att mer intellektuellt krävande forskningsprocesser stannar av. Det är en sak att läsa korrektur, sätta ihop en PowerPoint eller skriva ett blogginlägg. Det kan man göra i farten. Men att på allvar göra framsteg i sitt forskningsarbete är något annat. Det sker inte av sig självt. Särskilt inte när andra viktiga och brådskande saker, som ett språkgranskat bokmanus eller ett omslagsförslag, kan dimpa ner när som helst.
Så vad kan man då göra för att driva processen framåt när tiden är knapp och oviss? Ett sätt är att upprätta en detaljerad forskningsagenda och kontinuerligt uppdatera den. Med detta menar jag ett dokument där alla handlingar som krävs för att driva ett specifikt projekt framåt är nedtecknade. Stort som smått ska vara med. Allt från inköp av böcker och excerpering av insamlat källmaterial till utarbetande av artikelsynopsis och författande av ett forskningsläge.
Genom att upprätta en detaljerad och handlingsorienterad forskningsagenda blir det enklare att gå in och ut ur en forskningsprocess. När ett möte ställs in och man får några oväntade timmar över behöver man inte fundera på vad man ska göra. Det är bara att kika på forskningsagendan och välja en uppgift som passar tidsrymden. Kanske är det lagom att skriva ett mail till forskare x och introducera sig? Kanske är det dags att läsa de där artiklarna om 1980-talets Storbritannien som man skrev ut för två veckor sedan? Kanske är det dags att lägga en unit på att skissa på hur det teoretiska avsnittet kan se ut?
Arbetssättet är förstås inte optimalt. För att på allvar få upp farten i en forskningsprocess krävs, åtminstone för mig, lite mer samlad tid. Gärna några heldagar på raken. När ångan sen väl är uppe brukar jag kunna använda korta tidsrymder på ett bra sätt. Men samtidigt är tillvaron i akademin ofta upphackad. Och då behöver man tekniker för att hålla sin forskningsprocess i rörelse. Små framsteg är trots allt bättre än inga framsteg alls. Och ibland visar det sig – när kalendern väl öppnar upp sig – att man på något konstigt sätt faktiskt fått betydligt mer gjort än man trott.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar